Stockholm bjöd på internationell stämning när den coola samtidskonstfestivalen September Sessions i helgen återkom med sin andra upplaga. I år snurrade arrangemanget kring biografen Skandia på Drottninggatan, en lurig byggnad ritad av Gunnar Asplund på 1920-talet som tjänstgjorde som scen, bar och utställningsrum för det specialcurerade programmet av duon Yaby, som i likhet med en hel drös deltagare och besökare flugits in för tillfället.
Utöver detta var kalendern smockad med programpunkter från torsdag till söndag, bland annat nya utställningar hos Mint och Index, frukostar, visningar, konstnärssamtal, open studios och performances på Filmform, Iaspis, Liljevalchs och MDT (Moderna Dansteatern). En del segment kändes framtagna för festivalen, samtidigt som vissa institutioners vanliga program verkar ha klämts in i schemat. Från Skandiabiografens teatrala rum – bland röda sammetsgardiner, strålkastare och genom ett performancefokuserat program – tog jag med mig frågan om skådespelets meningsskapande potential och begränsningar.
Första stoppet på torsdagskvällen blev Index och den algeriska konstnären Massinissa Selmanis utställning 1000 Villages, som visats i en tidigare version på rhizome i Algiers. Redan på väg in surrades det om vilka andra events som skulle hinnas med, inte minst eftersom Moderna museet hade valt att öppna sina två stora höstutställningar parallellt med festivalen.
Väl inne på Index möttes jag av teckningar på väggarna och i en monter, två videoinstallationer placerade mittemot varandra och en större installation i mitten av rummet. Bleka foton av hus och interiörer, planritningar i urvattnade färger och svaga blyertsteckningar gled ihop i en stor pappersfärgad massa medan jag försökte sätta ihop beståndsdelar till helhet. Installationen bestod av en naken plywoodskiva och en diabildsprojektor som kastade bilder mot en plastbit, som från andra hållet filmades och livestreamades till en tv-apparat. «Förvirrande», hörde jag någon säga och är benägen att hålla med. I bakgrunden hördes intervjuer på franska, men de engelska texterna som projicerades på väggen gick snabbt och kändes direktöversatta, vilket gjorde det svårt att hänga med.
Nyckeln till utställningen, lärde jag mig senare, var en 30 sidor lång broschyr av den amerikanska curatorn Natasha Marie Llorens, som till vardags är teoriprofessor på Mejan. I den presenteras en fascinerande berättelse om ett misslyckat socialistiskt stadsplaneringsprojekt i Algeriet på 1970-talet. Tvyärr försvann Selmanis försiktiga konstnärskap bakom den virriga hängningen. Stoffet bakom var intressantare än presentationen som snålade med vägar för betraktare att ta sig in. Utan förmåga att gestalta och iscensätta blir verken inte mer än derivat av en research.
Festivalens höjdpunkt bars däremot helt av hur övertygande det placerade konstverk och betraktare i samma rumtid med hjälp av lite drama. I Sandersalen i ABF-huset senare samma kväll trycktes mening och föreställning så nära varandra att de gled ihop till en enda förtrollande sörja. Efter en snabb titt på utställningen i husets källare, Love test: P.O.V. av syskonduon Rosa Aiello and Dylan Aiello, och en rökpaus, trängdes vi upp för trapporna för att få bra platser inne i den panelbeklädda hörsalen.
Publiken satt i rader på blåa konferensstolar framför en kateder med projektionsduk bakom, salen släcktes ned och en filmad solnedgång lyste upp duken. Den timslånga föreställningen hade börjat. Brodern i syskonparet, skådespelaren Dylan Aiello, stod svettig i strålkastarljuset och bar upp den campiga showen med rå talang och je ne sais quoi-karisma när han skällde som en hund, klättrade på rummets väggar eller med total övertygelse utförde det totalt banala trolleritricket att kasta ett rött ljus från ena handen till den andra.
Som publik kände man sig på samma gång grundlurad och med på skämtet. När man skrattade till och slappnade av vände föreställningen över i blodigt allvar, ibland bokstavligen, som när Dylan skar sig i handen och blodet stänkte över främre raden. Man började undra var gränsen för vad som kunde hända på scen låg och var föreställningen skulle ta vägen. Dylan balanserade perfekt mellan bundsförvant och fiende, och tvingade den konstpublik som är van att sitta på behörigt avstånd att hålla sig på tårna.
Systern Rosa stod i publiken och slängde, i rollen som regissör, olika direktiv mot sin bror. Men så plötsligt bröts föreställningen och hon gick tillbaka i rollen som syster, vän och partner. Ibland släcktes hela salen ner och skärmen bakom scenen tändes igen. På den fick man följa en annan Dylan, mer osäker och avslappnad, medan han övar på att sjunga och dansa, som ytterligare ett lager av «bakom kulisserna». Vid flera tillfällen korresponderade det som hände på scen med det som visades på skärmen; rekvisita och manus rann över från ena platsen till den andra. Föreställningens udd låg i dessa glidningar mellan verklighet och fiktion – där fjärde, femte, sjätte väggar revs ned och byggdes upp om vartannat.
Mot slutet av föreställningen hade de repetitioner som projicerats på skärmen utvecklats till ett spelat realitykärleksdrama, samtidigt som Dylan lämnade salen och scenens ramar för att fortsätta skådespelet ute i verkliga livet. I motsats till Index 1000 Villages där det räckte att läsa texten, så var detta en verklig «you had to be there»-händelse. Överrumplad lämnade jag föreställningen och kände starkt att det var något av det absolut bästa jag sett på länge.
Känslan av att allt inte är vad det ser ut att vara följde med när jag gick tillbaka ner till syskonparets utställning på Mint. Första verket var en kort stökig videosekvens filmad mitt i natten. Vi fick följa ett gäng män med hundar och gevär som hänger under en bro när en varning utlyses, «sexually active vagabonds have been spotted, we’re gonna move up to the road!», och hela sällskapet börjar springa. Skrattande och skakande står de på vägen som om de lyckats undfly något farligt. I broschyren beskrivs hur man samlat gruppen, försett dem med kameror och låtit dem agera utifrån konstnärernas direktiv. Situationen är iscensatt, men deltagarnas känslor är på riktigt, de har ingen aning om varför och från vad de springer.
Ett annat verk byggde på optiska illusioner och en korridor som såg kritvit ut från ett håll avslöjade sina nattsvarta hörn ju längre in i rummet man gick. Utställningen som helhet var fantastiskt väl avvägd i sin curatering, och lyckades med små medel skapa mycket stämning.
På fredagen öppnade Yabys specialcuraterade utställning Rouge Ravager på Skandia. När jag gled in sent på kvällen var lokalen nästan tom och jag fick traska runt som jag ville med ett glas vin i handen. I en skrubb upptäckte jag Craig Jun Lis verk untitled (for the people of Stockholm and for you) (2024), en hommage till Felix Gonzalez-Torres installation med nästan samma namn bestående av ett gäng ouppackade glödlampor och några vykort i en hög. I den stora salongen hade Alex Margo Arden hängt upp ett enormt tygstycke med en bild på salen med tomma rader och texten «SAFETY CURTAIN» är tryckt mitt på. Verket var tänkt att fungera som en slags spegel där uppmärksamheten kastas tillbaka mot publiken.
Tyvärr kändes curatorduons interventioner rätt banala i den spektakulära teaterbyggnaden, och jag är rädd att jag ägnade mer tid åt att beundra vackra arkitektoniska detaljer än att kontemplera konsten. Men utställningen som handlade om «liveness» och «teatrikalitet» var såklart inte fulländad utan de tre performances som gick av stapeln kvällen därpå.
Efter att ha rört mig i den spöklikt tomma teatern på fredagskvällen stod jag och de andra besökarna nu packade som sillar i foajén. Klockor ringde in och ut mellan de olika framträdandena, och det stora publikhavet vallades in och ut ur den stora salongen. Först ut var Stockholmsbaserade Cara Tolmie med ett performance som enligt programbladet skulle pågå i en kvart men som var över på bara några minuter. Cara andades i en mikrofon samtidigt som hon drog en puderborste över sitt ansiktet och sin kropp. Ljuden hon skapade enbart med hjälp av vid in- och utandning lät bra, men inramningen kändes lite för mycket som en talangjakt eller öppen scen, och det var omöjligt att dras med eller komma i rätt stämning.
Nästa grej var en dialog mellan två kvinnor skriven av Sam Cottington. Den ena kvinnan stod på balkongen, den andra på scenen mellan två soptunnor som överhuvudtaget inte användes i föreställningen. Förlåt, men det kändes som en riktigt dålig skolpjäs. Kvällen avslutads med vad som kändes mer som ett dramaladdat musikframträdande än performancekonst, av artisten z.No Scott. Trots hans skickliga sång och spelande lämnade hela kvällen mig med ett stort frågetecken. Hur är det meningen att jag ska knyta ihop detta till en utställning?
Att September Sessions tar chansen att sprätta lite pengar på att sätta Stockholm i ett internationellt sammanhang är utmärkt. Däremot tycks de lokala curatorerna bättre på att förstå att stadens konstliv törstar efter konst som inte är rädd för att hora ut sig lite för att lyckas beröra. På Mint drogs jag med i en massa känslor – rädsla, glädje, skratt – som visar på performancekonstens potential att skapa omedelbar närvaro. På Skandia blev det ännu en duktig utställning som man måste få förklarad för sig, och på Index lämnades allt vad gäller vibe vind för våg till förmån för spaltmeter av läsmaterial. Och i slutändan är det mäktigare att uppleva hur verklighet och scen smälter samman, än att få det berättat för sig, eller hur?
