Generation Y tar över

Den svenska konstvåren präglas av ett maktskifte. Medan konstnärer födda på 1980-talet tar plats på de tongivande institutionerna, så kan den mest genomgripande omstöpningen av svensk kulturpolitik på decennier vara på väg att genomföras. Konstlivet blomstrar estetiskt, men krackelerar strukturellt.

Det är valår, och Tidöregeringens kulturpolitik har varit en blandning av reaktionärt tankegods och nyliberal åtstramningspolitik. Den senaste kulturbudgeten var den lägsta på över tjugo år, samtidigt som 200 miljoner ska läggas på en illa genomtänkt kulturkanon. Efter en historiskt impopulär sammanslagning av Moderna museet, Statens konstråd och ArkDes så kan en återvald högerregering – med Sverigedemokraterna som största parti – mycket väl bli slutet för en kulturpolitisk tradition baserad på principer om jämlikhet, självständiga institutioner och stark offentlig finansiering.

Nya Moderna museet sjösattes vid nyår, och präglar konstvåren på så vis att en rörig institution med allvarliga arbetsmiljöproblem nu ska bli hem för ytterligare två. Dessutom ska en ny chef rekryteras, och med tanke på organisationens byråkratiska karaktär så lutar det snarare mot en svensk tjänsteman än en konstnärligt meriterad direktör. Den tid då ledningen för Moderna museet rekryterades från internationella prestigeinstitutioner lär nu vara ett minne blott. Det har den svenska regeringen sett till.

Dessutom slutar museets högprofilerade intendent Hendrik Folkerts, och går vidare till en tjänst på Kunsthaus  Zürich. Antagligen har ingen intendent i lika hög grad satt sin prägel på Moderna sedan Maria Linds sejour 1997–2001. Folkerts tar avsked med en stor tendensutställning med samtida måleri, Nisabas hus, med internationella namn som Nicole Eisenman, Salman Toor och Mohammed Sami. Exakt en sådan utställning man vill se på Moderna. Nisaba var skriftens gudinna i Mesopotamien, och utställningen vill fånga upp en allegorisk impuls i det samtida måleriet.  

Våren utmärks i övrigt av att millennialgenerationen, Generation Y eller åttiotalisterna – kärt barn har många namn – som klivit fram på 2010-talet till slut har tagit över och nu dominerar på de tongivande institutionerna. Generationsskiftet är inte längre på gång, utan har redan skett. Jag tänker till exempel på John Skoog (f. 1985), vars andra långfilm Värn (2025) har biopremiär i februari, parallellt som den presenteras i en installationsbaserad utställning på Moderna museet i Malmö. Värn handlar om en skånsk bonde som byggde en egen fästning på den skånska slätten under kalla kriget, och huvudrollen spelas av den franske skådespelaren Denis Levant. Vad installationsformen tillför verket återstår att se.

Ett annat exempel är Ingela Ihrman (f. 1985), vars kluriga installationer och performances visas på  Bonniers konsthall, samt på Olof Marsja (f. 1986) och Linnéa Sjöberg (f. 1983) ställer ut på Accelerator i Stockholm. Och så den figurativa målaren Sara-Vide Ericson (f. 1983) som visar sin största utställning någonsin på Norrköpings konstmuseum. Det blir delvis samma tavlor som på Gl. Strand i Köpenhamn i somras, men även en del nytt.

Där Generation X – född på 60- och 70-talen – har beskrivits som cynisk, extrovert och skeptisk till konstnärsrollen, så har åttiotalisterna återupptäckt traditionella medier och omfamnat identitetsbegreppet. De aktuella konstnärerna andas liv i den nordiska landskapstraditionen: Skoog filmar den skånska landsbygden, Ericson målar skogarna i Hälsingland, medan Ihrman knyter an till sagornas mytiska naturbegrepp. Även Marsja, med sina samiska rötter, åberopar föreställningen om ett mytiskt förflutet.

Det gäller däremot inte Sjöberg, vars collage-artade praktik inbegriper allt från vävar med BDSM-motiv till ett årslångt performance där hon lajvade affärskvinna och ett verk i form av en fullt fungerande tatueringsstudio. Hur får man ihop allt det i en utställning? Det ska bli spännande att se.

Ytterligare en åttiotalist, den grönländske fotografen Inuuteq Storch (f. 1989), visar sina lika personliga som kritiska dokumentärbilder på Hasselblad Center i Göteborg. I Venedig 2024 var Storchs utställning i Danska paviljongen en välkommen kontrast till biennalens stundtals exotiserande urfolksestetik, och hans skarpa skildringar av vardagslivet bland släkt och vänner på Grönland är såklart inte mindre aktuella 2026.

Stockholms blomstrande konstnärsdrivna scen föredrar nykonceptualism över genrekonservatism och identitetspolitik. Antics sammanför till exempel yngre konstnärer med 1980- och 90-talsironiker som Louise Lawler och Art Club 2000 i New Pictures, New Sculpture. Och Beau Travail bjuder på ett digert program med bland andra Goldin + Senneby, Oslo-baserade Nikhil Vettukattil och den tredje upplagan av Skulpturprojekte Stockholm i och kring sin pittoreska stuga i Vita Bergen på Södermalm.  

Att lyfta fram marginaliserade konstnärer har blivit default-strategin för institutioner med progressiv självbild, men ännu finns det gobitar att upptäcka. Malmö konsthall bjuder i vår på en länge motsedd retrospektiv med Catherine Christer Hennix (1948–2023). Hennix var transperson och en experimentell multimedia-konstnär med rötter i Elektronmusikstudion på 1960-talet. Utställningen inbegriper ljudverk, installationer, skulpturer och teckningar, och blir hennes första större presentation i Sverige sedan Moderna museets utställning 1976. Även Konstnärshuset i Stockholm påminner gärna om konstnärer man glömt. I vår visar de en utställning som tar sin utgångspunkt i Gudrun Key-Åbergs (1925–1982) gåtfulla bildvärld. 

Även idag finns originella konstnärer verksamma i fullt dagsljus, som Marja Leena Sillanpää vars arbete för första gången kommer att visas i stor skala på Marabourparken. Utgångspunkten är de över tretusen (!) böcker som konstnären gjort, och blir en del av konsthallens program med en lutning  åt skrivande, poesi och självpublicering. En annan egensinnig konstnär är finska Mari Rantanen som visar färgsprakande abstrakt måleri från 2020-talet i en utställning på Konstakademien curaterad av Maretta Jaukkuri.

Om det ser ut att bli en vass säsong för samtidskonst, så är det i gengäld ont om iögonfallande historiska utställningar. Men Nationalmuseums presentation av Johan Tobias Sergel (1740–1814) kan säkert vara värd ett besök. Det är den första utställningen på länge med Sveriges främsta nyklassicistiska skulptör, känd för sina satiriska och erotiska teckningar. Moderna museet satsar på Brassaïs (1899–1984) fotografiska vandringar genom Paris, medan Göteborgs konstmuseum visar en konsthistorisk exposé med den självförklarande titeln Kropp. Ideal, blick, frihet.

Det känns som att konstvåren 2026 inte vore komplett utan en utställning om AI, eller KI som de säger i Norge (kunstig intelligens). Mycket riktigt så bjuder Bildmuseet på den tematiska grupputställningen AI and the Paradox of Agency med ett tjugotal internationella konstnärer. Där Bildmuseet belyser frågan om agens, så är konstens handlingskraft själva premissen på Konsthall C i Stockholm. I Dreaming Suburbs samlas en internationell grupp konstnärer och arkitekter för att uppmuntra till engagemang i juridiska system och ojämlikheten på bostadsmarknaden. 

För övrigt är John Skoog inte den enda bioaktuella konstnären i vår. Även Tova Mozards första långfilm, I Love Russ (2025), har premiär på svenska biografer i februari. Lite som Skoog i flera verk återkommit till den skånske bonden Karl-Göran Persson, så har Mozard i tjugo år följt den kämpande Hollywoodskådisen Russ Kingston. Arbetet har tidigare resulterat i utställningar på Nikolaj kunsthall i Köpenhamn och Cecilia Hillström i Stockholm. Fascineras du av ensamma tragiska män, folklig amerikansk efterkrigskultur och tvetydiga  stämningar så kan detta vara filmen för dig.

Även Nick Cave har en fascination för myter och folkkonst. Under corona började han göra porslinsskulpturer av djävulen som nu visas på Kulturhuset i Stockholm. Vad man än tycker om Cave så är det svårt att befria sig från känslan att Kulturhuset har velat exploatera kändisfaktorn. En sak är säker: om politikerna får fortsätta att urholka kulturpolitiken så kommer vi får se fler sådana manövrar från våra institutioner framöver.