De senaste dagarnas händelser kring Lunds konsthall har beskrivits som en «politisk praktskandal.» Och vad ska man annars kalla försöket att under närmast kuppartade former ta politisk kontroll över konsthallen? I torsdags avslöjade kultur- och fritidsnämndens ordförande Holger Radner (Fp) att Åsa Nacking inte längre ska ha rätt att fullt ut besluta om konsthallens utställningar. Det ska istället Lunds kulturchef Torsten Schenlaer. Det beslutade kulturnämnden i december.
Men snart visade det sig att kulturnämnden hade fattat ett beslut som ingen, allra minst de själva, förstod innebörden av. Vad hade beslutats? Fanns det ens ett beslut? Ingen visste. Efter flera dagars förvirring gick kultur- och fritidsförvaltningens högste chef, Urban Olsson, igår ut och försäkrade att «det här beslutet innebär ingen skillnad. Åsa Nacking är ansvarig som konsthallschef». Kommunstyrelsens ordförande, Mats Helmfrid (M) konstaterade samma dag att «ett nytt beslut måste tas för att reda ut alla oklarheter».
Beslutet som alltså inte finns (eller, om det finns, inte längre gäller) handlar om projektet Black Box White Box, som sägs syfta till att bredda kommunens kulturverksamheter, genom att knyta dem samman under kulturchef Schenlaers ledning. I realiteten framstår projektet som en del av ett försök att ta kontroll över konsthallens verksamhet. Detta är något som Holger Radner inte ens gör en ansats att dölja. Schenlaer verkar ha svårt att veta vilken fot han ska stå på.
Idag är Radner ensam i sin tolkning att Schenlaer ska ersätta Nacking som chef för konsthallen. Och Black Box White Box har för övrigt fortfarande ingen finansiering. Men att förföljelsen av konsthallen och dess chef fortgår år efter år tyder på att den är väl förankrad i kommunens förvaltning, och långt ifrån avklarad. Hur ska man annars förstå att konsthallens hemsida sedan några veckor har ersatts av en ny sida med kommunen som avsändare? Om politikerna inte är på väg att annektera konsthallen, vilket nu bedyras, varför tog man då kontroll över konsthallens hemsida?
Den demokratiskt sinnade tänker kanske… armlängdsprincipen? Men den sattes ur spel redan 2012, när det beslutades att konsthallens utställningar ska förhandsgranskas av en politisk referensgrupp. Även här driver Holger Radner en helt öppen agenda: när den politiska granskningen inte gav de önskade resultaten, fick han helt enkelt ta till andra, och smutsigare, grepp. Ett agerande som tangerar mobbing, vidrig i sin utövning.
Åsa Nacking har genom denna, och tidigare, konflikter varit restriktiv med offentliga uttalanden. Man förstår henne. Men det är dags att politikernas förehavanden i Lund lyfts fram ordentligt i ljuset. Det var just denna form av detaljstyrning som många varnade för efter den senaste kulturutredningen. Utredningens sekreterare David Karlsson avgick i protest, och har uttryckt det som att när kulturlivet regionaliseras, och blir föremål för ständiga utvärderingar, så blir armlängdsprincipen närmast ett störningsmoment i verksamheten.
Kommunens agerande i Lund kan ses som uttryck för enskilda aktörers överskridande av sina befogenheter, men också som en konsekvens av dagens borgerliga kulturpolitik. Något som bekräftas av de senaste årens ständiga försök till politisk detaljstyrning. Från politikerna i Gävle som nyligen motsatte sig fristadssystemet, till politikerna i Borås som på löpande band gör sig av med misshagliga teaterchefer. För att inte tala om de övertramp som har skett på regeringsnivå. Armlängdsprincipen överskrids ofta lokalt, men måste diskuteras som den nationella angelägenhet den är på kulturpolitikens område.
Man kunde önska att någon företrädare skulle uttrycka stolthet över att Lunds konsthall på senare år kommit att förknippas med utställningar på hög internationell nivå, snarare än med den skandal som annars givit Lund en plats i konsthistorien: Underground 1969, då konsthallen stängdes ned och chefen fick sparken. Då gällde det en viss affisch med en naken kvinna och en pipa, idag är populismen den gräns som överskrids av utställningar med Poul Gernes, Hilma af Klint och Carl Michael von Hausswolff. Indignationen är densamma, liksom den auktoritära impulsen. Åsa Nacking får inte tack, utan förföljs och svartmålas i media.
Lund sällar sig till en oroväckande utveckling i samtiden. Attacker mot kulturlivet är ingen isolerad svensk företeelse, liksom inte heller vändningen mot en mer auktoritär styrning inom politiken. Nu krävs tydligt svar från kommunen. Har Åsa Nacking förtroende att sköta sitt jobb, eller kan vi vänta oss fler kuppförsök från Holger Radner och hans kumpaner?
Ett problem i Skåna är att alla chefer sitter oändligt länge. Göran Christensen var chef för konstmuseet i 30 år och lyckades egentligen inte med någonting, har lämnat ett museum utan ”hus” efter sig. Gertrud Sandqvist sitter kvar som rektor efter 20 (!) år. Även Åsa Nackin har varit chef i mer än ett decennium. Det är ett större problem än lite klåfingriga politiker. Och rätt unikt för Skåne.