I lördags anordnade Moderna Museet i Stockholm en filosofisk natt, A Night of Philosophy, där ett 50-tal svenska, tyska och franska filosofer föreläste på temat natur och teknologi. Föreläsningarna ägde rum på olika platser i byggnaden, och därefter tog man vid med en fest som varade in på natten. Formatet, fick vi veta, har tidigare «blivit en publiksucée i städer som London, Paris och New York», och även Modernas arrangemang var i högsta grad välbesökt.
Varför folk söker sig till filosofi i den här formen är inte helt klart för mig. Men exempelvis Gilles Deleuze har betonat hur viktigt det är för filosofin att få en reception utanför skrået: vad icke-specialisten gör med en filosofi är en lika talande effekt som det som specialisten får ut av den. Tendensen att sträcka sig utöver diskursen har dessutom varit en del av filosofin sedan antiken, inte minst genom praktiker som i vår tid har tagits upp av performancekonsten (tänk på kynikernas skandalösa uppträdande i det offentliga rummet). Om idén om «det filosofiska livet» nästan helt har försvunnit med akademiseringen av filosofin under de senaste 200 åren, så har samtidskonsten öppnat för att återknyta till det äldre sättet att filosofera. Ett av de mest radikala uttrycken för detta var antagligen Jean-François Lyotards filosofiska utställning Les Immateriaux på Centre Pompidou 1985.
Museiechefen och filosofen Daniel Birnbaum uppehöll sig under sitt anförande vid hur Lyotard antagligen bidrog till att förändra själva konstutställningen: efter Les Immateriaux, påpekade Birnbaum, har det blivit regel snarare än undantag att framförallt större utställningar integrerar filosofi och teori som en del av sin form. Här förefaller ett skifte ha skett. Förut var det vanligt att filosofer sökte sig till en viss konstart för att få hjälp att göra sin tanke. Det ser vi mindre av idag. Vad som istället händer är att konstnärer söker sig till filosofi som de delar ett specifikt intresse med. Birnbaum kontextualiserade kvällens evenemang som en fortsättning på den rörelsen, som ett försök att «curatera filosofi i rummet», ja, ställa ut filosoferna själva och deras aktivitet.
Det här att ställa ut filosofer förefaller mig vara det första offensiva draget som konsten har gjort på ett bra tag. Efter att i åratal ha rättfärdigat sin existens med hänvisning till demokrati, turism, hälsa och allt möjligt, är detta ett första tecken på att konsten överhuvudtaget har ett självförtroende. Ja, mer, konsten tar här ansvar för sina egna betingelser och försöker ordna dem för sina egna syften.
Vad är det som händer när man tar in en massa filosofer, får dem att prata på ett visst tema och sprider ut dem i en konstlokal? Det första är att folk går omkring, precis som i en utställning. Visserligen kunde man sitta ner, men tillräckligt många besökare kom och gick hela tiden för att filosofernas möjlighet att bestämma förståelseramarna skulle undergrävas. Istället fick de leverera sina tankar och frågeställningar, som sedan, i fragmentarisk form, följde med en åhörare som kunde gå direkt till någon av tio andra talare och sätta samman filosofin och konsten på ibland säkert helt oväntade sätt.
Denna form är nog mer givande för publiken än för den som talar, föreställer jag mig, men det är också en situation som skulle kunna ge filosoferna en ny frihet (om de ville ha det). Konsten går alltså in och dominerar filosofin, bestämmer dess framträdelseform och receptionsvillkor på ett sätt som i första hand ska gynna konsten och dess idéproduktion. Knäfallandet för filosofin är över, självständigheten åtminstone hävdad. I mina ögon är det en stor sak, nästan en romantisk dröm.
Det här kunde funka för att temat om natur, teknologi och artificialitet var så väl valt, även bortom dess omedelbara aktualitet på alla områden. Både «natur» och «teknik» kan förstås stå för en massa olika saker. Om teknik faller under naturens, kulturens, människans eller kanske rent av under intelligensens begrepp finns det ingen konsensus om. Teknik kan handlar om allt från odlingsteknik, argumentationsteknik, kroppsteknik och digital teknik, och kan dessutom exemplifieras med allt från en stenyxa till en intelligent och nästan autonom maskin. I en akademisk konferens skulle ett så obestämt tema vara en katastrof, men i det här sammanhanget, där allting flyter ganska fritt, blir effekten ytterst märklig: man får en känsla för temats dynamik, från naturens innebörd som teknisk term till dess uppdykande i miljöpolitiken osv. Detta kanske inte hänger samman i någon enskild möjlig diskurs, men konstellationen har sin egen spänning och interna rörelser. Kanske är det som frigörs just en eller flera idéer, som ju är den intellektuella entitet som lättast kan vandra mellan olika olika aktiviteter (konst, filosofi, vetenskap).
Det som utställningsformen producerar är ett idéområde, en tematisk dynamik, utan akademins begränsningskrav. Filosofin som intellektuell sfär hamnar bortom filosofernas kontroll, och slutar bära skepnaden av en lära, metod eller skola eller personlighet. Det är ju smått fantastiskt! Jag tror det finns en väldig potential i att curatera filosofer för att få fram den här typen av idéområden.
En del filosofer var visserligen märkbart vilsna i mötet med en ospecificerad publik, men det överraskande var att en akademiskt sett svagare presentation, som Jean-Claude Monods utläggningar om teknologi och det mänskliga utifrån Kubricks 2001, kunde vara betydligt mer tankeväckande än exempelvis Frédéric Worms normalakademiska framställning av «kritisk vitalism». Medan Monods presentation väckte frågor kring teknikens roll i den biologiska utvecklingen från djur till människa, så ledde Worms akademiskt helt relevanta distinktioner till jaha-konklusioner som «teknik är inte ond eller god i sig, utan till sin användning». Mot slutet verkade det gå upp för Worms att vägen till dagens publik går via politik, och han kom in på att det finns en politisk dimension i den kritiska vitalismen. Däremot gick han inte in på vilka förändringar av våra institutioner som vitalismen skulle kräva. Synd, för det hade varit intressant att höra.
I panelsamtalen låg politiken däremot hela tiden nära. När man diskuterar exempelvis teknologiska förbättringar av människan går det inte att bortse från vad någon som Trump, eller för den delan läkemedelsföretagen, skulle kunna göra med de teknikerna. Mest påtagligt blev det i samtalet med den underbara rubriken «Är det försent att rädda planeten?» Cathrine Larrère skisserade en problematik som faktiskt var lite överraskande: sedan 80-talet har det funnits en vetenskaplig konsensus om klimatförändringarna; man vet vad vi borde göra för att motverka dem, och teknologiskt är också det fullt genomförbart. Ändå händer ingenting. Hur ska man förstå det?
Larrère lyfte fram två andra aspekter av denna tröghet. Å ena sidan är detta en problematik som man kan studera utifrån antik filosofi och dess förståelse av akrasia, viljesvaghet. Trots stark opinion i frågan är den politiska viljan svag. Politiskt sett lever vi i akrasians tidevarv. Men vad är det egentligen att vilja? Foucault kretsade ofta kring det problemet och hävdade till och med att det var västerlandets skam att vi ännu inte har förstått vad vilja är. Kan det fenomenet bli tydligare för oss i den här situationen, dominerad av viljesvaghetens ordning? En intressant följd av den politiska viljesvagheten är att den hotar att väcka begäret efter auktoritära lösningar och fantasier om en upplyst despot. Drömmar om en ställföreträdande viljestyrka, helt enkelt. Fascismen kan ur detta perspektiv förstås som ett uttryck för skröplig vilja.
Den andra aspekten, som delvis förklarar varför ingenting händer, har med ojämlikhet att göra: vi är faktiskt inte jämlika inför naturkatastrofer, påpekade Larrère, och tog upp siffror på vilka det är som drabbas. De som dör är till största delen fattiga som bor vid utsatta ställen och saknar möjlighet att lämna området. Lösningen ter sig då inte bara ganska enkel, utan också nödvändig: minska pengarnas inflytande på politiken, och med dem företagens och ägarnas makt över samhället och naturen. Gör vi bara det är akrasians tid förbi. Nu verkar ju akademikers förtjusning i rimlighet ofta göra dem konservativa, och en annan av paneldeltarna, Eric Brandstedt, la istället ut texten om att man måste övertyga ägarna om hur lönsamt det är med miljövänlig business. Var det inte viljesvagheten som tog över scenen där, eller var bara det ordinära mediokra tänkandet? Idag är de nog samma sak.
Ändå fick Modernas arrangemang mig att nästan våga tro att akrasian är över, i alla fall i konsten. Kanske kan det också ge filosofin möjlighet till en lite mer vital, para- eller extra-akademisk tillvaro – ja, även konsten kunde därigenom slippa en del av akademiseringen. Det kanske är att hoppas på för mycket, men varför skulle man inte satsa på det!
