Dagen efter att för första gången ha sett Sinikka Kurkinens målningar försöker jag återkalla dem i minnet. Då jag sluter ögonen framträder idel bjärta färger: lodräta kaskader av rött, gult och blått som likt svallande vågor tycks vilja färdas uppåt och framåt så långt det bara går. Naturens outsinliga energi avbildad i gräll och påstridig abstraktion.
Vad jag erinrar mig är inte något av de drygt femtio verk som jag sett på Kohtas retrospektiv Moln och förebild. I själva verket är det inte ens någon existerande tavla som Kurkinen målat under de dryga sex decennier hon varit verksam som konstnär. Det som etsat sig fast i minnet är nämligen inte individuella bilder utan de visuella element som återkommer i princip i varenda målning på konsthallen. Ogenerat okomplicerade färger. Stora, släta ytor utan tillstymmelse av textur. Raka och rejäla konturer. Former som genomsyras av intensitet och spänst.
Kurkinen är erfaren och enveten men relativt okänd trots att hon hållit soloutställningar på sin hemstad Imatras konstmuseum inte mindre än sex gånger. En starkt bidragande orsak till detta är det geografiska faktum att hon efter konststudier i Helsingfors och kortare perioder i så väl Paris som Ibiza återvände till sitt fäderne småbruk i i sydöstra Finland i början av 1960-talet. Det har förflutit 15 år sedan Kurkinen senast ställde ut i huvudstaden och trots att hon finns representerad i Nationalgalleriet Ateneums samling har de dörrar som leder in i finsalongerna aldrig riktigt öppnats för henne.
Ändå får jag vid mitt besök på Kohta veta att Ateneum redan varit på plats och utvidgat sin samling med ytterligare ett av Kurkinens verk; och även Saastamoinen-stiftelsen har hunnit välja ut en målning som kommer att placeras på Esbo moderna konstmuseum EMMA. Trots risken att det förstnämnda nyförvärvet kommer försvinna i nationalgalleriets gömmor känns det betydelsefullt att det utvalda verket är retrospektivens symbolmässigt tyngsta målning, I vinden (1977). Av alla utställningens tavlor är denna lättast att tolka tack vare det psykoanalytiskt laddade motivet föreställande en gåtfull halvt utdragen byrålåda. Målningen är också ett av de verk som starkast påverkat mitt visuella minne av Moln och förebild, då dess titel befäster att de kännspaka färgpanelerna verkligen befinner sig i rörelse.
Mobiliteten och vigheten i abstraktionen är vad som främst utmärker Kurkinens konstnärskap. Glidande färgövergångar är ett annat visuellt kännetecken som på Kohta antar närmast O´Keeffeska nivåer i Olika Syn I–III (1973). I färgvalen gör sig ofta Kazimir Malevitj påmind – i likhet med honom har Kurkinen en talang för användning av svärta. De röda trådarna i Kurkinens konst är lätta att identifiera, och det beror inte på upprepning, utan snarare på integritet. Hennes verk är inte tillkomna i något genialiskt särlingsvakuum, och till och med då hon på 1980-talet tillåtit tidens rent objektivt fula visuella trender infiltrera sina målningar har hon bibehållit sitt egna uttryck. Yttre påverkan syns, men i Moln och förebild framträder bilden av en synnerligt självständig konstnär som under årtionden outtröttligt skapat stora verk utan att nämnvärt bry sig om omvärldens krav.
Kohtas ledare Anders Kreuger påpekar i en nyskriven essä att Kurkinen varken kan eller bör klassas som en plötsligt återupptäckt outsider. Det kommer kanske som något av en besvikelse för dem som läst pressutskickets inledande mening: «Sinikka Kurkinen är förmodligen den mest betydelsefulla finska konstnär ni ännu inte hört talas om». Personligen blir jag ändå lättad över att Kurkinen inte går att klämmas in i det slags narrativ som kommit att förfölja till exempel Hilma af Klint eller Vivian Maier. Hon är inget mystiskt väsen eller isolerat freak, utan en högst levande och fullt mänsklig målare. Det enda anmärkningsvärda är egentligen att Moln och förebild består av målningar som befinner sig i konstnärens ägo, och att en i september utkommande monografi presenterar ytterligare cirka sextio verk som även de fram tills nu tillhört Kurkinen. I ett land som Finland där målningar i princip är den enda konst som säljer är detta anmärkningsvärt. Ett helt konstnärskap som aldrig flyttat hemifrån utan legat undanstuvat på en vind. Fram tills nu.