Bisarr invasion i Krabstadt

Malmö-duon Ewa Einhorn och Jeuno JE Kims animerade kortfilm Whaled Women röner framgångar i Tyskland med en skruvad satir om flyktingmottagande, normalitet och rasism.

Ewa Einhorn und Jeuno JE Kim, Whaled Women, (2013).
Ewa Einhorn und Jeuno JE Kim, Whaled Women, (2013).

Nordisk xenofobi möter det absurda: dessutom bara ett klick bort. I samband med filmfestivalen Berlinale visar dagstidningen Die Zeit ett urval kortfilmer från förra årets tävlande, däribland Whaled Women av de Malmö-baserade konstnärerna Ewa Einhorn und Jeuno JE Kim. Filmen går att se på tidningens hemsida mellan 5 februari och 5 mars är tänkt som första avsnittet i tv-serien Krabstadt.

Whaled Women är en knappt tio minuter lång animation om den nordiska staden Krabstadt, en imaginär plats som plötsligt blir målet för en flyktingström av «valklädda» kvinnor, vars ö har sjunkit i havet. De nyanlända migranterna bär valar trädda över huvudet, så att det marina däggdjurets mun erbjuder ett titthål, vilket – kongenialt med den svenska vanan att blanda ihop uttalet av engelskans «v» och «w» (veiled/whaled) – för tankarna till helt andra plagg.

Ewa Einhorn und Jeuno JE Kim, Whaled Women, (2013).
Ewa Einhorn und Jeuno JE Kim, Whaled Women, (2013).

Det tvådimensionella visuella uttrycket påminner om tv-serien South Park, liksom svärorden och de roliga rösterna. Men till skillnad från den mer berömda fiktiva staden i Colorado består persongalleriet i Krabstadt inte av nioåriga pojkar, utan av isländska SchlopSchlop och svenska KK, två vuxna kvinnor som jobbar på «The Office for Development»; lägg därtill en myndighetschef med stockholmsdialekt som buktalas av ett ljusblått monster (kapitalet), de svårintegrerade valklädda kvinnorna själva och en rökande «Cunt Queen» som bryter på franska och – likt en grånande Hélène Cixous, i namn av något slags andra vågens eller skillnadsfeministiskt kvinnoideal – bestämmer sig för att eliminera de levande huvudbonaderna med hjälp av norska valjägare.

Med musik av Olof Dreijer från The Knife och sång av förra Konsthall C-curatorn Kim Einarsson är denna udda och våldsamma parodi på slöjdebatt, välmenande exoticism, normativ integrationspolitik och arbetslinjen lätt att roas av och svår att karaktärisera.

Diskussion