På Moderna Museet i Stockholm öppnar på lördag grupputställningen Livet självt, som kretsar kring frågan om vad livet är, och curateras av Daniel Birnbaum, Jo Widoff och Carsten Höller. Över fyrtio konstnärer medverkar, och utställningen sträcker sig från Hilma af Klints esoteriska måleri och biologen Ernst Haeckels litografier från början av 1900-talet; via Paul Theks installationer, Lygia Clark objekt och Giovanni Anselmos svampförsedda stålbjälkar under 60-talet; fram till nutida konstnärer som ukrainaren Olga Balema, amerikanen Josh Kline och estländaren Katja Novitskova.
– Det är ingen som riktigt vet vad livet är, och vi tänkte att det skulle vara intressant att göra en utställning om den förundran man har när man betraktar livet, säger den Stockholmsbaserade curatorn och konstnären Carsten Höller.
Livet självt tar utgångspunkt i vetenskapens och filosofins misslyckade försök att utröna vad livet är, och Höller betonar att frågan inte går att täcka i en samtida utställning som omfattar enbart de senaste 20 åren.
– Vi ville inte göra en utställning som bara handlar om unga, hippa spekulativa realister idag, säger Höller till Kunstkritikk, och påpekar att frågeställningen är gammal, även om den verkar ha en särskild aktualitet idag.
Utställningen anlägger ett brett historiskt och geografiskt perspektiv, och med undantag för den tyska konstnären Barbara Hauser, som medverkar med ett nyproducerat verk för museets foajé, så innehåller den inga nya verk. Till utställningen utges en antologi som curatorerna redigerar tillsammans med Stefanie Hessler, curator och kritiker i bland annat Kunstkritikk, och som innehåller vetenskapliga studier, skönlitteratur och lagtexter kring frågan om vad som utgör liv.
– Vi ville frilägga ett sammanhang mellan ganska olika verk under en lång tidsperiod, där verken kan läsas genom den här stora frågan som vi försöker hantera, förklarar Höller, och tillägger att han gärna hade börjat utställningen i medeltiden, men att försäkringarna för verken visade sig bli för dyra.
I Livet självt visas även några av Moderna Museets nyförvärvade verk, av de svenska konstnärerna Nina Canell och Christine Ödlund, vid sidan av internationella namn som Pierre Huyghe och Otobong Nkanga. Damien Hirst medverkar med With Dead Head, ett självporträtt som den tonårige Hirst tog 1981 intill ett lik på bårhuset i Leeds, förklarar intendenten Jo Widoff.
– Utställningens ledningscentral utgörs av Philippe Parrenos Alien Seasons (2002), säger Widoff till Kunstkritikk. Det är en film där sekvenser med en bläckfisk visas enligt ett system som styr både ljuset och andra videoverk i utställningen.
Från Parrenos ledningscentral löper Livet självt som ett nätverk, som speglar utställningsrummets grundstruktur. Rummet på museets övre plan liknar enligt Höller ett cellsystem, och i likhet med utställningen kan dess delar sägas bilda en sammansatt organism.
– Livet handlar ju om en struktur som hänger samman och skapar förutsättningar för det levande, säger Höller, och betonar samtidigt vikten av repetition i utställningen, både för att etablera en röd tråd och för att utställningen inte bara ska handla om ett antal specifika verk.
I det curatoriska teamet med Jo Widoff och Daniel Birnbaum betraktar Höller sig själv som en joker, någon som kan komma med omöjliga förslag.
– Tillsammans bildar vi någonting gemensamt, som är varken jag eller Jo eller Daniel, men som skapar en fjärde person, den som egentligen står bakom utställningen, förklarar Höller, som har en bakgrund inom biologi och agronomi, och 1988 disputerade med en avhandling om doftkommunikation bland bladlöss och dess fiender.
Konsten erbjuder för Höller ett annat sätt att förhålla sig till den naturliga omgivningen, och även om det idag saknas tydliga definitioner av liv, så ligger teknologiska nydaningar som syntetisk biologi sida vid sida med vetenskapliga upptäckter om svarta hål. Höller ser inte en risk att konsten istället för att öppna upp problematiken gör begreppet ännu svårare att få grepp om, utan framhåller att utställningen kan ses som ett försök att sätta diskussionen om liv på agendan.
– Konsten kan också ställa en djupare fråga, frågan om det finns någonting inbyggt i oss som förhindrar att vi förstår vad livet är, menar Höller, och pekar på att människan kanske inte kan vara helt medveten, för då kommer vi inte fram till någonting, då blockerar vi oss själva.
– Om vi skulle skapa möjligheten att fatta det där så skulle det innebära stora problem för oss, för vi är not meant to understand, förstår du vad jag menar? säger Höller.
