Utställningens begrepp

Den sjätte Momentumbiennalen i Moss kämpar förgäves med sin egen brist på begreppslig sammanhållning.

Simon Dybbroe Møller, Man, 2011. Foto: Jonas Ekeberg.

Det centrala rummet på bottenvåningen i Galleri F15 – en av de två huvudsakliga utställningslokalerna för Momentumbiennalen 2011 – innehåller en grupp verk som samtliga tycks närma sig tidens tema. På väggarna sitter ett antal av Eadweard Muybridges berömda kronofotografier, där tidsliga förlopp är representerade som serier av simultana ögonblick. På ett bord vid en av väggarna ligger en affisch med en text av The Long Now Foundation, som beskriver stiftelsens arbete med att i ett berg i Texas konstruera en klocka som ska vara aktiv i 10000 år. I ett hörn på golvet ligger Katarina Löfströms Infinite Impossibilities: obrukade fyrverkeripjäser som stilla hänvisar till sitt möjliga explosionsögonblick. I mitten av rummet hänger ett objekt av Daniel Medina: en fågelbur i vars gallerverk olika kartor är inflätade på ett sinnrikt sätt. Med ett visst mått av välvilja kan man se tid även här: de politiska kartor som är sammanställda beskriver historiskt specifika territorier och gränser.

Men när man tittar närmare på de olika verken i rummet tycks deras tematiska sammanhållning luckras upp, deras roller i sammanhanget bli otydligare. Muybridges bilder analyserar minimala tidsliga förlopp, bryter upp dem i separata moment och synliggör därmed fenomen och rörelsemönster som annars hade varit osynliga (det famösa «optiska omedvetna» hos Benjamin). Vilken relation har detta till The Long Now Foundations strävan efter att påminna oss om våra korta liv och vårt långa historiska ansvar? Och varför visar man egentligen Muybridges bilder från 1880-talet, när det i utställningen i övrigt inte finns någon ansats till att tematisera de cinematografiska teknologiernas genealogi, eller något liknande? Finns det någonting utöver begreppet «tid» – en ganska omfattande term, trots allt – som håller samman detta med den suggestiva representationen av potentialitet i Löfströms verk eller sammanställningarna av kartor hos Medina? Verken i de övriga rummen i Galleri F15 besvarar inte denna fråga på något mer precist sätt, trots att flera av dem är utmärkta i sig (såsom Simon Starlings komplexa, historiska maskspel Project For A Masquerade (Hiroshima) eller Ann Lislegaards besynnerliga, tidsresande räv, Time Machine).

Ann Lislegaard, Time Machine, 2011. Foto: Jonas Ekeberg.

Imagine Being Here Now, lyder utställningens titel. Curatorerna spelar med möjligheten att betona olika ord i denna mening (ty ingen biennaltitel kan vara entydig): det handlar om tid (Now), men också om föreställningsförmåga (Imagine), existens (Being) och plats (Here). Enligt en av utställningens presentationstexter är det «the sincere aspiration of the curatorial group and the participating artists that the exhibition explores the human experience and its spatial conditions and that it discusses contextual time where imagination is a key feature in producing, sharing and experiencing». Vad betyder detta? Eller snarare: vad betyder det inte? Man kan tänka sig att den maximala öppenheten i curatorgruppens gemensamma projektbeskrivningar är ett resultat av diplomati: utställningen har fem curatorer (Markús Thór Andrésson, Christian Skovbjerg Jensen, Theodor Ringborg, Aura Seikkula och Marianne Zamecznik) vilkas viljor och intressen inte får kollidera. Men saker blir inte tydligare om man läser curatorernas separata texter i den «reader» som publicerades ett par veckor innan utställningens öppning: denna utställning är «an experimental venture into bifurcating time [that] appropriates the methodology of a time capsule» (Ringborg); dess «curatorial goal is to reflect on human experience and its spatial conditions in a contextual time» (Seikulla).

Det verkar alltså som att vagheten i sammanställningarna av konstverk på Galleri F15 har en motsvarighet i vagheten hos utställningens begrepp. En grupputställning måste givetvis inte ha ett starkt, styrande begrepp. En tydlig curatoriell tendens på senare tid har snarare varit att undvika överordnade teman och programförklaringar, för att på så vis undkomma det auktoritära begreppets likriktande våld och istället låta konstverken «tala för sig själva». Men sådana grepp tycks oftast bara förflytta problemet till en annan nivå (riskerar inte begreppslösa curatoriska sammanställningar av konstverk att ha en likriktande kraft?) och även en utställning som saknar eller har en mycket vag teoretisk överbyggnad måste kunna rättfärdiga sin sammansättning och sina ställningstaganden. Imagine Being Here Now uttalar en rad stora begrepp utan att ge dem någon specifik innebörd, samtidigt som konstellationen av verk på F15 förblir alltför vag för att generera någon bestämd mening eller artikulera ett eget problem.

Oliver Laric, Versions, 2010. Foto: Jonas Ekeberg.

Den mest tydliga kritiken av detta tillvägagångssätt formuleras i själva verket av en av utställningens deltagare, den danska konstnärsgruppen Wooloo (vars bidrag aldrig realiserades på grund av protester från lokala invånare). I en mailkorrespondens med en av curatorerna, publicerad i utställningens «reader», skriver gruppen (och stycket förtjänar att citeras i helhet): «We actually found your approach to the concepts of time and place very provocative. The invitation we got was very academic and abstract and filled with sweeping statements about temporality and spatiality which in effect could apply to 95% of the world’s artistic practices. Also, when we first read your invitation to Imagine Being Here Now, we felt that you were expressing yourselves from a place populated only by politically and financially free individuals who not only can imagine being precisely where they want to be but also have the physical means to be there, and that you weren’t relating critically to this.»

Om de vaga sammanställningarna av konstverk på Galleri F15 stämmer överens med vagheten i utställningens begreppsliga ramverk, tycks det övergripande curatoriska greppet på Momentum Konsthall – där ungefär två tredjedelar av biennalens konstverk är utställda – snarare vara ett försök att skapa en utställningsmodell som frigör sig från alla förväntningar på stark sammanhållning. Med ett drastiskt beslut har konstnären Øystein Aasan och curatorn Marianne Zamecznik här skapat en utställningsarkitektur som splittrar konsthallens salar i en mängd små rum, på så vis att alla enskilda konstverk eller installationer är isolerade från varandra. Mot avsaknaden av övergripande begreppsligt eller teoretiskt sammanhang, svarar på så vis en atomisering av utställningsrummet som leder till att inga klara samband tecknas mellan de olika konstnärernas bidrag. Det är ett modigt och konsekvent genomfört grepp – men det är i sig problematiskt.

Lorenzo Scotto Di Luzio, Untitled, 2011. Foto: Jonas Ekeberg.

Varför? Till att börja med av det uppenbara skälet att en av grupputställningens tillgångar är att den kan upprätta relationer mellan konstverk av olika upphovsmän, i olika medier, från olika åldrar och platser, för att på så vis jämföra eller kontrastera, peka ut historiska släktlinjer eller underjordiska förbindelser, främmandegöra eller kontextualisera, antyda filosofiska sammanhang eller generera kritiska konfrontationer. Sådana relationer är i princip uteslutna från det rumsliga arrangemanget i Momentum Konsthall, och de alternativ som Aasan och Zamecznik föreslår – att den labyrintiska organiseringen av rummen ska tvinga betraktaren att minnas var hon har varit, så att hon upprättar egna relationer mellan åtskilda konstverk och installationer, och att isoleringen av de separata bidragen ska skapa en ateljéliknande atmosfär, där verken kan komma till sin fulla rätt i ett slags pregnanta ögonblick – framstår inte som övertygande. Jag gick inte runt i Momentum Konsthall och mindes tidigare konstverk, jag gick runt och försökte förstå en mängd separata installationer (utan att uppleva «pregnanta ögonblick»).

Vad som är resultatet av Aasans och Zameczniks grepp är därför snarare att grupputställningen reduceras till en mycket förtätad ansamling av små separatutställningar. Flera av dessa separatutställningar är väldigt bra: Bruce Conners två filmer om Kennedymordet och kärnvapenprovsprängningarna vid Bikiniatollen; Lorenzo Scotto Di Luzios stora, hemgjorda digitalklocka, tillverkad av kartong, staniol, träbitar och lysrör; Oliver Larics video Versions, med dess vilda sammanställningar och dubbleringar av manipulerade bilder; Mandla Reuters desorienterande installationer och arkitektoniska ingrepp; graffitikollektivet/konstnärsduon/skivbolaget Sex Tags subversiva och subtila sammanläsningar av sin egen och staden Moss historia, osv. Men att  splittra upp utställningsrummet i en mängd små, individuella bås är inte tillräckligt för att väga upp bristen på begreppslig sammanhållning i Momentumbiennalen 2011, utan tydliggör snarare utställningens brister.

Diskussion