Kunstkritikks svenske redaktør Kim West trekker seg fra et foredrag på Astrup Fearnley Museet. West var invitert av museet til å holde foredrag den 15. november. Temaet skulle være «Perspektiver på nordisk kunstkritikk».
Det nye Astrup Fearnley Museet åpnet for publikum den 29. september og to uker senere ble det kjent at museet får det svenske selskapet Lundin Petroleum som sponsor. Selskapet er under etterforskning for medvirkning til folkemord i Sudan.
Kunstkritikk har sin ansvarlige redaktør i Oslo og nordiske redaktører i København og Stockholm. Det er den svenske redaktøren, Kim West, som nå avlyser et foredrag på Astrup Fearnley Museet.
Hvorfor har du valgt å avlyse foredraget på Astrup Fearnley Museet?
– Lundin Petroleum uppfattas i Sverige allmänt som ett etiskt oförsvarbart företag. De står under undersökning för att ha bidragit till brott mot folkrätten. I våras tog flera stora, välrenommerade svenska företag och fonder, såsom försäkringsbolaget Folksam, pensionsföretaget AMF och Handelsanställdas förbund, avstånd från dem därför att de vägrade tillsätta en oberoende utredning för att granska deras tidigare agerande i Sudan. När Astrup Fearnley-museet i kännedom om detta väljer att fortsätta att samarbeta med Lundin Petroleum intar de en ståndpunkt som inte är förenlig med min egen kritiska och politiska hållning. Jag kände mig därför tvungen att tacka nej.
Ser du din avlysning som del av en boikott?
– Nej. Jag vill visa att detta är en position som är möjlig att inta. Jag utesluter inte att det kan finnas konstruktiva sätt att föra en kritisk diskussion «inifrån» institutionen i fråga. Å andra sidan ser jag inte varför man skulle känna sig tvungen att föra en «immanent kritik» i detta fall. I den här situationen finns det ingenting som utesluter att jag yttrar mig från en position utanför institutionen jag kritiserar, att jag avsäger mig direkt ekonomiskt samröre med den. Så varför skulle jag inte göra det?
Hvordan kan en avlysning som denne være en konstruktiv strategi?
– För det första: vad handlar denna situation egentligen om? Två privata organisationer väljer att samarbeta: den ena säljer symbolisk legitimitet och kulturellt kapital till den andra. Detta är inte i sig en politisk fråga, det blir en politisk fråga när vi hävdar att den är allmänt relevant, att den gäller de villkor under vilka vi verkar och att vi därför måste kunna ta ställning till den. I detta avseende uppfattar jag det som konsekvent att flytta det kritiska samtalet från Astrup Fearnley-museets auditorium till ett offentligt forum. För det andra: jag ser inte detta som ett led i en «strategi», åtminstone inte i bemärkelsen att det skulle vara en följd av en princip som skulle kunna tillämpas generellt. Detta beslut har jag fattat i förhållande till situationens specifika förutsättningar: vilken information har jag tillgång till, och i vilken utsträckning kan ett ställningstagande leda till någon typ av konstruktiva effekter? Efter att ha tänkt igenom situationen noggrant kom jag fram till att det här var det konsekventa sättet att agera.
Ansvarlig redaktør Jonas Ekeberg skrev i sin kommentar «Kulturell hvitvasking» den 17. oktober, at Kunstkritikk oppfordrer Astrup Fearnley Museet til å trekke seg fra avtalen med Lundin Petroleum. Han oppfordret imidlertid ikke det norske kunstlivet eller norske kunstnere til å boikotte museet.
Hva er ditt syn på at Kunstkritikks redaktør i Stockholm nå har valgt å avstå fra å gi et foredrag på Astrup Fearnley Museet?
– Kim West og jeg er begge sterkt kritiske til museets samarbeidsavtale med Lundin Petroleum. Men vi trekker foreløpig litt forskjellige konklusjoner av denne kritikken. Min konklusjon er trukket på vegne av Kunstkritikk og ut fra et ønske om å bevare et redaksjonelt spillerom. Hans konklusjon er trukket ut fra et personlig ståsted og en nøye gjennomtenkt vurdering av hva det vil si å virke politisk som kritiker. Jeg kan ikke si annet enn at jeg har forståelse og respekt for hans standpunkt men at jeg foreløpig holder fast på Kunstkritikks redaksjonelle konklusjon.
Betyr dette at Kunstkritikk kan endre sin holdning underveis?
– Ja. Astrup Fearnley Museets direktør Gunnar Kvaran velger bevisst å se bort fra alle rapporter og vitnesbyrd som beskriver Lundins lovbrudd. Det er provoserende og vi har vår relasjon til museet til vurdering. Samtidig er det åpenbart at boikott innebærer en redaksjonell begrensning som vi ikke ønsker. Men Kunstkritikk ville ikke ha arrangert en debatt eller lignende på Astrup Fearnley Museet, slik jeg ser at flere andre aktører i kunstlivet gjør denne høsten. Der går det nå et skille i det norske kunstlandskapet.
West sier han har valgt å flytte diskusjonen til et offentlig rom fremfor å ta den på museet. Tror du dette enkeltstående valget vil få betydning for hvordan aktører i det norske kunstmiljøet vil forholde seg til Astrup Fearnley Museet i tiden fremover?
– Det er vanskelig å si, men det er klart mange blir stilt overfor vanskelige spørsmål når Astrup Fearnley Museet inntar et så tydelig etisk og politisk standpunkt som det de gjør i dette tilfellet. Dette gjør at alt Astrup Fearnley Museet gjør blir politisert. Det er viktig å understreke at det ikke er Kim West eller andre som eventuelt måtte trekke seg fra samarbeid eller arrangementer i museet regi som gjør dette til en politisk sak. Det er Astrup Fearnley Museet som har tatt dette valget, sier redaktør Jonas Ekeberg.
