Allt är inte svart eller vitt

På årets Venedigbiennal «förpassas politiken till det individuella konstverkets nivå». Det slås det fast redan i ingressen till Kunstkritikks recension, en välskriven text av en skribent som är bra på att tänka. Samtidigt är den typisk, för idag är politik den storhet som samtidskonsten har att förhålla sig till, vars grad av närvaro i den konstnärliga diskursen kommenteras och vars tydlighet bedöms.

Inte politik i största allmänhet, utan frågor som intresserar tiotalets nyvänster. Som kritik av nationalstat, kapitalism och «neoliberalism» (vad exakt det nu är), att stå upp mot rasism och högerextremism, om kolonialismens arv, representation och så vidare.

Men samtidigt inte vilken rasism och förtryck som helst. Antisemitismen i Malmö, IS terrorvälde, att slaveri var tillåtet i Mauretanien fram till 2007 eller misären i Venezuela är ämnen som jag aldrig sett behandlade på en konstutställning.

Det här fick sitt tydligaste uttryck hittills i Sverige i den senaste upplagan av Modernautställningen, där de deltagande konstnärerna av de ansvariga Joa Ljungberg och Santiago Mostyn pressades in i en curatorisk ram som var parodisk i sin ambition att staka ut och stryka den rätta värdegrunden.

Vilket jag påtalade, eftersom jag tycker att konst gärna får väcka nya tankar och inte bara bekräfta exakt det förväntade. Det har, sju månader senare, fått Mostyn att reagera.

Ibland blev det helt galet på Modernautställningen. Ett exempel som inte kom med i min recension i Expressen är curatorernas läsning av Ingela Ihrmans jättebjörnloka som ett «förkroppsligande av rädslan för den andre, för det okända». Att växten rent objektivt är giftig – det är alltså bra att akta sig för jättebjörnlokor, det finns inget problematiskt i det –  gör den tolkningen aningen märklig. Men den låter ju uppbygglig och bra. Ihrmans växtskulptur berövas visserligen sin tvetydighet men blir å andra sidan ett ställningstagande mot främlingsfientlighet.

Jag utgår från att de horder av nazister som vallfärdade till Modernautställningen för att se lite nationell konst först chockades och sedan omvändes, tack vare curatorernas heroiska insats att förklara att rasism är dåligt.

Förlåt, nu raljerade jag visst.

Konst kan naturligtvis vara politisk. Men när ideologin som på Modernautställningen kommer först, när verken ett efter ett reduceras till illustrationer, när konsten uppenbart underordnas Den Goda Saken och trycks in i en dogmatisk ideologisk kontext blir det löjligt. Det påminner om det sena åttiotalets teoribemängda subjektupplösningsinstallationer, eller sjuttiotalets anspråk att medelst konsten väcka revolutionär glöd hos arbetarklassen.

Skillnaden är att man idag inte beskylls för att vara teoretiskt naiv, eller nyttig borgaridiot i kapitalismens tjänst, om man invänder mot en konst som deklasserats till plakat. Nej, man utgör «en av de mest förrädiska formerna av motstånd mot sociala framsteg som vi står inför».

Ändamålet är allt, det är antingen svart eller vitt. Den som inte reservationslöst bekräftar konstvärldens konsensus kring problemformuleringen är suspekt. Dristar man sig till att kritisera en konstutställning helt underordnad en god sak, förutsätts man också vara emot den goda saken.

Sedan har vi Anders Sunna som avbildat statliga tjänstemän med nazistuniformer. Jag anser fortfarande att det är en helt orimlig jämförelse. Mostyn hänvisar till Rasbiologiska institutet i Uppsala och menar, om jag förstår honom rätt, att sättet som familjen Sunna behandlades är en direkt konsekvens av detta lilla institut. Vars betydelse inte ska förringas – men kanske inte heller överdrivas. Man kan påminna sig om att dess grundare Herman Lundborg kunde bli utskrattad i offentligheten för sina idéer om «raser», fick sänkta anslag och 1935 ersattes av en ny chef som var uttalad antinazist.

Vad jag har förstått av Sunnas konflikt med staten är att den är ganska komplicerad och även inbegriper gammal osämja i samebyn som familjen Sunna tillhörde. Det är för övrigt också en konflikt som inte hade funnits om inte Sverige haft en lagstiftning som grundar sig på etnicitet. Renskötsel är förbjudet att ägna sig åt för dem som inte är samer.

Oavsett detta intar Förintelsen en särställning i historien. Den var ett folkmord i industriell skala. Samerna har behandlats illa, av rasbiologiska institutet och andra, med de har inte skickats till förintelseläger. Det är faktiskt skillnad. Förtryck är inte samma sak som gaskamrar. Anders Sunna får vara hur ohämmat subjektiv som helst, han är konstnär. Därmed får han också vara beredd på kritik.

Självklart kan jag känna empati för kolonialismens offer, jag har sett många fantastiska konstverk genom åren som gestaltat sådana erfarenheter. Ganska många dåliga också, vilket dock inte fått mig att gilla kolonialism. Men Mostyn nöjer sig inte med min empati, han vill att jag ska känna skuld, gärna skam. Hans verksamhet bygger på att ha makten att få andra att känna skuld – för rasismen, för slavhandeln, för att rasbiologerna mätte samiska skallar på tjugotalet.

Med en helt obetalbar formulering menar Mostyn att min «identitet som modern svensk bygger på askan från [kolonialismens våldsamma historia]». Men lika lite som jag som man känner skuld för att kvinnor misshandlas, lika lite känner jag utifrån min hudfärg någon skuld för dessa vidrigheter. Jag förknippar nämligen inte, till skillnad från Santiago Mostyn (och Herman Lundborg) hudfärg med karaktär och egenskaper.

Om jag hade byggt en karriär på just andras känslor av skuld och samvetskval, skulle jag också bli orolig över det. Och därmed också över en konstkritik som inte bara bekräftar vad som sägs utan också bryr sig om hur det sägs.

Till sist: Det är intressant att notera hur det svenska konstlivets två mäktigaste aktörer, Moderna Museet och Bildkonstnärsfonden/Iaspis, upplåter plats åt Santiago Mostyn att framföra sin text på det gemensamma arrangemanget som de håller i samband med Venedigbiennalens öppnande. Det är ett av de tillfällen då nästan alla är samlade – museifolk, journalister och övriga i branschen. Det hade varit klädsamt om dessa stora institutioner åtminstone hade meddelat vad som skulle ske, så hade jag haft en chans att försvara mig redan där. Istället blir de båda maktinstansernas agerande ännu ett exempel på hur institutioner på senare tid fått allt svårare att hantera ett kritiskt samtal som inte låter som något som kommer från den egna kommunikationsavdelningen.

Nils Forsberg är chefredaktör för tidskriften Konstperspektiv och medarbetare i Dagens Nyheter. Mellan 2001 och 2019 var han konstkritiker och konstredaktör på Expressen.