Där den danska och norska konsthösten inleds med nystartade konstmässor och biennalsatsningar, som Bergen Assembly och Code i Köpenhamn, så är konstlivet i Sverige befriat från motsvarande hållpunkter i form av mer omfattande internationella arrangemang. De stora och mellanstora institutionerna satsar på separatutställningar med etablerade svenska, tyska eller amerikanska konstnärer – Thomas Schütte på Moderna, Rita Ackerman på Malmö Konsthall, Lina Selander på Göteborgs konsthall för att nämna några – men här finns också exempel på tematiska grupputställningar, som Insomnia på Bonniers konsthall i slutet av september. Vad som ibland kan saknas är känslan att det som visas verkligen är kritiskt motiverat utifrån dagens historiska, politiska och kulturella situation. Är frågan om sömnlöshet den mest akuta under den senkapitalistiska produktionsordningen? Är Thomas Schütte den mest angelägna konstnären som förtjänar vår tid och uppmärksamhet hösten 2016?
Så kan det naturligtvis vara. Poängen är inte institutionernas konstnärliga val som sådana, utan varför de görs och hur de motiveras. Okwui Enwezor har formulerat det som att en konstnär aldrig kan avtvingas en viss position, att hen mycket väl kan inta en hållning av «radikal vägran», men att den förmedlande instansen alltid har ett ansvar att ge mening åt tiden bortom marknadens tendens att underkasta konsten en «formalistisk rigor mortiis». Jag menar att Enwezor har en poäng i detta, och att samma krav bör gälla den som gör anspråk på relevans i kraft av sitt ämnes politiska aktualitet. Vad står då på spel under den svenska konsthösten? Vilka brännpunkter kan anas, och vilka kontaktytor kommer att upprättas med samtidens prekära politiska verklighet?
MER MARXISM, MER HISTORIA
På torsdag öppnar den 11:e Gwangjubiennalen, ett arrangemang som inte är utan relation till det nordiska konstlivet. Konstnärlig ledare är chefen för Tensta konsthall Maria Lind, och en hel del nordiska konstnärer medverkar förstås. En av dem är svenska Ingela Ihrman, som sedan en tid också visas i Tensta i en separatutställning som varar till slutet av september. Ämnet för biennalen är konstens förmåga att «seismografiskt» förutsäga framtiden, vilket låter oroväckande likt en romantisk projektion av det slag som på senare år har återimporteras till konsten från finansvärldens spekulationsekonomi (inte sällan via en viss form av kritisk teori). Kunstkritikk återkommer med en rapport från Gwangju.
En utställning som uttryckligen vill ställa konsten i dialektisk relation till de materiella produktionsförhållandena är Samhällsmaskinen, som öppnar på Malmö Konstmuseum mot slutet av september. Curator är Lisa Rosendahl. Mer specifikt så kommer det att handla om hur industrialiseringen byggde ett nytt samhälle, men också en ny kultur och en ny subjektivitet, under 1900-talet, och vilka effekter detta har fått för bilden av det samtida Sverige. Detta väcker en rad frågor som jag ser fram emot att få grepp om, bland annat vilka konsekvenser som följer av den rätt homogena konstnärslistan och hur Rosendahls historiska förklaringsmodell kan förstås i relation till andra kulturellt formerande krafter (globalisering, migration, geopolitik osv.). Utställningens idé är att «verka i utrymmet mellan en konstnärlig och antropologisk läsning av samhället», och en avgörande punkt blir antagligen hur det trettiotal medverkande konstnärerna ställs i relation till ett kompletterande kulturhistoriskt material från Malmö Museers samlingar.
Samhällsmaskinen kan säkert bli en av konsthöstens mest omdiskuterade utställningar, som dessutom påminner om själva poängen med en offentlig institution: att ta konstnärliga risker och föra fram kritiska och historiografiska perspektiv som aldrig skulle formuleras på marknadens villkor. Andra museer borde följa Malmös exempel.
INVANDRARENS UTEBLIVNA JUBILEUM
Detta för mig till något som jag har funderat på under flera år: varför tar inget svenskt museum tag i frågan om migration ur en konsthistorisk synvinkel? Här finns en annan berättelse än den som Rosendahl skisserar, och som istället handlar om hur 1900-talskonsten hela tiden formulerades i ett gränsöverskridande utbyte med konstnärer och estetiska uttryck från andra länder. Två konstnärer som är aktuella i höst kunde ha en roll i ett sådant narrativ: Peter Weiss som flyttade från Tjeckoslovakien efter den tyska ockupationen 1939, och som visas på Uppsala konstmuseum, och den chilenske konceptkonstnären Juan Castillo som flydde från Pinochetregimen och levde i Sverige illegalt mellan 1986 och 1993. I Växjö visas ett trettiotal verk, mestadels från senare år. Båda utställningarna öppnar i veckan.
Weiss och Castillo är naturligtvis två väldigt olika konstnärer, med olika positioner och uttryck, men att deras utställningar äger rum på mindre institutioner utanför storstäderna säger antagligen något om «invandrarens» position i det svenska samhället. Någon kanske invänder att Peter Weiss är en av våra mest hyllade författare och konstnärer, som för närvarande också är aktuell tillsammans med Gunilla Palmstierna-Weiss i utställningen Viet Nam Diskurs på Tensta Konsthall. Visst. Men om Weiss verkligen hade den plats i litteratur- och konsthistorien som hans gärning motiverar, vad hände i så fall med jubiléet (han skulle ha fyllt 100 i år)? En del av svaret är att Weiss politiskt radikala och estetiskt experimentella konstnärskap är gränsöverskridande på ett sätt som fortfarande är svårt för institutionerna att hantera. Att hundratals av hans verk försvann vid ett inbrott 2008 underlättar inte heller en utställning, men i Uppsala har man funnit en lösning genom att med «fotografiska bilder återge det weisska bildnarrativet.»
Vad gäller migration så finns det även utställningar i höst som tar sig an frågan som ett tema. På Skånes konstförening i Malmö visas sedan förra veckan utställningen Fakta talar inte för sig själv. Samtida konst om migration och gränsöverskridning. Curator är Erik Berggren och medverkar gör ett tiotal svenska och internationella konstnärer.
PÅ HELIKONS BERG
Om Medelhavet är spelplatsen för vår tids mest avgörande politiska gränsdragningar, så är det samtidigt en region som på ett djupgående sätt har format själva idén om Europa som en historisk, geografisk och kulturell miljö. En konstnärer som konsekvent har återkommit till denna plats är den snart 90-årige skulptören Staffan Nihlén, som i slutet av september ställer ut på Lunds konsthall. För honom ter sig Medelhavet som en dröm, kanske ett ideal men framförallt som en ständigt närvarande realitet som tycks locka honom på en rent intuitiv nivå: «Ofta har det varit ett möte med ett marmorstycke på en viss plats, som lockat mig att ge mig i kast med former och lösningar vars innebörd uppenbarats för mig först senare…», skriver han i inledning till boken Mediterraneo (1996) i vilken han ställer fotografier av sina skulpturer mot dikter och fragment av Sapfo, Herakleitos, Simonides och Kallimachos.
Nihléns djupt personliga konstnärskap kan tyckas långt ifrån samtidens pressande angelägenheter, men jag skulle tvärtom betona hur hans arbete på en fundamental nivå handlar om demokrati och humanism; om poesi, kärlek, minne och historia… inte på något självklart eller agitatoriskt sätt, utan genom att «lyssna» efter de berättelser som ryms i själva materialen. Ett sådant arbete har en annan karaktär än den konst som vanligen ställs ut på Lunds konsthall, och förhoppningen är att man verkligen går in med den kunskap och det engagemang som uppgiften kräver.
Även Signal i Malmö kommer under hösten att spänna en båge mellan Medelhavsregionen och våra nordiska breddgrader, genom ett samarbete med det konstnärsdrivna Radio Athénes i Grekland. Projektet har formen av en serie radioprogram i samarbete med bland andra Thomas Boutoux och Kerstin Cmelka, samt en uppföljande utställning som visas i Malmö senare under hösten. I skrivande stund är fortfarande mycket obestämt, men det finns säkert skäl att återkomma till projektet framöver. Innan dess visas utställningen Consensus med Katinka Bock, Dana DeGiulio och Raha Raissnia. Utställningen öppnar i mitten av september.
NYA FORMER AV UNDERORDNING
Förra veckan disputerade Annica Karlsson Rixon vid Akademin Valand, och i mitten av september är det dags för den nyutnämnda professorn vid Kungliga Konsthögskolan, Petra Bauer, att genomgå samma process med sin avhandling Sister! Making Films, Doing Politics. Också ett flertal av höstens institutionsutställningar har sin grund i forskningsprojekt. På Röda Sten i Göteborg visas i september en utställning av Pinar Yoldas, vars avhandling tematiserar «spekulativ biologi», och på Bildmuseet i Umeå organiserar curatorn Ele Carpenter den ambitiösa grupputställningen Perpetual Uncertainty, om «atomkraft, radioaktivt avfall, strålning och den komplexa relationen mellan kunskap och mycket långa tidsperspektiv». Det hela ingår i forskningsprojektet Nuclear Culture, och medverkar gör ett trettiotal konstnärer från Europa, Japan, USA och Australien. Utställningen öppnar i oktober, och sammanfaller med en release för Carpenters bok The Nuclear Culture Source Book (Black Dog Publishing).
Att forskningen tar allt större plats i konstlivet är en utmaning för kritiken. Genom att producera en ny typ av «varor» så producerar den också, oundvikligen, nya sätt att avskärma konsten från en kritisk förståelse av sin historiska och sociala belägenhet. Risken med akademiseringen är att den avlägsnar konsten från det politiska och kulturella sammanhang som engagerar människor i nuet, och att den trots en kritisk intention landar i en «likstel formalism», en död konst.
Vilken blir då höstens mest samtida utställning, som istället förmår frigöra konsten från dess historiskt determinerade former och upprätta nya kopplingar till tiden i dess blivande? Kanske Moderna Museets videobaserade utställning The New Human, med dess idé om att fånga nutidsmänniskans belägenhet «på gränsen mellan undergång och formandet av något nytt», genom bilder på allt från migranter, till nanovetenskapliga laboratorier och olika digitala bildvärldar. Eller ska vi vända oss till konstnären Fia Backström vars utställning och symposium The Shape of Co- to Come vill upprätta nya band till den historiska arbetarrörelsen genom studiecirkeln som en radikal form? Arrangemanget äger rum på ABF i slutet av nästa vecka. Även Loyal Gallery i Stockholm tar sig an framtiden, och öppnar denna vecka en grupputställning som utspelar sig på ett ålderdomshem i Stockholm år 2076. Curator är Daniel Iinatti. Ytterligare ett bud är amerikanen Stanley Whitney, vars måleri enligt filosofen och medborgarrättskämpen Angela Davis exemplifierar en form som på ett kritiskt sätt förmår rymma ett politiskt innehåll. Utställningen äger rum på Galleri Nordenhake i november, och blir den första presentationen av Whitney i Norden. Här kan också nämnas den gamla trotjänaren på samtidskonstens fält, Index i Stockholm. Vid sidan av landets första institutionsutställning med John Skoog och Emanuel Röhss, så visar man bland andra konstnären och hip hop-artisten Yung Lean inom ramen för sin programverksamhet. Utställningen öppnar mot slutet av september, Yung Lean går på imorgon kväll.
En tröttsam uppräkning måhända, men tänkt som ett snabbspolning genom några mer eller mindre angelägna hållpunkter under den svenska konsthösten. Ett annat sätt att närma sig konsten är utifrån mer personliga bevekelsegrunder. Här kan nämnas en konstnär som Cecilia Edefalk som sedan 1980-talet har följt en egen linje parallellt med konstlivets utveckling. I oktober visas hon på Waldemarsudde i Stockholm, i vad som blir hennes första retrospektiv på en svensk institution. Annat att se fram emot är Joanna Lombards utställning på Konsthall C i Stockholm i oktober. Lombard har uppmärksammats för sina videobaserade iscensättningar av skeenden från den egna uppväxten i ett kollektiv på 1970-talet. På Konsthall C har hon arbetat i dialog med de konstnärliga ledarna Jenny Richards och Jens Strandberg under de senaste två åren, och utställningen är ett resultat av detta gemensamma arbete.
Till sist går det inte att bortse från Georg Baselitz, vars monumentala målningar av trasiga och sårade soldater från 1960-talet visas i en separatutställning på Moderna Museet. Baselitz är en konstnär som många gärna vill avfärda, och naturligtvis riskerar hans ikonografi att placerar sig alltför nära olika smärtsamma skeenden i samtiden. Men det är väl samtidigt vad som gör det värt att se närmare på hans utställning. Kanske är det en risk som är värd att ta?
