Jag har kommit till platsen för att recensera det offentliga verk som Statens konstråd har beställt till Nacka tingsrätt samt Hyres- och arrendenämndens nya huvudentré. Området är fortfarande en byggarbetsplats. Jag har varit här förut, då fanns det konstnärsateljéer precis intill. Adressen visar sig vara en liten blindtarm till gata, trottoarlös och bred men inte mer än 40 meter lång. Det finns inget liv här, inte än i alla fall. Här finns bara fasaden till en ny arkitektur och ett nyinvigt verk – Stina Stigells installation Berättelser.
Verket består av fem delar som genom sina mått och inbördes placering går in och ut ur varandra. De hålls även samman genom materialens ytbehandling – finslipad betong som vid någon sida har utformats som om betongen var sten. Den mest iögonfallande delen är en hög port i corténstål. Porten består av två delar – en rostig och tillknycklad som lutar mot den andra som är bemålad, mer rak och kompakt. Den rostiga biten smälter nästan ihop med de bruna fasadelementen på byggnaden bakom. Med sina veck, bultar och höjd ger porten ett både ömkligt och starkt intryck. En gestaltad kamp på denna plats där livsöden strålar samman med lagen. Det hade räckt så – en port kan räcka, annars går en lätt vilse.
Stigells verk sägs vilja gestalta platsens berättelser, verksamhetens grundart. Men också det historiska arvet i området och förändringsprocesser i naturen. Det opererar med vitsighet och hopp i tidsrymden, med referenser till annan konst samt med skalförskjutningar av rummet.
Allt detta visar sig i installationens olika delar. Porten kan läsas som byggd av bjälkar – Brottsbalken! En trilobit i metall kan ses som en på platsen tidigare förekommande fotgängare. Människans betong mot naturens stenklippor – Entropi! Och varför har ett av betongblocken försetts med en metallögla som leder tanken till båtbryggor? Här kommer det antagligen att finnas vatten i framtiden, så tar du båten till rättegångsförhandlingen kan du förtöja här!
Stigells berättande har ett självrefererande drag som nog är ganska nytt i den offentliga konsten. Är det dagens sviktande framtidstro och ideologiska förvirring som gestaltas här? Eller är det att platsen på ett sätt redan är vattenfylld, kall, hal och flytande? Lika öppen som stängd – en plats som kunde vara varsomhelst, en punkt där klaustrofobi möter torgskräck. Tät och livshotande byråkrati. Mot detta en vitsig svart humor. En av betongdelarna ser ut som en spis, men inte vilken spis som helst, det är en Rosmarie Trockel-spis med plattor på flera sidor. Gåtfull och konceptuell, men i sten. Kanske utkastad från ett fönster till personalrummet i statsbyggnaden.
I alla dessa berättelser riskerar man att drunkna eller spolas bort. Inte ens den lilla husgrunden med gjuten trappa och fejkinstallerad ventilation kan rädda en. Eller, jo, kanske kan man ställa sig där och hålla ett brandtal, eller, som jag, uppleva corténportens öppning som en rymd och för en stund glömma alla detaljer som måste med.
