Konstfältet har nog aldrig varit mer intresserat av «politiskt engagerad konst» än vad det är just nu. Ju mer traumatiskt och akut det politiska läget visar sig vara, desto bättre. Men konsten kommer aldrig dit den behövs, till de politiska urverkens innersta kugghjul. Att säga någonting sådant är dock i allra högsta grad problematisk, eftersom det framstår som om folk väntade på konsten för att kunna få vind under revolutionsvingarna. Så är det ju inte. Men kanske kan konsten bidra med något annat – ett reflektionsrum som både är unikt och viktigt, också utanför konstvärldens gräns?
Den politiskt engagerade och processinriktade utställningen Run, comrade, the old world is behind you på Konsthall Oslo kan sägas vara ett försök att skapa ett sådant utrymme för politisk eftertanke. Varje dag tillkommer ett nytt verk och ledmotivet är som den 68-doftande titeln anger, både en värld som håller på att gå under och en uppmaning till flykt. Men en flykt mot vad? Det är inte helt självklart. Eller är titeln snarare en situationsbeskrivning från revolutionens darrande startpunkt? I så fall för denna utställning oss snabbt vidare – till det okontrollerade raseriet och de omintetgjorda förhoppningarnas krav på nya, mer effektiva metoder.
Jag har alltid värjt mig för en politiskt engagerad konst som viftar på barrikaderna. En konst som tror att det räcker att skrika ut sina budskap för att världen skall börja lyssna. Jag får ofta en hejdlös lust att göra precis vad denna utställningstitel uppmanar till – springa därifrån. Men inte den här gången och detta trots den något statiska utställningsarkitekturen.
Utställningens nav och startpunkt är ett verk av Dan Wolgers som heter Låda (1981) och som består av en träbox som vilar på en sockel. Om man trycker på en knapp på vänstra sidan börjar locket sakta hissas upp och precis när den skall till att öppna sig helt stänger en inre funktion av mekanismen och locket faller tillbaka. Jag kommer att tänka på scenen i Pretty Woman där Richard Gere räcker en ask med ett diamanthalsband till Julia Roberts för att sen lite skämtsamt slå ihop locket igen. Det är en perfekt symbol för den tillfälliga lycka han är beredd att erbjuda henne. Samma sak hände med den arabiska våren. Revolutionen öppnade en mängd dörrar, men dessa stängdes lika snabbt igen. Att börja en utställning om revolutioner och hopp om en bättre värld med detta smått cyniska verk, är fullkomligt lysande: det genererar dramatik i utställningen och en känslighet för temperaturskiftningarna mellan ömsom aggressivt humoristiska ömsom sorgsna verk.
Søren Thilo Funder visar en film som heter Disastrous Dialogue – The Roland Emmerich Speech Act, 2011 som blandar bilder från amerikanska undergångsfilmer som Independence Day, The Day After Tomorrow och 2012, året då flera profetior tippat på att världen kommer gå under för gott, med filminspelningar av olika män och kvinnor från Kairo som står och reciterar repliker från dessa filmer, samtidigt som de rör sig och blickar upp mot himlen som om den snart skulle falla på dem. En intressant bakgrundshistoria som stärker verkets dramatik och angelägenhetsgrad, är att Thilo Funder råkade spela in filmen bara några veckor innan upploppen och att Sally Zahran, en kvinnlig skådespelare som agerar i filmen kom att förlora sitt liv i revolutionens vågor. Filmen redigerades när revolutionen var över, vilket skänker den ett spöklikt visionärt skimmer. Samtidigt är det svårt att blunda för den subtila våldföringen. Det är trots allt genom Hollywoods blockbuster-lupp vi blickar på dessa människors öden. Vad har det amerikanska storhetsvansinnets paranoior egentligen att göra med den egyptiska revolutionen, annat än att USA gjorde allt för att behålla status quo i mellanöstern så länge som möjligt? Man får lust att ta på sig de post-koloniala brillorna och be om ett verk från de förorättades perspektiv där det politiska läget kunde filtreras genom egyptiska berättelsetraditioner och myter istället. Men vore det inte att dela upp världen i vi och dem? Vore det inte en fortsättning av den manikeistiska post-kolonialismen som bekräftar den västerländska kunskapshegemonin genom att fråga sig huruvida den subalterne kan tala eller inte? Är vi inte del av samma värld? Om ja, så borde vi kunna tillåta oss att agera varsomhelst i den och klädda i vilka språkdräkter som helst.
Att tala samma språk för oss inte nödvändigtvis närmare varandra. Det är bara att titta en längre stund på Pia Maria Rolls verk Virkelighet – Triptyk (2011), ett iscensatt samtal om verklighetsiscensättningar, om vad som är konst och vad som är «på riktigt». Tre personer sitter och samtalar kring ett bord, med manus i handen. Samtalet låser sig hela tiden och hade sett ut som en parodi på en performativ läsakt, om det inte hade varit för den halvsovande hunden som ligger under bordet, som vaknar till, sträcker sig och går fram till en av deltagarna för att söka kontakt. Helt klart en stund av ren och skär oredigerad verklighet, men verket förblir märkligt dött och konstlat, så långt från verkligheten man kan komma.
Här finns också ett videoverk av Dina Danish som visar hur en egyptisk sångare blir avbruten av en visslande och buande folkmassa. Denne börjar vissla och bete sig illa tillbaka, men bestämmer sig efter ett tag för att fortsätta som om inget hänt. Locket faller igen och igen, men viljan att öppna lådan finns kvar.
Ett annat intressant inslag i utställningen är Laura Oldfield Fords svartvita psykogeografiska reklamaffischer för gatuupplopp som poppar upp i utställningen här och var. Konstnären brukar också klä stadsrummen i dem. Det är egentligen där de hör hemma, men det är också en tidsfråga innan ett självmedvetet «etiskt företag» kommer att härma konceptet och förvandla denna alternativa konstform till en massmedial form bland andra.
I övrigt är utställningen sval och elegant som vilken som helst annan samtida konstutställning i en västerländsk, demokratisk kontext. Kaoset och det burleska livet finns här också, men när jag ser utställningen en stilla eftermiddag finns det mest i rester av performanceverk, som till exempel spåren efter Artmilitias färgexplotioner som använt sig av en kanon för att skjuta iväg olika färgpigment mot den vita kubens stumma vägg. Den gradvis uppbygda utställningen har bestått av en rad performativa bidrag. Här finns också en rad manifest och textverk som hänger sig kvar i medvetandet och kräver en lösning.
Hur kommer allt sluta tänker man hela tiden, som om det vore en bok man läste. Det faktum att utställningen inte kommer bli klar förrän sista dagen, då sista verket fallit på plats, öppnar upp en potentialitetssfär som omöjliggör kritiken, för hur kan man fälla ett omdöme över något som ännu inte är färdigt? Det går förstås inte. En processbaserad utställning kan endast göras rättvisa av en lika processbaserad kritik och jag lämnar därför denna text in progress – men måste likaväl konkludera att utställningen är bland de viktigaste och mest väldramatiserade jag har sett på länge.
