Om det är något som det senaste året har visat så är det väl den samtida människans sårbarhet inför alltifrån virus, rasistiskt våld och ekonomiska kriser. Och hur människans fysiska lidande trätt fram mitt i denna sårbarhet. Detta är det första som slår mig då jag kliver in på Göteborgs konsthalls utställning Vår himmel röd. Först tror jag att det beror på att det är den första vernissagen jag besöker på väldigt länge, och att jag därför är ovanligt upptagen av min egen upplevelse av att vara i ett utställningsrum igen. Men så småningom inser jag att det också har att göra med att de fem konstnärskapen som presenteras, på olika sätt tematiserar just vad det innebär att vara sårbar, men som flera av verken visar på, också bli stark genom samma sårbarhet.
I konsthallens första sal visas Moa Israelssons Go Gone (2019/20) som består av åtta gigantiska sovsäcksliknande kokonger hängandes från taket. I svårbeskrivbara färger, som beigebrungulgrå, ser de ut som något slags djur eller växter som hängt utomhus under olika årstider och nu plockats in. Jag tror att de ska lukta illa men slås av en vaxdoft. På flera ställen har stoppningen spruckit och tyget gått isär vilket gör att jag vill peta och känna på de olika materialen. Dessa megakokonger konfronterar mig på en basal sinnlig fysiologisk nivå, samtidigt som deras storlek och det faktum att de hänger ovanför mig, får mig att känna min litenhet som människa och som del av något större.
Det ogripbara existentiella känslotillstånd som Isakssons nästen försätter mig i förstärks av Sara-Vide Ericsons målningar i samma sal, som alla har ett märkligt, nästan sakralt ljus över sig. I den stora målningen The Lab (2020) bär en kvinna på fem–sex stycken kopparkärl som blänker av det starka ljuset. Det är som om jag både hör hur de slår mot varandra och känner solens värme. Om kvinnans kropp är visuellt närvarande i The Lab, så är den lika påtaglig i sin frånvaro i den storskaliga målningen Silent Witness (2020) som hänger på rummets kortsida och där protagonisten är ett stort skåp. Titeln anspelar på att det skafferliknande skåpet ska ses som ett vittne till det som har hänt i målningens träbeklädda rum, samtidigt som den gör att jag blir varse min egen funktion som vittne i denna och andra situationer.
Om Israelssons förmultnade kokonger på ett fysiskt och konkret sätt får betraktaren att fundera över vad det är att vara människa, så talar Ericsons tematisering av hemmet med Joanna Piotrowskas serie Frantic (2017) beståendes av svartvita fotografier av kvinnor som på olika sätt byggt ett skydd åt sig själva, inte helt olikt de kojor som barn bygger med madrasser och filtar. På en bild sitter två unga kvinnor i långa vita klänningar under spetstyg som hänger från en balkongdörr och över deras kuddarrangemang på golvet. Och på en annan ser vi enbart en kvinnas huvud sticka ut från ett berg av madrasser och kuddar som lagts på hennes kropp som om hon kväver sig själv. Både dessa fotografier och Piotrowskas andra serie Untitled (2015) – där unga människor intar fysiska försvarspositioner som att krypa ihop till en boll eller täcka sitt ansikte med armarna – är omöjliga att inte se som kommentarer till hur kvinnor utsätts för fysiskt våld i hemmet. Kanske för att det vilar något lika kusligt stilla i dem som i Vide-Ericssons stora målningar. Men då Piotrowskas foton är iscensatta fysiska handlingar blir de konkreta. De visar inte offer, utan gestaltar människor som agerar och bygger ett försvar ensamma och tillsammans med andra.
Samma hoppfulla handlingskraft infinner sig då jag liggandes på en saccosäck tittar på Roxy Farharts I’m in Love (2014), en musikvideo till Zhala. Här syns kvinnor och några små barn på rad som flätar varandras hår, eller ömt tar på varandras hjässor. Både Farhart själv och flera av kvinnorna mimar solo och unisont till den svängiga och smått drömska poplåten. Här tematiseras det kvinnliga kollektivets handlingskraft och förmåga att ta hand om varandra. Men omhändertagandet är inte något som endast finns till för sig själv. De nästan krigiska flätorna och de uppradade kvinnorna i profil visar på att samma ömma akt också pekar mot konkreta, kanske till och med militära, framtida aktioner.
En liknande sammanflätning av människans sårbarhet och hennes förmåga att vända denna till omhändertagande och handling syns i Gabrielle Goliaths video-installation This Song is For… (2019), en hyllningskonsert till offer för sexuellt våld. På två stora skärmar framför olika musiker, sångare och körer covers på låtar som Beyoncés Save The Hero och Ave Maria. Låtarna har valts av de kvinnor vars vittnesmål är uppsatta som texter på den lilafärgade väggen. Samtidigt som sångaren och gitarristen Masaki med en stämma så ljuv att jag vill gråta sjunger REMs Everybody Hurts läser jag Sinesipho Lakanis vittnesmål om hur hon våldtogs i en taxi under sitt första år på universitetet. Installationen blir en direkt kommentar till de protester mot våld mot kvinnor som genomfördes hösten 2019 i Kapstaden, och som kom fram i kölvattnet av Me Too. Den uppslukande, nästan kyrkoliknande konsertstämningen som uppstår under varje sång bryts då musiken börjar hacka, som på en gammal CD. Till exempel hör jag frasen «everybody hurts» i nästan en kvart innan nästa sång börjar. Effekten blir att verket, trots sin omslutande form, aldrig blir friktionsfritt och istället för att vagga in åhöraren i passivitet uppmanar hen till handling. Något som blev tydligt av att vissa i utställningsrummet gick ut varje gång det hände medan andra härdade ut. Som en påminnelse om att vissa sår aldrig läker och att det enda vi kan göra är att fortsätta lyssna.
Det svåra med att göra en utställning som tar sin utgångspunkt i mänskligt lidandet och i erfarenheter av sårbarhet, omhändertagande och ömhet är att det lätt blir en ohistorisk fenomenologisk undersökning där kroppen enbart framstår som en passivt kännande behållare utan förnuft eller förmåga till handling. Isakssons kokonger och Ericsons kusliga målningar är de verken som, i sin melankoliska och abstrakta skönhet, skulle kunna anklagas för att bara bli just det. Men även här sammankopplas lidandet med traditionellt kvinnligt kodade material och tekniker, hos Israelsson, och med en viss typ av kvinnlig erfarenhet och hemmet, hos Ericson. Mera komplext blir det i Piotrowskas fotografier, Goliaths installation och Farharts video där erfarenhet och kropp istället sätts i en social och historisk kontext. Något som blir extra tydligt i ett av vittnesmålen hos Goliath där fattigdom och segregation beskrivs som bakgrunden till det sexuella våld hen utsatts för.
Trots att utställningens titel anspelar på aftonrodnad, så är tematiken långt ifrån vädrets och naturkrafternas ibland svårtydbara tecken. Visst tar alla verken upp människans sårbarhet i stort, men det är explicit kvinnors erfarenhet av sexuellt och rasistiskt våld – och det systerskap och kollektiva krafter som uppstår som motkraft till detta – som utställningen handlar om. Och precis som att rådande pandemi inte är skapat av mystiska naturkrafter så är erfarenheter av olika slag, både då de innefattar våld och sårbarhet, men också då de visar på handlingskraft och styrka, inte något naturgivet, utan snarare något som konstrueras. Det är denna hoppfullhet, som handlar om att människans kanske främsta kännetecken – hennes lidande och sårbarhet – går att använda för att åstadkomma förändring, som Vår himmel röd både poetiskt och konkret visar.
