Att tänka med händerna

«Data är den nya ekonomins råolja. Frågan idag är vem som bör äga de nya oljefälten». Bland alla vändningar kring Brexit hör det tal som Boris Johnson i tisdags höll inför FNs generalförsamling till de mer bisarra. Knappa timmar efter att brittiska Högsta Domstolen meddelat att hans nedstängning av parlamentet var olaglig, vilket hade som effekt att halva det politiska etablissemanget omedelbart krävde hans avgång, använde Johnson sitt tal inför världens statsledare och dignitärer (och media) i New York till att varna för övervakningskapitalismens och den digitala automatiseringens faror, med termer som kunde vara hämtade från teoretiker som Shoshana Zuboff eller Bernard Stiegler.

«Man kan ha hemligheter för sina vänner, sina föräldrar, sina barn, sin läkare, men det krävs verklig ansträngning för att dölja sina tankar för Google», förklarade Johnson inför förbryllade åhörare. «Din minsta vana transkriberas med elektronisk stenografi» och laddas upp till «ett stort moln av data som hänger allt tyngre över mänskligheten, ett väldigt, mörkt åskmoln som kan brisera när som helst». Detta var inte det tal om den brittiska industrins förträfflighet och om lukrativa transatlantiska handelsavtal som många hade väntat sig.

Så varför? Vad var poängen? Ville Johnson vinna över en ny del av den brittiska väljarkåren, de teknoskeptiska Verso-läsarna, för sitt nihilistiska No Deal Brexit-projekt? Märkligt val av scen i så fall. Var det Johnsons bortträngda klassmedvetande som bröt fram genom sprickorna i hans utmattade överjag? Inte otänkbart. Eller ville han bara blanda bort korten, förebygga invändningar och debatt genom att byta ämne, leverera fyndiga oneliners (det finns ett par) och utge sig för att inta sina kritikers ståndpunkt?

En kombination av de två senare, skulle jag tro. Johnson är en fanbärare för memeifieringen av politiken. Han håller inkoherenta tal, gör bort sig i debatter med oppositionspolitiker och dissidenta partikamrater, blir motbevisad av journalister och experter. Men det spelar ingen roll: hans ord är inte riktade till hans vederläggare eller till en kritisk offentlighet. Han spelar för kamerorna, levererar soundbites och slogans för redan övertygade anhängare. Han når dem genom de digitala plattformarnas dataraffinaderier, föremålen för hans egna varningar i New York: genom balkaniserade sociala medier och partiska mediahus. Ju mer effektivt oppositionen bekämpar honom, desto effektivare blir han. Ett starkt argument är ett starkt motargument.

Allt blir till sin motsats. Ställer man honom till svars för hans lögner svarar han genom att anklaga en för att vara en lögnare, världens värsta lögnare, den största lögnaren i historien och dessutom en fegis. Motsägelser saknar konsekvens, hyperboler är normala, språket utmattas. Filologen Victor Klemperer talade om en jämförbar situation, i sin dagbok om tredje rikets språk, Lingua Tertii Imperii (1947): om hur våldets och repressionens offer rutinmässigt anklagades för att själva bära skulden för våldet och repressionen, och om hur detta skapade en sorts semantisk utarmning, där det blev allt svårare att upprätthålla distinktioner och formulera gemensamma mål.

Registret är ett annat, men det är enligt samma logik som Johnson kan stå i FN-skrapan och förespråka global reglering av digitala plattformsföretag, samtidigt som hans politiska projekt bygger på att förvandla Storbritannien till en gigantisk frihandelszon, där samma företag ska kunna göra sina affärer utan att behöva bekymra sig om obekvämligheter som beskattning och arbetsrätt.

Vad bör göras? Eller, för att återföra det till vårt område: vad kan konsten, kritiken, kulturen göra? Johnsons id hade ju ändå rätt i talet inför FN: detta är politiska problem, som kräver politiska lösningar. Destruktionen av offentligheten kan bara motverkas på den nivå där de destruerande aktörerna verkar. De globala monopolens makt kan bara begränsas genom global reglering och reform. Nya strukturer måste skapas, på samma skala. Ligger detta bortom kulturens räckvidd?

Med några års fördröjning läste jag i somras den brittiske ekonomen och journalisten Paul Masons Postcapitalism: A Guide to Our Future (2015). Det är en lärorik bok, som pedagogiskt redogör för de strukturella orsakerna till samtidens ekonomiska och sociala kris. Teknikens utveckling, som skulle kunna leda till social frigörelse, leder istället, under det nyliberala programmets hegemoni, till skenande ojämlikhet och destruktion av biosfären. Men kapitalismens dynamik, menar Mason, kan inte längre behärska de nya krafterna, vilka istället pekar bortom kapitalismen, mot andra typer av social och ekonomisk organisation.

Som teknokritiker befinner sig Paul Mason inte alltför långt från teknokritikern Boris Johnson. Inte bara i den bemärkelsen att Johnson i New York använde sig av formuleringar som kunde vara hämtade från Masons bok, utan också i det avseendet att de båda rör sig inom samma diskurs, samma värld av ämnen och problem. De diskuterar vuxna, hårda saker som ekonomi och teknologi, inte mjuka barnsligheter som konst eller kultur.

I den «postkapitalistiska» vision som Mason vagt tecknar upp i slutet av sin bok, där informationsteknologiernas delningsekonomi ligger till grund för en helt ny samhällsform, finns ingen kultur. Inte så att Mason skulle vara mot den – men frågan uppstår inte, ämnet nämns inte. Masons «project zero» är någonting nytt: en socialistisk framtidsvision utan konstnärer. Det ogiltigförklarar inte hans argument, men det tyder på en sorts brist på förtroende för det kulturella skapandet inom det progressiva politiska tänkandet, som jag tror är symptomatisk.

Att tänka med händerna: det är titeln på en bok av en idag sällan citerad schweizisk författare och tänkare, Denis de Rougemont. Den publicerades våren 1936, ett historiskt ögonblick som inte saknar paralleller med vårt. Rougemont såg den djupaste orsaken till sin samtids europeiska kristillstånd i det moderna samhällets grundläggande splittring mellan tanke och hand, mellan andens arbete och kroppens arbete, intellektuell elit och arbetarklass. Uppgiften, menade han, var att återskapa ett gemensamt mått, som kunde samla människor kring en gemensam strävan, där tanke och hand på nytt kunde förenas. Och kulturen var den sfär av mänskliga aktiviteter där en sådan förening kunde ske.

Vad Rougemont vände sig mot var å ena sidan vad han uppfattade som en viss fatalism hos intellektuella och konstnärer, enligt vilken tidens politiska och sociala krafter låg bortom räckvidden för varje kritiskt, kulturellt projekt; och å andra sidan en sorts repressiv populism, som placerade intellektuellt arbete och fritt konstnärligt skapande utom räckhåll för de samhällsbärande klasserna. De som hade möjlighet att tänka, med andra ord, var oförmögna att handla, och de som hade kraft att handla hade inte möjlighet att tänka. «Vissa tänker, andra handlar, brukar man säga. Men människans verkliga lott är att tänka med händerna».

Rougemonts bok hör till en avlägsen tid och dess argument och förslag är problematiska på alla möjliga sätt. Men som en provokation att tänka konstens och kulturens roll i samtidens komplexa, svårlästa och splittrade politiska situation kan den kanske ha en sorts otidsenlig aktualitet. Kan det idag på nytt vara värt att ställa frågan om relationen mellan tanke och hand, i en situation där kulturpolitiken står inför det ständiga hotet om avveckling under nästa mandatperiod? Hur ska vi förstå uppmaningen att tänka med händerna i förhållande till arbetsmarknadens transformationer och det «immateriella» eller «kognitiva» arbetets ställning? Kan idén om den tänkande handen vara en möjlig modell för att klargöra den «konstnärliga forskningens» politik? I den här kolumnen kommer jag att återkomma till Rougemonts fras, för att med utgångspunkt i aktuella händelser och debatter försöka närma mig dess centrala fråga om kulturens politiska handlingssfär.