Black Mountain College var en kortvarig men mycket inflytelserik skola i North Carolina mellan 1933 och 1957. Exprimentell och interdisciplinär i sin inriktning, med några av modernismens viktigaste konstnärer bland professorerna, har den fått en närmast mytologisk betydelse: bland annat sägs några av USA:s första performances och «happenings» ha ägt rum där.
På senare tid har några pedagogiskt och didaktiskt orienterade projekt dykt upp i de icke-kommersiella delarna av Stockholms konstfält. På Tensta konsthall visas nu just Ahmet Ögüts utvidgande av den akademiska formen i The Silent University (där högutbildade migranter föreläser på ABF) samt Petra Bauer och Sofia Wibergs Försök – åtta akter om lyssnandets politik (en serie föreläsningar och samtal; läs mer om dessa projekt här), medan Konsthall C under hösten inhyste det feministiska «galleriet» och pågående samtalet FAGS.
Vilka frågor om form, konstnärliga anspråk och kritiska möjligheter ställer sådana projekt? För att diskutera detta följer en intervju med en annan kunskapsinriktad aktör som har varit aktuell under vintern. Den som var på seminariet Practice International (14-16 nov på Iaspis, organiserat med Casco i Utrecht och Iniva/The Institute of International Visual Arts i London) kunde nämligen fortbilda sig med hjälp av Radikal pedagogik, ett samarbete mellan konstnärerna Johanna Gustavsson och Lisa Nyberg. I ett gestaltande av en så kallad «runda», den feministiska samtalsstrategi där var och en i en cirkel får säga vad de vill oemotsagt och okommenterat, uppstod en trevande självpresentation och vilja att ifrågasätta invanda samtalsmönster. Gustavsson (också en av grundarna till FAGS) och Nyberg är baserade i Stockholm och Malmö, och drev tidigare Malmö Fria Kvinnouniversitet. Intervjun nedan har gjorts med Lisa Nyberg.
Vad är Radikal pedagogik?
Det är ett samarbete där vi utforskar olika möjligheter för en radikal pedagogik genom vår konstnärliga praktik. Pedagogik är för oss lika praktiskt som ideologiskt. Pedagogik är på många ställen, inte bara på institutionerna. Vi gör pedagogik i politiska rörelser, i personliga relationer, i vår konst, i klassrummet, när vi bygger ett samhälle, tillsammans. Det är vårt gemensamma arbete.
Kan du beskriva en situation ni deltagit i som du är nöjd med? Eller som var intressant?
Hösten 2013 bjöds vi in till Der Salong, ett studentdrivet rum som övertagits genom ockupation på konstakademien i München. Studenterna vände sig till oss för de upplevde att de fastnat i en situation de inte kunde ta sig ur, från att i en position av underläge ockupera rummet, till att accepteras av institutionen, själva institutionaliseras och bli bemötta med förväntningar och krav från andra studenter. Under två dagar arbetade vi med gruppen och med hjälp av en serie performativa pedagogiska moment synliggjordes och försköts maktrelationerna i gruppen. En transformation av rummet och gruppen kunde äga rum. Vi satte igång en process som drevs vidare av studenterna själva, där Der Salong fick nytt liv, nytt innehåll och nya deltagare.
Hur hanterar en radikal pedagogik den eventuellt kontraproduktiva positionen som ledare, auktoritet eller instruktör?
Genom ett transparent och maktkritiskt perspektiv. Det betyder att vi uttalar situationen, varför vi alla är i rummet och förutsättningarna för det vi ska göra tillsammans. Det blir viktigt att inte ignorera den makt vår position ger, utan vara tydliga med vår roll som ledare/lärare. Vi brukar berätta om vilken pedagogik vi kommer arbeta med, och öppnar upp för möjligheter att ifrågasätta och bidra till hur det gemensamma arbetet ska se ut. Vi försöker också vara tydliga med att kunskapen inte kommer ensidigt från oss, utan att alla i rummet kommer med kunskap och erfarenhet, och att utbytet sker mellan alla, i alla riktningar. Genom att stärka gruppen och en kollektiv gemenskap försöker vi motverka en del av vår makt som ledare/lärare, och bidra till ett långsiktigt, hållbart lärande som fortsätter när vi inte längre där.
Funderar ni på sådant som presentation, estetiska val och formrelaterade frågor? Är frågan om hur detta är intressant som konst väsentlig för er? Detta berör ju även representation och dokumentation, dvs att bevara eller arkivera saker ni gör. Om man hårdrar frågan: är Radikal pedagogik väsentlig utanför de konkreta pedagogiska situationer där den äger rum?
Vi har inget entydigt mål eller en form för hur vårt arbete görs offentligt i detta läge. Vårt samarbete är ett pågående arbete som då och då tar form i relation till inbjudningar av olika slag. Ofta är det hur inbjudningarna ser ut som avgör formen (som exempelvis till Practice International). Samtidigt arbetar vi med att skriva ner det vi gör, alltså teoretisera det praktiska, i en process där vi också tar hjälp av värdefulla kollegor för att diskutera olika frågor. Arbetet är alltså en pågående undersökning av ett ämne, i praktik och teori, som sker både i klassrum, i mötet med andra konstnärer och pedagoger, i samtalet oss emellan och i de offentliga situationer vi befinner oss i.
Vad gäller presentationer så diskuterar vi estetikens politik, i ett försök att förstå mer vad formen innebär. Vi har insett att det är en svag punkt, som ofta skapar friktion oss emellan. Hur praktiseras en normkritisk estetik? Det är svårt tycker vi. Den enda formmässiga policy vi återkommit till är hellre både och, än antingen eller. Vi dubblar hellre upp med flera olika uttryck än försöker hitta en enhetlig form. Vi tar också hjälp av andra konstnärer.
Under presentationen på Iaspis gjorde Johanna en mycket frispråkig och personligt öppen redovisning av sitt arbete, vilket – kanske i en viss paradox – skänkte presentationen en mycket fängslande performativ aspekt; är denna performativa frispråkighet en del av ert projekt?
Vi såg det som ett försök att vara närvarande i stunden, på platsen, och våga vila i den osäkerhet och spänning som finns här och nu. Att överbrygga den distansering som ofta uppstår när en ska göra den här typen av presentationer, i seminariesammanhang, när en försöker anpassa sig till ett visst format med vissa spelregler och maktrelationer. Vi ville praktisera det vi gör, inte bara berätta om det. Det handlade framför allt om att praktisera det personliga som politiskt. Om vi säger att erfarenhet är kunskap måste vi också praktisera det. Det är så lätt att glömma, att dras med av förväntningarna på hur en muntlig presentation ska se ut, att vi måste påminna varandra om detta med jämna mellanrum. Presentationen på Iaspis var ett försök, ett experiment.
I er beskrivning av pedagogik och kunskap citerar ni bland annat den brasilianska pedagogen Paulo Freire, som menar att alla har kunskap, och att det handlar om att få regogöra för den. Utan att försöka underkänna ett sådant förhållningssätt; kan ni se några begränsningar i denna typ av identitetspolitiska uppmaningar att redogöra för sig själva? Identitetspolitiskt i meningen att arbetaren framställer sig som arbetare och förblir identisk med sig själv, att den subalterna redogör för, identifierar sig med och befäster en subaltern position – dvs att det saknas det transformativa moment som kanske finns i att tillägna sig ny kunskap? Att skomakaren helt enkelt förbliver vid sin läst?
Vi uppfattar inte Freires pedagogik som särskilt kopplad till identitetspolitik, utan till erfarenhet som kunskapsbärande. Den erfarenheten behöver inte vara identitetsbyggande, utan kan lika gärna skapa kopplingar, allianser, empatier, mellan människor av väldigt olika bakgrund. I en grupp, i en kollektiv process, ser vi att det transformativa sker. Vi utmanar varandra i det mötet!
Kunskapande är något vi gör tillsammans. Här ser vi Freires poäng, att vi alla tar in kunskap i rummet, inte att den ska distribueras från ledare/lärare till deltagare/student. Vi läser Freire från ett feministiskt och intersektionellt perspektiv, där synliggörandet av privilegier så väl som underordning är del i skapandet av oväntade allianser och handlingsutrymme.
