Kungliga Konsthögskolan splittrad efter kritik

Bråket kring Kungliga Konsthögskolan fortsätter. Konstakademiens kritik mot rektorn Marta Kuzma mötte i veckan motstånd i ett brev från studentkåren Mejan Club, som inte känner igen sig i den bild som målas upp av skolan. I kontrast till de begränsningar som Konstakademien beskriver, upplever studenterna istället en stor flexibilitet och valbarhet i utbildningen. De uttrycker också bestörtning över Konstakademiens förslag att dra in hälften av de årliga stipendieutdelningarna, bara en månad innan examen.

«Det är svårt att se Akademiens agerande på något annat sätt än att med ekonomiska medel försöka utöva påtryckningar gentemot KKH», skriver de, och framhåller att Konstakademien har fört studenternas talan, utan egentligt intresse för deras situation. Någon dialog med skolans studenter ska inte ha förekommit.

Andra menar att Konsthögskolans ledning inte hörsammar studenternas synpunkter i tillräcklig grad, och att dessa röster inte kommer till tals i studentrepresentanternas skrivelse. Bland personalen är det få som vill träda fram i media, och flera som Kunstkritikk har varit i kontakt med har avböjt att uttala sig av rädsla för repressalier från ledningen.

Många vittnar om en uppbragd stämning på skolan inför nära förestående examen och avgångsutställningar.

ÖKADE INTERNATIONELLA SAMARBETEN

Internationalisering och mångfald är ledord i det budgetunderlag som Konsthögskolan har presenterat för 2016–2018, och som föranledde Konstakademiens agerande. I sin vision för skolan vill Marta Kuzma bereda «ett filosofiskt utforskande klimat», internationalisera kollegiets utformning och öppna upp för mer samarbeten med utländska lärosäten och utveckla möjligheterna för elevutbyten.

– Kuzma uttrycker i budgetunderlaget en vision om att internationalisera professorskåren utan närmare motivering än att allmänt önska stärka skolans konkurrenskraft, men vi vill ha utförligare argument, säger Susanna Slöör, ständig sekreterare i Konstakademien.

Att professorer och studenter rekryteras utanför Sverige riskerar att utarma konstlivet lokalt, befarar Slöör, och ersätta det med globala gästspel, konstnärer och curatorer som talar ett och samma språk och är del av en och samma diskurs.

– En allt större distans riskerar att skapas mellan skola och elever, där krav på avancerade kunskaper i engelska och även svenska bidrar till att utestänga vissa elever från att över huvud taget bli antagna, säger Slöör.

Men Konsthögskolan har sedan många år tillbaka letts av en internationell lärarkår, förklarar Marta Kuzma, däribland Hinrich Sachs, Donatella Berardi, Peter Lang, Nina Montmann, Olav Westphalen och Patrick Wagner,– vilka anlitades av de tidigare rektorerna Marie Louise Ekman and Måns Wrange.

– Vi har strävat efter att attrahera en större publik till skolan, framhåller Kuzma till Kunstkritikk. Det offentliga programmet fungerar som ett sätt att utvidga konsthögskolan som mötesplats, säger hon och syftar bland annat på Kungl. konsthögskolans forskningsvecka och föreläsningsserien «The Domain of the Great Bear».

Internationaliseringen handlar också om diversifiering. Och många har tagit avstånd från formuleringen i Konstakademiens skrivelse, där de säger sig värna om en «nationell identitet» i det svenska konstlivet.

– När vi talar om «nationell identitet» så vill vi även lyfta frågan om integration och påpeka att det finns många svenskar med utrikesbakgrund som väntar på att bli inkluderade i begreppet och som borde uppmuntras att söka till KKH, säger Slöör.

Elevrepresentanterna från Mejan motsätter sig däremot en polarisering mellan svenskt och internationellt konstliv:

– Som konstnärer i vår generation är det en självklarhet att verka både i en lokal och i en internationell kontext, säger avgångsstudenten Joanna Nordin.

– Internationalisering är ett sätt att verka proaktivt för att kunna delta i båda. Vi ser internationalisering som en möjlighet till större mångfald och pluralism, något som vi såklart ser som positivt, säger Nordin till Kunstkritikk.

Detsamma uttrycker doktoranden Simon Goldin, ur konstnärsduon Goldin + Senneby. Duon menar att Konstakademiens farhågor över akademiseringen av den konstnärliga praktiken saknar grunder, och framhåller att skolan driver ett uppriktigt försök att skapa en dialog mellan ämnesområden och institutioner, och lyfter bland annat fram de internationella utbyten som etablerats med exempelvis Peter Osborne och filosofiinstitutionen på Kingston University i London.

– Som konstnärer verksamma i Stockholm känns det värdefullt att Mejan har blivit en tydligare mötesplats för det lokala konstlivet, förklarar duon för Kunstkritikk. De offentliga föreläsningarna under forskningsveckan, och «The Domain of the Great Bear» har dragit en stor och återkommande publik, menar de.

– Om det fortsätter på inslagen väg, är detta ett värdefullt och vitaliserande bidrag till det lokala konstlivet, säger Goldin + Senneby.

BRISTEN PÅ MÅNGFALD

För att bryta upp den «homogena studiemiljön» vill Konsthögskolan, enligt budgetunderlaget, hjälpa studenternas boendesituation i Stockholm, någonting som beskrivs som ett «strukturellt problem». Det räcker inte med att bli antagen till konsthögskolan, ha behörighet och viljan att ta sig till skolan varje dag: eleverna måste också kunna ha tillgång till «studentboenden med låga hyror i centrala Stockholm».

– De akademiska kraven som ställs på eleverna bör ses som ett bidragande problem när det kommer till bristen på mångfald, menar däremot andraårsstudenten Hilde Retzlaff, och framhåller  att budgetunderlaget skyler över problemen genom att rikta sig mot bristen på billiga studentbostäder.

Retzlaff bytte till Mejan från Konstfack förra terminen, då hon upplevde att den teoretiska delen var för snäv på Konstfack, och att skolan saknar den praktiska kunskapen som finns på Konsthögskolan. Någonting hon har tvingats omvärdera sedan hon tagit del av den nya budgeten. Hon menar att medvetenheten om vad ändringarna kan innebära är låg, och att diskussionerna på skolan för tillfället inte kretsar kring skolans framtid, utan relationen till Konstakademien. I diskussionerna betonas vikten av att uppvisa en enad front i frågan, trots att skolan är splittrad.

– Jag upplever att Marta Kuzma ofta uttrycker en vilja att möta sina elevers behov, men jag upplever tyvärr inte att hon gör det i sin plan för skolan, säger Retzlaff till Kunstkritikk, och beskriver en utveckling där akademisering och internationalisering i slutändan återverkar på eleverna.

Marta Kuzma ser ingen motsättning mellan teori och praktik på konsthögskolan, utan menar att de försöker inlemma olika alternativ för studenterna.

– Under sin tid som rektor för Städelschule i Frankfurt inrättade min kollega Daniel Birnbaum (tillsammans med Isabelle Graw) The Institute for Art Criticism, säger Kuzma och menar att detta är en av anledningarna till att skolan idag betraktas som ett av Europas främsta konstutbildningar.

– Oron över att kunskap försvagar den konstnärliga praktiken sträcker sig till 1960- och 70-talet, då masterprogrammen fördes in i konstskolorna, fortsätter Kuzma, och tycker att det är otroligt att det diskuteras än idag. Konsthögskolan ska vara en plats för experiment, förändring och för möjligheter, framhåller hon.

Retzlaff är av en annan uppfattning:

– För mig verkar det mer konkurrenskraftigt att bygga vidare på de styrkor som Mejan har, än att likrikta sig mot andra skolor som man anser mer attraktiva, säger hon, och menar att i takt med att allt fler skolor rör sig i samma riktning internationellt, så skapas även en efterfrågan på en välutrustad skola med goda praktiska kunskaper.

ARKITEKTURUTBILDNINGEN HOTAD

Veronika Borg har arbetat 20 år som arkitekt och är student vid postmasterutbildningen Mejan Arc, som är den enda möjligheten till vidareutbildning och fri konstnärlig forskning inom arkitektur i Sverige. Hon oroar sig för arkitekturutbildningens ställning på Konsthögskolan, efter att ett antal tjänster har försvunnit och där professorstjänsten inte har utlysts för att ersätta den avgående Henrietta Palmer.

– En ny vision och en ny budget godkändes av styrelsen för 2016–2018 utan att Kuzma har bjudit in oss på Mejan Arc att diskutera sina idéer och institutionens framtid inför beslutet, säger Borg, som ifrågasätter det ensidiga teoretiska perspektivet i den planerade kursen Critical Habitats.

– Mejan Arc borde istället vidareutvecklas som en mötesplats mellan forskning och praktik, menar hon.

Critical Habitats kommer att ersätta den nuvarande kursen Resources, och enligt planen omvandlas till ett masterprogram i Fri konst med inriktning på arkitektur. Bland de inbjudna föreläsarna till Critical Habitats, hör Sven-Olov Wallenstein och Helena Mattson, liksom Eyal Weizman från Goldsmiths i London och Reinhold Martin, redaktör för den tvärdisciplinära tidskriften Grey Room och verksam vid Columbia University.

– Kursen ger arkitekturämnet en samtida relevans, säger Kuzma till Kunstkritikk. Konsthögskolans avdelning för arkitektur ska utvecklas till ett offentligt forum, förklarar hon, med en förhoppning om att etablera ett «urbant institut».

Kuzma vill öppna upp och därmed stärka arkitekturämnets traditionella och historiska behandling, och betonar att de kommer att bevara kursen Restaureringskonst, som enligt henne fyller en viktig funktion.

– Synergin mellan nuvarande och kommande kurser ska locka till sig olikartade grupper, säger Kuzma.

NY ORGANISATIONSPLAN

Veronika Borg är kritisk mot det sätt som skolans ledning hanterar andra uppfattningar, och menar att många studenter är rädda för att uttrycka kritik, för att inte få stipendier och för att inte bli antagna till nya kurser. Hon menar att rädslan grundas i en toppstyrning av skolan.

– En ny organisationsplan som lades fram för styrelsen förra veckan koncentrerar makten ännu mer till rektorn, bland annat genom att avskaffa de nuvarande nämnderna, förklarar hon.

Beslutet om organisationsplanen sköts dock upp och kommer att diskuteras i styrelsen vid nästa möte.

Kuzma håller inte med om bristen på transparens. Konsthögskolan styrs av demokratiska principer och stadgar i enlighet med Högskoleförordningen och Högskolelagen, förklarar hon och understryker vikten av att dessa efterlevs. Enligt Kuzma är det centralt att skolan har en struktur som tydligt reglerar ansvar och att det är själva grundförutsättningen för en demokratisk miljö som garanterar elevinflytande.

Hennes roll som rektor innebär att väcka inspiration och motivation, som hon förklarar det, någonting som hon vill föra fram genom kontinuerliga möten och en öppen dialog med eleverna.

– Detta tillvägagångssätt har hjälpt mig förstå mina prioriteringar, och hjälpt mig förstå de kärnfrågor som driver den unga generationen av konstnärer, säger Kuzma.

Andra menar att Kuzmas visioner är en grogrund för otrygghet i det kreativa arbetet och för de sociala strukturerna på skolan, samt att problemen återspeglas i skolans ledning och lärarkår.

– Skolan har ett ansvar att öppna upp sig för en pluralism bland etniska grupper och minoriteter, säger Hilde Retzlaff. Men att ta in lärare och elever från en internationell rekryteringsbas löser inte automatiskt bristen på mångfald, betonar hon.

Kuzma ger Retzlaff rätt i att skolan ännu inte har löst problemen med mångfald bland lärarkår och elever, men betonar att detta har varit en av hennes topprioriteringar sedan det första mötet med de anställda. Hon menar att det ännu är för tidigt – efter 8 månader på posten – för att kunna mäta effekterna av arbetet med mångfald och breddad rekrytering.

Men det är retoriken kring mångfald som är oprecis, menar Retzlaff, som framhåller att Kuzmas planerade förändringar riskerar att istället befästa skolans strukturella problem. I grunden avspeglar studenternas och personalens rädsla en odemokratisk maktstruktur, menar Veronika Borg. Men diskussionen kring Konsthögskolan kan också ses i ett vidare perspektiv.

– Det som alltid varit på Mejan är att det är en odemokratisk maktstruktur, säger konstnären Karin Hansson, som disputerade på Konsthögskolan i mars med en avhandling om politiskt deltagande på internet.

– En person kan själv inte bära en maktstruktur, det är ett grupparbete, fortsätter hon. Är det mer demokratiskt på andra högskolor? Ska det vara demokratiskt? Varför?

Hansson betonar att hon har begränsad insyn i situationen på Konsthögskolan, eftersom hon har befunnit sig utomlands de senaste åren. Men hon framhåller att internationaliseringen är del av Bolognaprocessen, som hon menar syftar till att stärka studenters möjlighet att ställa krav på sin utbildning genom att denna görs mer transparent och öppen för jämförelser med andra skolor.

– Vad som är nytt är att Kuzma är utan förankring i det svenska konstkotteriet, förklarar Hansson. Hon är någon som vågar genomföra radikala förändringar på en arbetsplats som brukar domineras av ett gäng professorer, och inte av rektorn, menar hon.

Artikeln uppdaterades 2 maj, kl. 17.10.