Jag har alltid haft ett gott öga till Malmös konstliv, och det är jag knappast ensam om. Staden hyllas ständigt för sin livskraftiga konstnärsdrivna scen och starka konstinstitutioner. Här introducerades jag själv till samtidskonsten genom utställningen Ica Malmborgs 1993, där Elin Wikström under tre veckor låg och sov i en säng mitt i en Ica-butik. Trettio år senare är en av curatorerna, Mats Stjernstedt, chef på Malmö konsthall, och anordnar en utställning som hyllar stadens självorganiserade konstscen, där han själv har sina rötter. Cirkeln sluts, men inte riktigt.
Totalt medverkar 50 konstnärer i I staden växer ett fält, ett vackert namn på en utställning. Men av 1990-talets konstrebeller som ville göra uppror mot den vita kuben syns inte ett spår. Revolten verkar ha tystnat. Vid sidan av enstaka performance-inslag så ligger det en lågmäld salongskänsla över hela utställningen. Det är lite tavlor, lite installation av högst ojämn kvalitet.
Inte heller konstnärer som under 2000-talet har haft Malmö som bas för internationella karriärer i konstlivet finns med här. Jag tänker på institutionsälsklingar som Luca Frei, Runo Lagomarsino, Leif Holmstrand, och Ann Böttcher, som väl alla bor i staden. Detsamma gäller halvkända konstnärer som Kalle Brolin, Ella Tillema och Max Ockborn – inte med.
Nej, dessa 40- till 50-åringar har fått stå tillbaka för yngre kollegor i 30-årsåldern, vilket möjligen återspeglar «scenen». För vilka är det som hänger på det lokala ateljékollektivet och tar en bärs? Jag antar att det är de ungdomar födda under sent 1980-tal eller på 1990-talet, som visas här.
Vill man vara elak skulle man kunna säga att konstnärer med en karriär utanför hemstaden tycks ha diskvalificierat sig från utställningen. Det är ingen kritik av de som är med. Även denna konstellation rymmer tillräckligt med konstnärlig talang för att fylla Klas Anselms vackra utställningsrum.
Däremot är det en kritik av curatorerna. Till sin hjälp har Stjernstedt haft Elena Tzotzi från Signal, samt den högst aktiva Stockholms-duon Asrin Haidari och Emily Fahlén. Dessutom har konstnären Johan Nahoj fått carte blanche att bjuda in 23 konstnärer som en del av sin installation On Hold (2022), runagrupa-style. Kanske har man velat demokratisera utställningen genom att öppna upp urvalsprocessen, men resultatet är det motsatta eftersom det blir oklart varför en viss konstnär har inkluderats. För att hen är kompis med Nahoj? Ett rätt svagt kriterium, när de flesta av de som ingår i hans del lika gärna kunde ha varit med på egna meriter.
Om syftet är att få fram den kollektivitet som utmärker Malmös konstscen, så hade det förstås varit bättre att låta konstnärerna släppa loss och göra en utställning ihop som svänger. Men när olika individer är inbjudna på olika premisser, så blir det på sin höjd små öar av samverkan i vad som bitvis påminner om en lite oskickligt presenterad avgångsutställning. Och det beror på att curatorerna har valt att estetisera de sociala relationerna, istället för att fullt ut engagera sig i utställningen som en kollektiv form.
Utställningens centrala metafor är stark och handlar om konsten som en öppen demokratisk arena (fält) som kan frodas under rätt förutsättningar, men också hotas av ovarsamma makthavare. Detta fångas effektivt av Carola Grahns sorgesamma pilträd vars ståtliga krona når ända upp till konsthallens ljuslanterniner, samtidigt som dess blad faller till marken och blir liggande. Trädets nedre del har gjutits in i ett betongblock som man kan sitta på, och ett grått golv bidrar till att göra verket till en samlingsplats mitt i utställningen. Det är vackert, och som all skönhet så lockar det till ett ytligt betraktande. Naturen är hotad, konsten är hotad, tänker man kanske. Men varför ska pilträdet dö för att visa detta? Menar Grahn att konsten kräver ett offer? Att naturen ska offras för konsten? Varför? Oklart.
Ett annat grepp är att presentera dikter av poeten Iman Mohammed på väggarna. Mohammed har ett bildrikt språk, och jag tolkar det som att dikterna utspelar sig på olika platser i Malmö: på ett ställe nämns en trädgård, en annan dikt verkar beskriva ett kök. Jag börjar se utställningen som ett porträtt av Malmö: Amin Zouitens film om en viss gata med baklavabageri och matt-affär är gjord med samma ömsinta precision som Cia Kanthis fotografier av invandrarkillar som står och fiskar vid piren.
I närheten ligger en grupp fröliknande objekt av Thale Vangen på golvet, medan en serie intrikata brädkonstruktioner av Anna Andersson har lutats mot pelarna. Jag upplever det som att jag har hamnat i en abstrakt värld av antydningar där mötet med Kanthis bilder blir chockartat. På väggen läser jag en rad av Mohammed: «du gick in i ett villaområde som paradiset och omöjligen». Du:et i dikten blir jag, och jag blir någon som har hamnat på en «omöjligen» plats där jag inte hör hemma. Plötsligt ser killarna på fotografiet mot mig. En verkar huttra, den andre stirrar med jagad blick. Kanthis bilder är ett slags foto-dikter, precis som Mohammeds poesi är ett slags dikt-foton. Och likt Zouitens film så aktiverar de sinnena med ljud, smak, textur. Man känner dem lika mycket som man ser dem. De har ett mänskligt uttryck som även en SD:are borde kunna förstå och beröras av.
Jag fastnar också för Samaneh Roghanis snurrande tygkonstruktion med iransk kampsång. Att konstnären har tryckt politiskt kodade gester på det tunna tyget pekar på avståndet mellan verket och den feministiska revolten där borta; ett avstånd som laddas med dubbla känslor och ambivalens.
Tyvärr undermineras dessa värdefulla samtal av en rad mer godtyckliga val. Konsthallens ingång blockeras av en påläst måleriinstallation av Sigrid Holmwood som tar upp häxjakt och sänder betraktaren i en helt annan riktning (skolbänken), medan en klassmedveten kortfilm av Jonelle Twum bekräftar att vi nu befinner oss i den akademiskt slipade konstens förutsägbara territorium. Julia Selins abstrakta, lite Baudelaire-doftande hårdrocksmåleri protesterar i mina ögon mot detta, men har gömts undan i ett hörn som om man känt sig tvungen att ta med det utan att riktigt vilja?
I närheten ser jag en grupp målningar av en av de äldre konstnärerna, Jon Åkerlind, som får mig att vekna. Han har målat noggrant utförda porträtt av cocosbollar, eller gräddbullar som vi säger i södra Sverige. Fint, gott och rörande. Åkerlind har verkligen gått loss på äggfluffet! Men att de små tavlorna inspirerade av dansk guldålder hänger snett drar ner intrycket.
Därefter går jag runt i Nahojs bidrag som består av 23 hemmasnickrade hyllsystem som han har konstruerat tillsammans med varje konstnär för att presenterar hens verk. Någon berättar att detta arbete ursprungligen gjordes för en konstnärsdriven kontext. Där fungerade det säkert fint, men här leder det till att konsten visas på ett sätt som känns ytligt, lokalt och internt. Jag hade gärna sett mer ordentliga presentationer av konstnärer som Ingrid Furre, I.B. Itso och Marcus Matt, och jag tycker att det är konsthallens ansvar att göra det när de nu har bjudits in för att ställa ut.
Kalla mig konservativ, men jag tycker att det bästa sättet att göra en utställning är att besluta vilken konst som ska vara med och sedan visa den på ett så fördelaktigt sätt som möjligt. Inte komma med curatoriella quick-fixes, outsourcing och nätverkslösningar. Kanske borde vi börja tala om vissa utställningar som kommittérade, snarare än curaterade? För precis som all postpolitik så handlar det om att frånsäga sig makt för att slippa ta ansvar. Istället för ett politiskt subjekt, en oformlig massa. Istället för en utställning, en diffus rymd. Kommittérna måste dö så att konsten kan leva!
Omvänt så tycker jag att om curatorerna verkligen menade allvar med att vilja lyfta fram den konstnärsdrivna scenen, så kunde man ha presenterat Alta Art Space, Canopy, Celsius, Galleri CC, Format, Pingpong, Rostrum, Molekyl, Signal och de andra i utställningen. Men det gör man inte heller, och efter mitt besök vet jag till min besvikelse inte mer om dessa än innan.
Att säga att konsthallen sviker Malmö med denna utställning vore att ta i, men jag tycker man har gjort halva jobbet. Formatet är ingen dålig idé, varför inte göra det till ett återkommande inslag, och kanske vidga upptagningsområdet till hela regionen? Och ge uppdraget till en eller två curatorer som får tid och möjlighet att fördjupa sig i research, urval och en ordentlig presentation. Fröet är sått, nästa gång är det bara att skörda.