Objektets sociala process

Marius Engh transformerar NoPlace till en situation där konstobjektets och kroppens material möts och utforskas i en hallucinatorisk symbios.

Marius Engh, Untitled (Snoezelen), 2015. Foto: NoPlace / Jason Havneraas.
Marius Engh, Untitled (Snoezelen), 2015. Foto: Jason Havneraas.

I utställningen Nothing in Return på Standard förra året reflekterade Marius Engh över att inte ha rätten att kräva någonting tillbaka. I en dialog om arkeologi och sökandet efter historiska artefakter frågade konstnären vem som äger historiska objekt, och vilka maktrelationer de kan skapa. Som en sorts förlängning av detta går konstnären på NoPlace, nu under rubriken A Gaze Blank and Pitiless as the Sun, återigen in i en arkeologiskt studerande roll där objektets mening blir centralt. Denna mening är hos Engh främst historisk, men det känns också relevant att öppna för tolkningar i ljuset av neomaterialismens filosofiska argument för materians egen mening och socialitet. Kanske är det just ett möte mellan dessa två – vår kroppsliga erfarenhet och objektets levande vitalitet – som är konstnärens ärende. Distinktionen mellan dem verkar i alla fall vara en aning dimmiga.

Marius Engh, A Station of the Cross, 2015. Foto: NoPlace / Jason Havneraas.
Marius Engh, A Station of the Cross, 2015. Foto: Jason Havneraas.

Huvudverket på NoPlace, Untitled (Snoezelen), är en sakta roterande målad glasskiva som projiceras på galleriets huvudvägg. I en slags alkemistisk lära om färg och ljus rör sig färgdroppar hallucinatorisk och framstår som stora upplysta levande organismer på väggen. Skivan är en readymade köpt i en av Oslos förorter. «Snoezelen», som den kallas, är en medicinsk teknologi, idag känd som en behandlingsmetod för folk med psykiska lidelser, autism och hjärnskador. Behandlingen används även för att bota folk från vad som kallas «Jerusalem-syndromet» – ett psykotiskt tillstånd uppkallat efter den besatthet som vissa besökande hamnar i under besök vid heliga platser och religiösa monument. Teknologin användes också av 1970-tals hippierörelse i en utopisk dröm om att lämna världen och verkligheten. Readymade-objektet är här uppenbarligen en social process: materia och sinne aktiveras och samverkar samtidigt som naturen och vår existens vänds upp och ner. Det som vid första ögonblick framstår som en blick från ett stereoskop som ser på och undersöker människokroppens inre, är egentligen en teknologi som strävar efter att tränga in i vårt sinne via blick och förnimmelse, i ett rum som har transformerats till en utopisk «icke-plats».

Vilket slags tillstånd är det psykotiska, hur kan förväntningar inför ett möte med Messias ha en sådan stark kognitiv påverkan på hjärnan? Vad är egentligen hjärnans materialitet? Och hur förhåller den sig till konstens materialitet? A Gaze Blank and Pitiless as the Sun öppnar i sitt lilla format för dessa frågor.

I verket A Station of the Cross stärks den andliga ikonografin med ett «assemblage» av objekt som kretsar kring moral, makt och tro. De vita ramarna är monterade så de tillsammans skapar ett kors. De innehåller 24 vykort av det så kallade «Spear of Destiny» – namnet på spjutet som borrade Jesus sida när han hängde på korset. Spjutet väckte senare stor beundran från Adolf Hitler. Objektet är perfekt för Enghs ändamål: här visar han hur vetenskap och religion – två i princip motstående ideologier – i själva fallet inspirerar och speglar varandra. Genom att iscensätta dessa existentiella frågor i galleriet via readymade-objektet re-introducerar Engh den avant-gardistiska konstens relation till liv, teknologi och sociala rörelser i sin konst. Utställningen på NoPlace tillåter oss att tänka konstobjektets, naturens och kroppens materia och historier på nytt, och är ännu en tänkvärd invitation till Marius Enghs praktik.

Marius Engh, A Gaze Blank and Pitiless as the Sun, installasjonsfoto, 2015. Foto: NoPlace / Jason Havneraas.
Marius Engh, A Gaze Blank and Pitiless as the Sun, installasjonsfoto, 2015. Foto: Jason Havneraas.

Diskussion