Det kan tyckas som en förlorad möjlighet att Bonniers konsthall efter att ha varit stängd för ombyggnad sedan förra sommaren, inte nyinvigs med en mer ambitiöst satsning än jubileumsutställningen Samlade verk! 30 år med Maria Bonnier Dahlins Stiftelse. Å andra sidan, varför inte? Stiftelsen har sedan 1986 delat ut stipendier till unga konstnärer, samt utgjort grunden för Bonniers konsthall sedan starten 2006. Samtidigt har det alltid varit märkligt tyst i offentligheten om Bonnierdynastin som aktör i konstlivet, vilket nu lyfts fram på ett sätt som kan leda till vidare reflektioner. Dessutom finns en vilja att använda jubileet för att belysa vad som har «hänt med svensk konst sedan 1986», vilket ju är en angelägen fråga att diskutera. Utställningen öppnar nästa vecka, och varar till slutet av augusti.
I Stockholm slår konstlivet i övrigt in på en lugn takt under sommarmånaderna. Magasin 3 gör ett uppehåll, och Liljevalchs har fortsatt stängt för ombyggnad. Index visar årets mottagare av det tyska näringslivssponsrade Ars Viva-priset, vilket signalerar en ny inriktning för en plats som genom åren har utmärkt sig genom egenproducerade utställningar med unga konstnärer. Faktum är att det idag inte finns någon institution i staden som på ett motsvarande sätt investerar i den yngre generationen. Risken är att initiativet lämnas över till snabbfotade aktörer, som den pågående Swedish Art: Now! på Sven-Harry(s), som plötsligt gör anspråk på att representera den unga konsten. Detta är en problematisk utveckling mot ett kortsiktigt marknadstänkande, där de etablerade institutionerna med sina höga trösklar får ta på sig en del av ansvaret. Den som vill se hur det kan gå kan besöka Sven-Harry(s) fram till första veckan i juni.
Att bjuda in fristående curatorer har under de senaste decennierna varit en metod för att säkra tillförseln av ny energi till en verksamhet. Ett par aktuella exempel kan nämnas: på Färgfarbriken visas en omfattande presentation av Bouchra Khalili genomförd på initiativ av curatorn Jonatan Habib Engvist, och nästa vecka öppnar en grupputställning på Galleri Riis som curateras av konstnären Henrik Andersson. Titeln är Minnet av ett landskap och utställningen utlovar en nyläsning av land art-traditionen med utgångspunkt i galleriets placering i nationens maktcentrum strax intill Rosenbad. Det övergripande temat rör politiska och språkliga gränsdragningar, vilka också tematiseras hos Khalili vars dokumentbaserade videoarbeten om papperslösa och migranter söker sig bortom de identiteter som «definierats från maktens perspektiv». Båda utställningarna pågår fram till midsommar.
Den konstnärs– och curatorsdrivna mikroinstitutionen Signal i Malmö har sedan 90-talet haft en konsekvent inriktning på egenproducerade utställningar, och det på en nivå som ofta har gjort dem angelägna långt utöver deras lokala betydelse för konstlivet i Malmö. Just nu visas en utställning med Minia Bibiany, en konstnär från Guadeloupe som med olika experimentella grepp vill påminna om Sveriges koloniala historia utifrån utställningsplatsens specifika rum och förutsättningar. Utställningen öppnade häromvecka, och varar fram till midsommar. En recension kommer i Kunstkritikk inom kort.
I övrigt pågår i Malmö just nu rekryteringen av en ny chef för Malmö Konsthall, efter att Diana Baldon lämnat tjänsten i förtid. Baldon satsade under sin tid som chef på internationella samproduktioner och institutionellt legitimerade konstnärskap, som vinterns ambitiösa retrospektiv med den amerikanska video- och performancepionjären Joan Jonas som följdes av en presentation av Heimo Zobernig under våren. Sist ut är den konceptuelle skulptören Damían Ortega vars utställning görs i samarbete med den privatfinasierade italienska konsthallen HangarBicocca. Utställningen öppnar nästa vecka och varar till slutet av september. Som Kunstkritikk tidigare har rapporterat så utlovar Kulturförvaltningen i Malmö att en ny chef ska anlitas senast under juni månad.
Även i Göteborg står konsthallen utan ordinarie chef sedan Mikael Nanfeldt gått över till andra arbetsuppgifter, och lämnat över till Ann-Sofi Roxhage som agerat som biträdande chef under våren. Det ryktas återigen om att konsthallen ska flyttas (något som väckte starka protester för ett par år sedan), parallellt som Göteborgs kulturförvaltning är inbegripen i en komplicerad omstruktureringsprocess, som också förhåller sig till pågående planer för stadens utveckling. Vad detta får för konsekvenser för Göteborgs självständiga kulturinstitutioner finns det säkert skäl att återkomma till framöver.
Vad gäller utställningar så finns det en hel del att se i Göteborg i sommar. På Hasselblad Center visas grupputställningen Watched! som tematiserar frågor om övervakning och linsbaserade medier under de senaste 15 åren, och på Röda Sten visas Surfacing Earth som tar sig an den mänskliga geologiska tidsåldern antropocen. Watched! är resultatet av ett tvåårigt forskningsprojekt och inkluderar en omfattande, engelskspråkig katalog på det tyska förlaget Walther König. Surfacing Earth är å sin sida ett försök att ta sig an en aktuell diskussion med verk av konstnärer som Tiril Hasselknippe, Elena Damiani och Rosa Barba. Watched! öppnar i slutet av maj och varar till oktober, medan Surfacing Earth öppnar i början av juni och håller på till slutet av september.
På Världskulturmuseet i samma stad visas dessutom Annica Karlsson Rixon och Anna Viola Hallbergs projekt State of Mind – Queer Lives in Russia, som med fotografi, video och ljudinstallationer ger en bild av queera individer och gemenskaper i St. Petersburg. Utställningen är en del av Karlsson Rixons avhandling i fotografisk gestaltning, och öppnar första veckan i juni. Disputationen sker vid Akademin Valand i augusti.
I skrivande stund rapporteras att även Gävle Konstcentrum står utan chef, efter att Anna Livion Ingvarsson plötsligt fått sparken på oklara grunder. Tankarna går till Kalmar Konstmuseum där Bengt Olof Johansson utsattes för en liknande behandling för snart ett år sedan (och som än idag står utan ordinarie chef). Kunstkritikk återkommer till ämnet inom en snar framtid, och passar under tiden på att lyfta fram några aktörer som insisterar på att arbeta med samtida konst i ofta ogynnsamma miljöer på landsorten: curatorn Torun Ekstrand har ställt samman Songlines for a New Atlas som öppnar på Kalmar konstmuseum veckan innan midsommar, och den konstnärliga ledaren för Växjö konsthall Martin Schibli har curaterat en utställning med historisk konceptkonst från öst som öppnar nästa vecka. Titeln är Att ge tomheten mening och utställningen inkluderar historiska verk av Jiří Kovanda, Andrei Monastyrski, Ewa Partum och Endre Tót. Utställningen i Kalmar bygger i sin tur på till stor del nya arbeten av konstnärer som Meira Ahmemulic, Bita Razavi och Nadia Kaabi-Linke. Som i flera andra aktuella utställningar så kretsar temat kring migration och politiska gränsdragningar.
Utöver detta finns under sommaren möjlighet att se en mängd separatutställningar runt om i landet. På Moderna Museet visas en mastodontpresentation av Yayoi Kusama som turnerar vidare från Louisiana och Henie Onstad (recensioner här och här), parallellt med en mindre retrospektiv med textilkonstnären Moki Cherry, när förknippad med 70-talets gränsöverskridande kulturliv. Ser vi till Skåne så visar Wanås bland annat en omfattande utomhusinstallation av colombianen Rafael Gomezbarros, medan Galleri Thomas Waldner i den lilla byn Simris inte långt därifrån ställer ut nya målningar av den finska konstnären Nina Roos. I en annan del av landet, på Bildmuseet i Umeå, visar Fouad Elkoury en videoinstallation baserad på bilder från 1980-talets Libanon till idag. Roos-utställningen öppnar inte förrän i slutet av juli, medan de övriga redan pågår eller öppnar inom de närmaste veckorna och varar över sommaren.
Under samma period visar småländska Vandalorum en retrospektiv med den snart 90-årige Sivert Lindblom, en konstnär som har medverkat i allt från nordiska paviljongen i Venedig 1968 (som stängdes ner pga. kravallerna) till de legendariska utställningarna Ibid. 1982 och 1983 som föregrep den postmoderna debatten i Sverige. Lindblom arbetar med en särpräglad uppmärksamhet vid skulpturala problem som kan föra tankarna till de senaste årens intresse för vad vi kan kalla objektens egen tid. Inget ont om Vandalorum, men det hade varit intressant att se Lindblom på en plats där hans verk på ett mer omedelbart sätt kunde ställas i relation till de frågor som upptar många av dagens yngre konstnärer. Men möjligen skulle det förutsätta en annan logik, och en vidare historisk förståelse av konsten, än den som dominerar i det samtida konstlivet idag.
Hej Sven, tack för ditt inlägg. Att Sivert Lindbloms utställning för ett par år sedan fick ett så svagt bemötande är både trist och förvånande. Möjligen kan en bristande förhandskommunikation från Konstakademin vara en del av förklaringen? Själv kan jag bara svara för vad som publiceras i Kunstkritikk, och även om vi inte kan skriva om allt så vill jag hävda att vi tar det retrospektiva formatet på stort allvar. Här är ett urval av de retrospektiver med svenska konstnärer som vi har recenserat på senare år:
Gert Aspelin, Konstakademin
http://www.kunstkritikk.se/kritikk/rutnat-rannilar-sprakaggregat-2/?d=se
Rune Hagberg, Konsthallen Lokstallet i Strömstad
http://www.kunstkritikk.se/kritikk/rullarnas-morka-energi/?d=se
Erland Brand, Göteborgs konsthall
http://www.kunstkritikk.se/kritikk/att-stalla-nagot-mot-intet-2/?d=se
Gittan Jönsson, Marabouparken
http://www.kunstkritikk.se/kritikk/explosion-av-engagerade-bilder/?d=se
Lars Olof Loeld, Waldemarsudde
http://www.kunstkritikk.se/kritikk/baklangesundersokningar/?d=se
Claes Söderquist, Konstakademin
http://www.kunstkritikk.se/kritikk/landskapet-och-den-elastiska-tiden/?d=se
Att även Sivert Lindblom är en konstnär som är värd att uppmärksamma var just poängen som jag ville lyfta fram i slutet av min artikel. Men ur ett redaktionellt perspektiv så är den manliga dominansen i denna lista ett större problem än att vi har missat att skriva om en enskild utställning. På denna punkt krävs en mer kritisk blick på urvalet framöver.
Eftersom du inte konkretiserar vilket problem som Kunstkritikk skulle vara del av så är just detta svårt att bemöta. Om du menar att det finns ett generellt dåligt minne och en bristande historisk förankring i dagens konstliv, så vill jag hävda att det också finns en stark medvetenhet om detta i den samtida kritiken, och att det är något som vi också förhåller oss till i Kunstkritikk. Idag publicerar vi exempelvis en recension av den norska konsthistorikern och kritikern Ina Bloms nya bok om videokonstens historia, och längre ner på sidan finner du en artikel om den norska konsttidskriften F15 som gavs ut mellan 1967 och 1993, för att nämna två aktuella exempel.
Sivert hade nyligen en underbar retrospektiv på Konstakademien i Stockholm. Ingen recenserade – inte kunstkritikk, som tyvärr är en del av det problem som antyds i sista meningen. Sivert var verkligen ledsen över situationen. Där faljerade kritiken helt, en minimal notis i DN var allt denna gigantiska genomgång fick.