Jag får inleda med att säga att den här utställningen stinker. Det finns inget omdöme som fångar Kalmar konstmuseums utställning The Return of the Losers på ett mer konkret sätt, och som täcker både dess styrkor och svagheter.
Till att börja med är det alltså så att ett av verken förpestar luften på riktigt. Klas Eriksson har ställt samman en gammal risig Volvo med en kebabrulle, som långsamt grillas framför bilens grill. Varför kebaben luktar bränd gummi vet jag inte, men doften förflyttar långsamt besökaren till en gräns där det är omöjligt att vistas i rummet.
Bland konstnärens inspirationskällor i katalogtexten nämns Marina Abramović, och faktum är att jag inte varit på en så kväljande utställning sedan hennes Balkan Baroque, som hon framförde på Venedigbiennalen 1997 som en rasande, eller melankolisk, bild av det pågående kriget strax intill, och mot omvärlden lamhet. Sittande på en gigantisk hög av köttben, tvättade och skrubbade Abramović metodiskt de färska benen rena, medan man som besökare (jag såg performancen under de glamorösa öppningsdagarna) helst ville därifrån och ut mingla med lite prosecco i den ljumma försommarvärmen.
Klas Erikssons verk kanske inte har samma politiska omedelbarhet, men det finns en öppenhet i sammanfogningen kebab–Volvo som bär på både poetiska och realpolitiska undertoner. Kalmar är den lagom stora småstaden som omfattar både borgerliga ideal och mer bonniga eller revolutionära inslag (jag vill understryka att jag är från Kalmar och har ett visst inifrånperspektiv). Placerat inne på det eleganta konstmuseet kondenserar Erikssons verk den sträckning mellan Rotary och golfbana till raggarkultur som utgör lika delar av dess identitet. Det roliga är att Eriksson har funnit alla verkets beståndsdelar i staden under april månad, vilket betyder att han bokstavligen «plockat upp» det som finns på platsen. Jag måste erkänna att jag finner detta ganska roligt. What goes around comes around.
Utställningens titel «The Return of the Losers» syftar på att de medverkande tillhör en generation nordiska konstnärer som utifrån nationalekonomiska beräkningar kommer få det sämre än sina föräldrar. Uppvuxna under 1990- och 2000-talen har de levt med själva nedmonteringen av välfärdssamhället. Curatorn Martin Schibli är i sin inledande presentation noga att påpeka att de trots detta inte ser sig själva som offer – tvärtom skapar de «istället sina egna förutsättningar att överleva i en global värld». Och vidare: «På så sätt bidrar konstnärerna i handling till att omformulera den nordiska välfärdsstaten».
Liknande curatoriska påstående är lätta att kritisera, eftersom de ger konstnären en funktion av samhällsomskapare som är svårt att hitta evidens för. Men det går gott att acceptera denna utsaga som en utgångspunkt. Jag har större problem med påståendet att konstnärerna inte ser sig själva som offer. Eftersom hjärnan som bekant inte förstår «inte», blir konstnärerna alltså offer från den sekund detta har naglats fast.
Jag försöker alltså släppa denna tolkningsram en aning, och fram träder ett par verk som egensinnigt förhåller sig till effekterna av de senaste årtiondenas politiska formation. «I’m a loser baby, so why don’t you kill me», sjöng Beck i början av 1990-talet, på den tiden det var coolt att vara loser, som ett svar på den föregående yuppie-eran. Att coolt inte längre är ordet blir tydligt i Conny Bloms Folkhemmet (2011), ett collage över planritningarna till de 150 lägenheter som han och hans fru har sökt de senaste åren men inte fått. Verket tar på ett lakoniskt sätt upp hur låginkomsttagare, till exempel konstnärer, på ett Kafkaliknande sätt hamnar mellan stolarna i nuvarande bostadssystem. Å ena sidan bostadsbolag som kräver en sammanlagd inkomst på fyra gånger hyran (vilket gör att stora lägenheter inte är aktuellt), å andra sidan politiska målsättningar och en sekellång kamp mot trångboddhet som gör att ett gift par eller familj inte tillåts hyra en enrumslägenhet – eftersom de då räknas som trångbodda.
Andra verk som dröjer sig kvar är Søren Thilo Funders dubbla videoprojektion Walk in (2010), som sammanlänkar en reporters neutrala uppläsning av en ändlös lista med uppror genom tiderna, med ett märkligt anfall som en kostymklädd politiker drabbas av i en tom rättssal. Eller Sara-Vide Ericsons målningar av knäböjande ynglingar i naturen, målningar som är svåra att avkoda men vars uttryck verkligen berör i sin motsägelsefullhet. Roxy Farhat och Jumana Manna gör också ett intressant försök att sammanlänka och ställa mot varandra de politiska förlopp som ägt rum genom revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern under våren, med situationen för muslimska invandrare i Sverige.
Men andra verk fungerar sämre, och misslyckas genom en alltför tafflig presentation och brist på koncentration. Det avhjälps inte genom att utställningens hängning som helhet är en smärre katastrof. Verken känns staplade på varandra, snarare än att ingå i ett gemensamt samtal. På detta ligger ljudet från Alessandra di Pisas videotriptyk Who’s your hero? (2011) på högsta volym över hela lokalen. Att verket i sig – ett försök att titta på retorik och framställningar av hjältar och ikoner i dagens muslimska värld (Ronaldinho, Terminator och Usama bin Ladin) slår in öppna dörrar är en sak, att det kväver de andra är en annan. Jag hör alltså inte ljudet i lurarna på Hanna Ojamos verk strax intill, förrän jag helt enkelt ta mig friheten att gå fram till di Pisas monitorer och sänka det. Jag förstår att konstnären vill ha högt ljud, men det måste vara museets uppgift att lösa detta på ett bättre sätt. Liknande tabbar återkommer flera gånger utställningen.
Martin Schibli är en intressant curator, detta har jag även tidigare framhållit. Hans försök att formulera sig kring, och knyta an till, en samtida och historisk geopolitisk situation i Norden och Baltikum är viktiga. Den här utställningen framstår dock som för slentrianmässig och slarvig, som om han alltför många gånger rullat på med samma form och arbetat efter samma logik. Det gör inte bara att utställningen blir seg och trevande, det gör också att verken framstår som onödigt bekräftande inom detta paradigm. Inte ens en «loser» förtjänar det.
