Södertälje konsthall är en liten institution med en stolt historia som man på senare år utforskat i en rad gräv-där-du-står-doftande utställningar. 2019 visade man Internationella Motståndsmuseet 1978–2008, om svenska konstnärers stöd till kampen mot Pinochet, och 2021 gjorde Ingela Johansson en utställning om solidaritetsrörelsen baserad på fynd ur konsthallens arkiv.
Imorgon, lördag den 23, öppnar nästa utställning i serien, Polska spår, med en suggestiv titel som för tankarna till polska konstnärer som smugit runt och lämnat avtryck i den svenska myllan. Spår som kräver en närmare titt för att upptäckas – och kanske ett större forskningsarbete för att förstås?
För vad vet man egentligen om utbytet mellan polskt och svenskt konstliv under de senaste 50 åren? Jag kan inte påstå att jag har stenkoll. Lockad av mytomspunna (och svåruttalade) namn som Magdalena Abakanowicz, Władysław Hasior och Jerzy Bereś tog jag pendeltåget till Södertälje, en timme söder om Stockholm, för ett samtal med curatorerna Maja-Lena Molin, konsthallschef, och Camilla Larsson, konstvetare som disputerat på en avhandling om den polska konstnären Tadeusz Kantor och nu driver ett forskningsprojekt om bilden av polsk konst i Sverige.
När jag kommer till konsthallen, som på det mest märkliga sätt ligger insprängd i ett köpcentrum tillsammans med ett litet konstmuseum, ett välbesökt bibliotek och några affärer, så pågår hängningsarbetet för fullt. Éva Mag har flugit upp på en byggställning för att installera sina Abakanowicz-inspirerade tygflätor i taket, och ett par tekniker är i färd med att installera ett verk av Jan Håfström som han i sista stund ville ha med. Håfströms koppling till Polen verkar inte vara jättestark, men han ställde ut där en del på 1970-talet och visade polsk konst i sin utställning på Moderna 1990. Verket föreställer en liggande trädstam i en låda som för tankarna till en likkista. En typisk håfströmare från 1980-talet, som här får samsas med grovhuggna träskulpturer och textilier med känsla av förmodernt bondeliv.
– Incitamentet till Polska spår var ett symposium på Władysław Hasior-museet i Zakopane i södra Polen får några år sedan där vi båda medverkade. Vi hade talat om saken redan innan, och Camilla hade besökt mig på konsthallen inom ramen för sin forskning, men efter symposiet gjorde vi slag i saken, berättar Maja-Lena Molin, när hon och Camilla Larsson visar mig runt i utställningen, som består av polska verk ur konsthallens samling parade med både inlånade och nygjorda verk.
Med på symposiet var de två unga polska konstnärerna Jósef Galazka och Natan Kryszk som bjudits in till Södertälje och håller på att färdigställa sitt bidrag i ett hörn av rummet; samma hörn, berättar de, där Władysław Hasior bodde när han installerade sin utställning på konsthallen 1989! Här låg han och rökte cigarr när han inte jobbade, skrattar de. Väggarna har målats rosa, precis som trapporna Hasiors hem och numera museum. I presentationen ingår skisser, assemblage och ett standar av Hasior som ingår i konsthallens samling. Det är en iögonfallande men svårgripbar estetik – surrealism, heraldik och folkkonst i en smått bisarr blandning.
– Södertälje konsthall är en viktig plats för Hasior-forskare. Utöver utställningen 1972, så hade en retrospektiv här 1989. I tre etapper, 1972, 1973 och 1976 uppförde han dessutom Solspann vid Södertälje kanal. 6 stora betonghästar inspirerade av hällristningar, berättar Camilla Larsson.
Hasior i all ära, men utställningens tyngsta namn är utan tvivel Magdalena Abakanowicz, som brukar räknas som en av vår tids främsta förnyare av både skulptur- och textilkonsten. Tyvärr har hon bara med ett verk, en förvisso mäktig «abakan» med knutar och och klumpar i brun sisal som konsthallen köpte i samband med hennes utställning 1970. Här visas även en film av den svenska konstnären Anna Kellerth som för in ett tragiskt element i presentationen. Den handlar om det offentliga verk, kallat Black-Brown, som Abakanowicz gjordes för Huddinge sjukhus 1972 men som togs ner efter några år. Efter fyra decennier i magasin beseglades verkets öde 2011, då kommunen beslutade att förstöra det. Moderna museet nekade att ta emot mästarinnans verk och ett stycke konsthistoria gick om intet.
– Utställningen i Södertälje 1970 betydde mycket för Abakanowicz’ konstnärliga utveckling. Konsthallschefen Eje Högestätt bjöd in henne att arbeta platsspecifikt i rummet på ett sätt som vi dag kanske tar för givet, men som då var ovanligt, säger Camilla Larsson, och berättar hur det var Högestätts personliga kontakter – han hade en polsk fru, och talade lite polska – som banade vägen för de många polska konstnärer som visades i Södertälje under hans tid som chef, 1966–1973. Men även hans efterföljare Per Drougge odlade den polska kopplingen, och stod bland annat bakom Hasiors retrospektiv som reste från Södertälje till Moskva 1989.
– Om det går att tala om en sammanhållen polsk kultur som lämnade avtryck i Sverige så var det textilkonsten, där Abakanowicz var en av en handfull konstnärer som revolutionerade genren på 1960-talet via den internationella gobelängfestivalen i Lausanne. De lämnade främst avtryck hos svenska konstkritiker och intendenter, utvecklar Camilla Larsson.
Under min rundvandring slås jag av att Polska spår är en utställning med många trådar som löper i olika riktningar utan att komma samman i något enhetligt narrativ. Här finns små assemblage med dockhuvuden av den polske fotografen och konstnären Marek Piasecki, som flyttade till Lund 1967 och bodde där fram sin död 2011. Hur många minns honom idag? En annan migrant som anammade Sverige som sitt nya hemland är Theresa Seger (född Gogulska), som på 1970-talet flyttade till en liten by utanför Södertälje med sin numera bortgångne man Gunnar Seger, och är rikligt representerad i samlingen. I Polska spår visas bland annat ett slagfärdigt verk i lappteknik av en tjur (eller en ko) av rosa, röda och orange tygbitar.
Ett annat blickfång är ett gigantiskt, svart-vitt fotografi av karl med 70-talsfrilla, naken så när som på ett par fantasieggande «träkalsonger», och i färd med att veva igång en egendomlig maskin av trä.
– Det är Jerzy Bereś som ställde ut på Södertälje konsthall tillsammans med Hasior 1972, en utställning som även visades på Louisiana. Beres ställde bland annat ut sina träapparater som han använde i happenings och performances. Det är oklart om detta är en dokumentationsbild, då den ser rätt iscensatt ut. Men den är i alla fall tagen av konsthallens fotograf i samband med utställningen i Södertälje, berättar Maja-Lena Molin.
På ett avlångt bord med dokumentations- och arkivmaterial ligger flera suggestiva fotografier av Hasiors betonghästar som åkallar solens färd över himlavalvet. Skulpturerna gjöts på plats i ett dike vid kanalen med armeringsjärn, kuggjul och rör infogade i betongen. Hasior hade känsla för det teatrala och hästarna har rännor som kan fyllas med bensin och tändas på för en spektakulär eldfest. Att den polska konstnären gjorde ett starkt intryck på omgivningen är ställt bortom tvivel. En känd episod är när Torsten Renqvist hade träffat honom i Polen på 1960-talet och åkte hem, brände upp sina målningar och började arbeta med de träskulpturer som han idag är mest känd för. Ett par av dessa har lånats in till utställningen.
– Renqvist sökte ett alternativ till den västliga kommersiella konsten och fann den i Polen, berättar Camilla Larsson.
Och visst är det lätt att föreställa sig hur Renqvist och andra konstnärer på 1960- och 70-talen kunde uppleva konsten från bortom Järnridån som oförstörd av ytlig kommersialism och amerikansk kulturimperialism. När jag går runt i Polska spår slås jag av hur verkens arkaiska symbolvärldar, till synes sprungna ur det östeuropeiska folkdjupet, säkert kunde te sig som ett alternativ, inte bara till Sovjetsystemets förtryck, utan även till de teknokratiska samhällena i väst. Konsthallen skriver inte sådana tolkningar på våra näsor, utan lägger ut dem som spår för oss att sniffa vidare kring.
