Stockholmssyndrom

Kritikerna måste frigöra sig från de administrativa intressen som kidnappat konsten.

Dokumentär bild från Norrmalmstorgsdramat 1973, som gav upphov till (den omstridda) teorin om Stockholmsyndromet, vilket är ett försök att förklara varför kidnappningsoffer utvecklar starka psykologiska band till sina förövare.

En sociala umgängeskultur som är direkt skadlig för konsten verkar vara del av det svenska kulturlivets DNA. Redan 1781 beklagade sig författaren Thomas Thorild över en «beständig Etiquettevåg» i kulturlivet, och femton år senare skrev Mary Wollenstonecraft, i Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark (1795), om hur ens «handlingsfrihet inskränks ständigt av [kulturlivssvenskarnas] överdrivna artighet» som «bara består av tröttsamma former och ceremonier». Senare, på 1940-talet, utbrast Simone de Beauvoir, efter bara några få dagar i den svenska huvudstaden, «hur ska man kunna uppleva saker och ting när man hela tiden måste säga artigheter… Det måste bli slut på det det! Jag måste skaffa mig en pistol, jag skjuter». Detta kulturliv präglat av duktighet och kravet på att göra och säga det man borde för att visa att man vill vara med gav den franska filosofen mardrömmar i flera veckor efteråt.

Det utmärkande med den svenska socialiteten är hur etikett, det vill säga regler för gott uppförande, ger en uppfostrande tyngd åt alla krav på anpassning. I dagens konstvärld är det inte de politiskt korrekta åsikterna som är problemet (det är ju bara åsikter), utan de politiskt korrekta människornas beskäftiga och självrättfärdiga krav på att alla måste anpassa sig till deras värderingar; den uppfostrande tonen och den narcisissistiska kränkthet när någon bryter mot etiketten är fruktansvärda vapen mot känsliga varelser som konstverk och kritiker. Det är en extremt brackig socialitet som vill tvinga oss alla till anpassning.

Idag är det tydligt att en «etiquettevåg» utövar inflytande över konstkritiken, och inte bara i Sverige. Den danske kritikern Kristian Vistrup Madsens hävdar i sin kommentar Samtaler med venner att konstkritikens villkor har förändrats på grund av att hela konstvärlden har blivit «sekteristisk». Madsen noterar att ingen av de stora samtalen under hans tid som kritiker har handlat om konst, utan om «vem som gjort den, betalat för den och var den visades». Han verkar lite tvekande beskriva dessa samtal för konstkritik, och jag förstår vacklan, för under den institutionella konstteorins dagar blev det inget konstigt att förstå konst som den enhet som är gemensam för ett givet verk och dess offentlighetsvillkor (utställningens utformning, till exempel). Ja, ett verks status som konst kunde rentav ses som en produkt av dess inträde i konstvärlden.

Den institutionella konstteorin förutsatte att hela apparaten fanns till för bättre offentliggöra det som konstnärerna gör. Inte minst fanns det ett nära på antropologiskt samhällsintresse att få se vad människor gör av egen fri vilja, ohämmat, i ett samhälle där de flesta inte disponerar sin tid fritt. Som Stian Gabrielsen påpekar i kommentaren Du er et mål så definieras konsten idag istället utifrån dess relation till någonting «relevant» i samtiden. Det leder till en maktförskjutning från konstnärerna till administrationen, eftersom det är de som tar sig rätten att peka ut vad som är relevant – vilket alltid ligger utanför konsten. Jag har själv stött på curatorer och konsthallschefer som säger att det inte spelar någon roll huruvida konsten de visar är bra eller inte, eftersom «mer relevanta» saker står på spel!

En konflikt föreligger alltså: ska administrationen verka för konstens intressen, eller ska konsten tjäna administrationens intressen? På ett ovanligt klarsynt vis har den svenska kritikern Sinziana Ravini en gång svarat ja på den sista frågan, tror jag. I en kommentar i Aftonbladet om antisemitismen på Documenta 15 tänker hon sig att administrationen kommer att behöva växa ytterligare; en kommission som övervakar curatorn kommer att behövas och en allt mer polisiär konstvärld tycks oundviklig. Vilket «egentligen är synd», understryker hon, då «risken är stor att man då producerar en ny Entartete Kunst-kategori. Hur det än är, så har den fria konsten alltid vunnit på gränser och förbud». Även om det nog stämmer, tror jag inte att vi ska mångfaldiga förbuden för konstens skull. För det räcker faktiskt med ett enda: ett förbud mot all konst. Rakt av, med stränga straff.  Det skulle nog inte att hindra intressanta konstnärer från att göra konst, men dagens genomadministrerade konstvärld skulle försvinna.

Göteborg International Biennial for Contemporary Art (GIBCA). The Ghost Ship and the Sea Change, 2021.

I brist på ett förbud måste kritikerna lära sig att skilja institutionernas diskurs från den aktuella konsten. Vi är vanligtvis alldeles för trogna diskursen, och reagerar som om det var konstverken som bemötte oss med etikettskrav, medan det i själva verket är den administrativa kommunikationen som gör det. Receptionen av den senaste upplagan av Modernautställningen 2018 var ett tydligt exempel på detta. Redan innan öppningen hann kritikerna få nog av en lite beskäftigt moraliserande oförvitlighet som lade sig över hela utställningen. Vad de missade var att det faktiskt var en väldigt bra utställning, välcurerad och med bra verk. Var låg det kritiska problemet? Inte i konsten, utan i en reception som gjort sig beroende av institutionens inramning istället för verken, och inte kunde förmå sig att anpassa sig efter diskursen.

Läget är ganska akut nu, tror jag, eftersom även administratörerna måste se att konstnärerna går åt ett annat håll. Kanske inser administratörerna också att alla vet att de inte alltid verkar för konstens intressen, utan för mer angelägna saker eller använder konsten som ett medel att meritera sig i sina egna karriärer. De vill gärna mörka den saken, och hoppas att etiketten påbjuder att man inte bör syna dem.

Ibland är det konstnärer som avslöjar dem. Fatima Moallim, som fick ett större offentligt genombrott just på Modernautställningen 2018, ställde senare ut ett kritiskt verk på Göteborgsbiennalen 2021. Biennalen tematiserade Sveriges koloniala historia, men eftersom det ämnet överhuvudtaget inte är någonting som hennes konst handlar om, så kände hon sig inbjuden som representant för en grupp. Iställt för att spela med ställde hon ut ett litet foto på sitt ansikte, som för ett Id-kort, placerad i en enormt stor vit passpartout. På bilden håller hon upp en skylt med texten «I claim my right to be complex». Hon berättade för mig att hennes verk kom ur en frustration av att ständigt bli behandlad som representant istället för som konstnär, så att hennes konst blir mindre viktig än curatorns möjlighet att projicera sin agenda på hennes identitet.

Till saken hör att Moallim är autodidakt, vilket betyder att hon inte under fem år skolats in i tanken att man som konstnär bör bejaka sin konformitet med den rådande diskursen. Det är uppenbart att det finns administrativa intressen av att en viss typ av konst görs, och som tillåts dominera över såväl konstnärer som kritiker. Det kan förstås vara viktigt att verka för mångfald eller demokratisering av konsten, men med tanke på hur många konstnärer det finns i alla tänkbara grupper, så borde det inte vara svårt för en curator att uppfylla sina kulturpolitiska åtaganden och hitta konst som är relevant för temat. När de istället nöjer sig med att hitta representanter för grupper, så måste de dränka konsten i diskurs, vilket gör den nästan omöjlig att se. De hindrar konsten från att synas.

Att konstnärer och kritiker accepterar att hunsas av konstvärlden liknar ett Stockholmssyndrom där vi hamnat i en osund beroendeställning till de som kidnappat konsten för sina egna intressen. Så glöm konstvärlden! Om regleringar av konstens frihet behövs för att upprätta en offentlighet kring verken så föreslår jag att vi kritiker, istället för att underkasta oss administrativa intressen, reglerar våra tolkningar utifrån våra egna behov, som levande människor, av konst. Då blir kritiken legitim. För få av oss har väl så unika behov att inte åtminstone någon annan skulle kunna ta del av kritiken? En liten offentlighet har då upprättats, en som grundar sig på en kritisk relation till konstverk, utan kontroll, styrning och vantrivsel.

Moderna­utställning­en 2018. Installationsvy med verk av Ingel Ihrman (mitten) och Eric Magassa (på väggen). Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.