När Carl Fredrik Hill gick bort 1911 så var han nästan helt okänd. När Nationalmuseum nästan fyrtio år senare firade hundraårsjubileet av hans födelse så beskrevs han om «en av våra största». Däremellan hade han hunnit göra ett outplånligt avtryck på den moderna konsten. Få andra konstnärer har väl haft en lika stark dragningskraft på eftervärlden. Utan Hill så hade det svenska 1900-talet säkert sett annorlunda ut.
När Mamma Andersson och Tal Rs nu slår följe med Hill i en utställning på Malmö Konstmuseum så skriver de in sig i en lång tradition av konstnärer som inspirerats av hans kusligt intensiva «sjukdomskonst»: de tusentals teckningar av mjukt dallrande kroppar och dystra urtidslandskap som Hill gjorde efter sitt psykiska sammanbrott, då han vårdades i hemmet i Lund från 1880-talet och framåt, och som föregick modernismen med decennier.
Runtom Hill är också en uppföljare till den hyllade dubbelutställning som Andersson och R gjorde på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm och Bo Bjerggaard i Köpenhamn 2016. Då tyckte jag Anderssons stelbenta måleri och beroende av förlagor andades svensk ängslighet bredvid den danska kollegans anarkistiska frisinne. Varför kan inte Sverige ha en Tal R eller en Ida Ekblad? I alla fall en Bjarne Melgaard? Tänkte jag då.
Sedan dess har vi sett en explosion av unga konstnärer som tagit sig an måleriet med ny energi och upptäckarlust. Däremot har museerna och konsthallarna inte hängt med. Allt för ofta får deras utställningar slå följe med någon skrajsen teori eller gimmick som ska försvara den skandalösa vändning mot traditionen som idén om ett samtida måleri tycks innebära.
Sianne Ngai definierar en gimmick som en pryl som på en gång arbetar för lite (en genväg) och för mycket (för att fånga vår uppmärksamhet). Exakt så fungerar det i Malmö. Istället för att gå på djupet med vad de själva vill måla så har Andersson och R använt Hill som genväg till det måleriska uttrycket. Dessutom utnyttjas han för att sälja in ett samarbete mellan två kända konstnärer som egentligen inte har så mycket gemensamt.
Utställningen består av en imponerande mängd olika verk av Andersson och R: från monumentala dukar till intima teckningar och verk på papper. Rs fyra meter höga målning av en ryttare som faller av sin häst och ner i ett vattenfall är en show stopper. Anderssons oroande målning av ett jättelikt barn som slumrar på en kulle är en vacker sång om livets skörhet. Om jag tidigare föredrog hans vildvuxna stil framför hennes strama, så blir effekten här den motsatta. När han känns grötig och gapig, så lockas jag av hennes stillsamma melankoli. Men jag blir irriterad på hennes målning av en snygg vas med motiv av Hill. Konst som inredningspryl, så fantasilöst och trist.
Till skillnad från Anderssons eklektiska postmodernism, så har R ett uttryck som påminner en del om Hills. Båda är gudabenådade tecknare som blandar en raffinerad känsla för det dekorativa med en spjuveraktig ikonoklasm. Hill signerade sina alster «maximus pictor» (främst bland målare) och kunde få för sig att rita ett hav av ejakulerande penisar. Schizofreni, eller humor? R blandar utsökta bildlösningar med ett måleri som mest kan liknas vid ett aborterat foster. He just doesn’t give a f*.
Runtom Hill är en underhållande utställning som kämpar med att göra ett bestående intryck. Dess menageri av förvridna kroppar och visuella refränger påminner om streamingtjänsternas metod för att exploatera vårt begär efter ständigt nya eller alternativa versioner av det samma. Ngais poäng att gimmicken kan vändas mot sig själv i en kritisk manöver omvandlas på ett tveksamt sätt till att handla om identifikation. R är som bäst när han reducerar måleriet till dess råa grundelement, i de enklare verken med stark uttryckskraft. Andersson är tvärtom bättre när hon omfamnar sin fäbless för visuella hits och gör vemodig pop i olja på duk.
Allra sist i utställningen visas ett sjuttiotal av Hills teckningar i en museal presentation. En tveksam ordning där originalet framställs som efterföljare till epigonerna. Men Hill förblir Hill. Grovt kritade bilder av rytande lejon ställs mot fantasier om nakna damer och de nerviga kardusbladen med klassiska interiörer. Man känner fortfarande konstnärens krig mot sig själv och sin omgivning. Vi må smickra oss själva för att vara outsiders, men de flesta av oss tillhör ju samma etablissemang som Hill lämnade bakom sig. Det mest förlåtande med den här utställningen är dess osminkade fåfänga.
