Det finns en rik men gles postkantiansk tradition som har velat konstituera en intim relation mellan det filosofiska tänkandet och konsten. Det börjar med Friedrich von Schellings idé i Konstens filosofi (1802/1803) om att konsten är «filosofins organon» (det som ger filosofin dess kategorier och verktyg) och sträcker sig fram till Theodor Adornos Estetisk teori (1970) och Jean Francois Lyotards Discours, figure (1971) i vår tid. Till denna tradition kan vi nu räkna Daniel Birnbaum och Sven-Olov Wallensteins bok Spacing Philosophy: Lyotard and the Idea of the Exhibition (2019). Tyngdpunkten ligger på sista ledet – utställningens idé – och vad författarna vill visa är hur en utställning kan vara ett medium för filosofiskt tänkande, som ett komplement till det skrivna ordet.
Jag uppfattar detta som ett nytt radikalt grepp som inte liknar något jag läst tidigare. Vissa skulle säkert hävda att den tyska romantikens idé om konstkritik vill precis samma sak, men då bortser de från att utställningen – till skillnad från traditionell konstkritik – lämnar språkets begränsningar och därför måste grunda sig i en filosofi som erkänner väsentliga icke-spåkliga aspekter inte bara av konsten, utan av tanken och tänkandet självt. Detta framgår redan av bokens första kapitel, «The figure of thought», som hänvisar till Lyotards idé om «det figurala» som ett namn på den sinnlighet varken kan fångas av språkets eller perceptionen, men som kan bryta igenom även där.
Vad avses egentligen med den här sinnliga sidan av tänkandet och sanningen? Jag hörde en gång en tv-intervju där Lyotard som svar på frågan vad en viss författares litterära verk handlar om svarade: «Det gälla. Det handlar alltid om en gällhet…». Det han talar om är en sinnlig dimension som kan handla om språkets ljud och rytm eller om färgernas relationer, och som också finns i det filosofiska tänkandet. Det kan komma fram som en stämning eller en smak, eller som ett stickande ljus, eller för all del som något dunkelt, slemmigt eller sladdrigt. Detta är vad som gör att filosofi och konst kan tänkas ha ett gemensamt, om än omedvetet, rum ur vilket idéer bryter fram i ett skick som föregår deras utveckling som konst eller filosofi. Ett rum som skulle kunna upprepas som utställningsrum, där det åter vore möjligt att bedriva filosofi med idéer som blivit konstverk.
Det är en underbar tanke som många filosofer av facket antagligen inte skulle våga tänka. Birnbaum och Wallenstein har däremot lång erfarenhet av filosofins och konstens gemensamma marginaler. Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola medan Birnbaum är chef för den digitala konstplattformen Acute Art i London, men de har – ibland tillsammans, ibland var för sig – gjort allt från att curatera utställningar till att driva konsttidskrifter, de har översatt konstteori och filosofi och undervisat på konsthögskolor och drivit museer. Det märks på hur de i Spacing Philosophy rör sig fritt mellan genrer, och förmår upprätta en intimitet mellan konst och filosofi som jag inte stött på tidigare varken hos Giogio Agamben, Jacques Rancière, Boris Groys eller Peter Osborne. För mig är Birnbaum och Wallensteins bok därför bättre, mer kreativ och nyskapande, konstfilosofi än deras.
När Lyotard fick erbjudandet att curatera vad som skulle komma att bli Les immatériauxpå Centre Pompidou i Paris 1985 blev han den första framträdande filosofen som gjorde en utställning. Men det Birnbaum och Wallensteins lyfter fram är hur han redan i början av 1970-talet pekade på problemet med att sinnligheten riskerar att försvinna ur tanken när filosofin framställs i bokform. Sanningen kan enligt Lyotard fångas genom intern konsistens eller referens, men den har även en «abberation», den avviker från det diskursiva genom sin sinnlighet. Och om den sidan av saken inte kommer med så innebär det att själva tanken alieneras från tänkandet som klingar falskt, dött.
Författarna påpekar flera gånger att missnöjet med boken som filosofisk form är något som Lyotard delar med andra filosofer ur samma generation, exempelvis Gilles Deleuze, och att utställningen skulle kunna ses som en lösning på ett problem som tycks ha varit en del av tidsandan.
Men även Birnbaum och Wallensteins filosoferande framträder tydligare i sin motivation, sinnlighet och begär än tidigare. De är hela tiden ute efter gränser, men på ett annat sätt än Lyotard – vilken de dessutom läser helt i relation till hans tankes gränser, med koncentration på var den stöter på hinder eller aporier. Där Lyotards gräns karaktäriseras som övergången mellan en tankes aktivitet till dess radikala passivitet, som han säger uppdagas av just tänkandets omöjlighet, där den är receptiv och kan erhålla något, kanske en ny idé, så är Birnbaum och Wallensteins gräns i sig själv receptiv eller «blurrande» (’to blur’ är ett framträdande verb i boken). Gränser ska blurras och i den blurrade gränsen ska oförenliga tankegångar tas emot och samlas utan att reduceras eller ordnas av ett för dem främmande, högre begrepp – allt ska registreras och hållas kvar i ett spänningstillstånd.
Det är frestande att tänka sig att de ser den här gränsen som platsen för sanningens aberration och tänkandets sinnlighet, en känsla, en stämning, ett intryck. En motsägelse är i sig inte ens logiskt ett problem, så länge man inte drar en slutsats. Hos Birnbaum och Wallenstein kanske metoden är att bli kvar i kontradiktionens spänning, som ett tanketillstånd, och känna om det är bäst att komma ur motsägelsen genom en omläsning av de kontradiktoriska filosoferna för att hitta en gemensam utväg innan motsägelsen uppstår, eller om man istället bevarar motsägelsen som indikation på att ett ämne kräver en annan infallsvinkel (tex. genom ett positionsbyte från filosof till kritiker till historiker) vilket gör att tankens rum kan skiktas och tankebanorna ledas vidare på olika nivåer.
Det här ser man i alla texter av Birnbaum och Wallenstein, men i den här boken förstår man också den filosofiska «grunden» för deras sätt att tänka. Eftersom viljan att «skriva om» historien har varit väldigt påtaglig i samtidskonsten, precis som viljan att problematisera istället för att hävda, att få in nya röster snarare än att gå vidare – alla Birnbaums och Wallensteins knep när de tänker på gränsen – känns deras bok mer som en artikulering av dagens tidsanda, än en idéhistorisk framställning.
Birnbaum och Wallenstein är inte ensamma i sitt intresse för Les immatériaux, och sin tolkning av den utställningen har de redan presenterat i antologin 30 Years after Les Immatériaux: Art, Science, and Theory (red. Hui och Brockman). Låt mig bara påpeka att deras idé om utställningsfilosofi leder till en vågad läsning av Lyotards utställning som går emot både hans egen uppfattning och dagens historieskrivning. Författarna motiverar detta med hänvisning till en senare utställning som den franske filosofen tänkte göra – men som aldrig blev av – och som de menar att man kan finna spår av i Les immatériaux . Istället att gå från förändringar av vår relation till kroppen till den digital informationsteknologins kroppslösa värld, så skulle den utställningen tvärtom gå från algoritmens immaterialitet till kroppens motstånd. Som om man gick genom Les immatériaux ån fel håll. När jag efter att ha läst Birnbaum och Wallensteins bok går igenom Lyotards presentation av utställningen på Centre Pompidou, så slås jag av hur rätt de ser ut att ha. Deras utställning finns där, men har hittills förblivit oupptäckt eftersom ingen annan tycks ha förstått att se och tänka utifrån gränsen som de förstår den – som platsen där «både antingen och eller» är logiken som gäller.
