Vilka tankar har du kvar från när du var 20 år? Eller 40 år? Finns de som ord på papper, eller som en bild? Vivian Suter daterar inte sina verk, och de är alla utan titlar. I turbinhallen på Moderna Museet i Malmö hänger 350 dukar trångt över alla väggar, på golvet och på ställningar, packade så att många av dem inte syns. Besökaren går omkring omgiven av former och färgfält, som i en skog av konst. Men det är förstås bara en liten del av Suters produktion, för hon har varit verksam i decennier även om det var hennes medverkan på Documenta 14 i Kassel 2017 som gjorde att fler fick upp ögonen för henne. Sedan dess har hon haft en mängd utställningar runtom i Europa.
Suter målar på dukar som hon lägger på marken för att torka. Kanske kommer det en hund och går på målningen och sätter sina tassavtryck. Andra målningar bär spår av översvämningar som drabbat hennes hem och ateljé i Guatemala, där den Buenos Aires-födda konstnären har bott sedan början av 1980-talet. I andra finns det löv som fallit ner på målningarna och som Suter låtit ligga kvar. «Eco-artist» har hon kallats, för att Suter låter omgivningen vara medskapare till verken. Men det tycks lite missvisande, som om Suter skulle ha en politisk idé eller representera en viss livsåskådning. Fast vad vet jag om det? Inte mycket utifrån hennes målningar i alla fall.
Suters måleri är abstrakt och stämningsfullt. Mycket av det är rosa, chockrosa, rött, gult och lila. Det är varmt och starkt och skönt i ordets äldre bemärkelse. Ögat njuter. Det är vackert på det där sättet som filosoferna undrar hur det egentligen går till. Hur vet vi att det är vackert? Är det det rent objektivt? Vi lämnar Kant åt sidan för en stund, för det finns en annan gåta här som stjäl min uppmärksamhet. Det gäller hur en känsla eller en tanke kommer till uttryck i färg och form. I Suters måleri finns en lycklig handlingsfrihet. Någonting inom sig utgår hon från, något privat, och hon gestaltar det utan att representera det. Utan att definiera exakt vad det handlar om eller ens vad det vill. På det sättet kan hon fortsätta vara högst privat också i det offentliga. Och prövande.
Suter har berättat att hennes mamma, Elisabeth Wild, har inspirerat henne som konstnär. Men så vitt jag kan förstå är det främst skillnaden mellan dem som präglar hennes måleri. Wilds collage är precisa och klara, formerna är runda, geometrin är noggrann, färgskalorna klara. Men hos Suter är icke-precisionen en stor frihet. Färgen rinner och stänker, omvärlden tränger sig in i verken och kladdar ner dem. Penseldragen är ungefärliga, svepande. Särskilt Suters sätt att måla runda former gör mig nyfiken. För de är inte särskilt runda, de är bara ganska runda. Och de är staplade på rader som pärlband eller bär, det är som att de är runda på ett förindustriellt sätt. De här runda formerna behöver inte likna hjul, de behöver inte fungera i ett maskineri. Ibland är de ihåliga, ibland ser de ut att vara på väg att rulla ut från duken. Ofta speglas de i en målning intill eller längre bort.
Och nu är vi tillbaka där vi började, i skogen. Åtminstone sedan romantiken har naturen och den vilda levande skogen varit en given plats för konstnärer att agera i, rumstera i och hämta kraft ur. Skogen är både en plats som kan gömma varelser, och märkliga sätt att leva. Och skogen är både en mytologisk plats och en reell verklighet, där man kan halka eller stöta på djur som kan vara farliga. När Moderna Museet i Malmö ställer ut Suter gör man det avsiktligt snårigt att vara besökare. Jag måste ducka för att inte stöta i lågt hängande dukar. Jag får tränga mig igenom buskage av verk. Vissa dukar ligger under andra dukar på golvet, som en lövmatta. De dukar som hänger som affischer på ställ får vi inte lov att bläddra bland. Det här är ett naturreservat som ställer krav på besökarens förmåga och självbehärskning. För mitt i turbinhallen står någonting som kanske är en bro. En träkonstruktion så brant att till och med den som har två fungerande ben måste klamra sig fast vid räcket för att ta sig upp. Jag som lyckligtvis har det är ändå rätt nöjd. För häruppifrån blir jag faktiskt lyft. Det är skönt att vara lite ovan marken, som en fågel som bärs av en gren, jag ser andra motiv och penseldrag än jag såg när jag stod på golvet.
Det är ett privilegium att få byta perspektiv. Det är också ett privilegium att kunna vara verksam konstnär till synes utan mål i sikte. Utan att varje dag behöva generera något på förhand bestämt, eller kanske ens en inkomst. Suter ger uttryck för en ogenerad frihet. Ogenerad i det att hon är lojal mot sin egen intuition, sin egen lust. Om det finns någon livsåskådning alls i detta så ligger den kanske i lojaliteten med livet som fortsätter dyka upp och hända. Som inkluderar oss alla som lever, även dagar när vi inte känner oss det minsta privilegierade.
Suter påminner mig om många andra konstnärer som arbetar med friheten som en källa till lust. Men för Suter handlar det inte om politisk frihet, utan om friheten som en rörelse och en impuls. Det finns många abstrakta konstnärer som tillhör en andlig kontext. Om jag drar till med Hilma af Klint så är hennes måleri ett sätt att befria andligheten från roller och kategorier som tillhör vår mänskliga föreställningsvärld. Att låta anden bli form och rörelse, hellre än identitet. Men af Klints måleri präglas ändå av en enorm längtan efter andarna, efter deras närvaro och begäret att få möta dem, och hennes målningar är på flera sätt ställföreträdande för det mötet.
Hos Vivian Suter är abstraktionen inte ställföreträdande, utan en befrielse från det avsiktliga, från ett liv med mål- och resultaträkningar. Friheten ligger i känslan, inte i produkten. Och när det inte längre handlar om föremål och produkter, då gör det inte så mycket att inte allt kan redovisas. Då finns det plötsligt många olika sätt att låta dukarna tala med varandra, många möjliga kombinationer av impulser och infall. Att några inte syns, att det finns tankar och känslor som vi kanske inte ens minns, spelar ingen roll. De får ligga kvar under lövmattan i skogen, och där är de fria på det sätt som bara de kan vara fria.
