De stora kvadratiska målningarna i Linnea Rygaard utställning på Cecilia Hillström Gallery är som enorma skivkonvolut på väggarna. De är lyckade konvolut som ger en bestämd föraning om hur musiken måste vara. I sin utställningstext associerar konstnären Clay Ketter till hallucinationer och trippar, och titeln, Retox, antyder också att det är dags för ett skifte, att nykterheten måste brytas. Här finns en koppling till techno och psykedelia, men också en kommentar till den doktrin som ser hela livet – från yrkesval till familj och boende – som en investering.
För att få rörelse i sina bilder kombinerar Rygaard ofta två olika rumskonstruktioner. Å ena sidan bildas ett konkret djup i den materiella skiktningen, å andra sidan ett konventionellt illusoriskt djup genom perspektivet. I delar av målningarna låter hon grunderingen komma fram och inte sällan har det här djupaste skiktet någonting eteriskt över sig som antyder en ändlös rymd där bakom. På det finns element av skisser ibland synliga, och ganska tjocka lager av färg som håller kvar själva färgpåläggningsprocessen. I tittandet dras de materiella elementen hela tiden ihop och isär, de rör sig i förhållande till varandra.
I Heelwork kombineras detta med arkitektoniska element som antyds: kolonner, fönster eller murar sedda från ovan. De är alla i samma rum, avskilt från utsidan vars gula och blåa ser avlägset ut, ungefär som omgivningen gör genom ett kyrkfönster. Det kan vara mitt sinne som skenar iväg, men jag är övertygad om att andras skulle skena i samma banor. Denna övertygelse ger en speciell känsla av samvaro som förstärks av att verkens titlar består av olika hundträningskommandon. En hund delar inte verklighetsuppfattning med mig, men inte desto mindre kan man vilja vara tillsammans med den och göra saker som båda tycker är kul. I den samvaron och glädjen skapa en gemensam verklighet.
Därtill kommer en annan rörelse, men fortfarande i det materiella: målningarna ser ut att vara utförda snarare än «målade». Det har gått fort. Den här känslan av hastighet finns i betraktandet också: ibland när man fastnar på en detalj inser man att tittandet går för långsamt, att man har fallit ur bilden som nu manar en att komma in i tempot igen. På det här läggs centralperspektivets djup som i motsats till det materiella rummet definieras av en kontinuitet. Utan att bryta mot principen kan hastigheten regleras genom speglingar och veckningar. I vissa bilder är perspektivet förskjutet så att betraktaren inte kan fastställa sin egen placering i förhållande till bildrummet. Antagligen är det så att man själv befinner sig i rörelse, och ser exempelvis labyrinten från olika håll.
Det som gör rörelsen i bilderna till mer än en illusion är att man går mellan det perspektiviskt djupa och de materiella skikten; man accelererar mot motivet och zoomar in på en fläck som man fastnar i, rushar vidare mot ett hörn som omväxlande verkar sticka ut och vika sig kring en. Slkiftningen mellan de närliggande färgerna ger olika intensiteter, men eftersom fndringen är så liten så undrar man om den sker i rummet eller i tiden, eller kanske i mig, i tittandet. Själva rörelsen blir ett osäkerhetsmoment – kanske är det bara jag? Nej, det är en tripp.
I dag är livet genomreglerat och underställt krav på utvärderingsbarhet. Övervakningen har fått en omfattning som få hade kunnat föreställa sig. Då är det kanske nödvändigt att skapa rum som inte kan ses av en tredje part, och tankar som de aldrig kan gissa sig till. Hur skulle vi annars kunna få lite frihet? Var annars skulle det kunna uppstå en ren gemenskap som inte förutsätter en konsensus om verkligheten? Medan den uttalat politiska konsten ofta kräver mer repressalier och kontroll, så gör Rygaards konst att man känner sig lättad och osäker, rent av i behov av att kolla med andra hur de uppfattade det. Här finns inget absolut att hålla sig till, bara den sköna och ovissa erfarenheten som man om möjligt vill dela med andra.
