Det var en gång en underskön finländsk flicka som hette Irja. Hon begav sig ut i stora världen och blev mannekängen IRIA, känd över hela Paris. Efter ett tag tröttnade hon på modevärldens ytlighet och flyttade till New York. På Manhattan hyrde hon ett billigt loft och tillbringade därefter sina dagar med att skapa konst. Då hon avled drygt femtio år senare lämnade hon efter sig närapå tusen målningar, en veritabel konstskatt…
Ungefär så sammanfattas målaren Iria Leinos (1932–2022) liv då hon nu lanseras postumt. Hon är hjältinnan i en modern saga, prinsessan som väljer konsten istället för kärleken. Hon är konstnärsfattiglappen som aldrig sålde något. Hon är den självständiga kvinnan som uppskattas först efter sin död. Hon är en pionjär, hon är ett mysterium. Kort sagt: hon är en arketyp.
Det lyckliga slut som Iria Leinos saga tillskrivs är att hennes målningar inom bara några år efter hennes död ställs ut internationellt, inledningsvis i USA, Finland och Sverige. Då den första postuma separatutställningen gick av stapeln på New York-galleriet Harper’s hösten 2024 så publicerade The New York Times en lång artikel om Leino. Verken gick åt som smör i solsken. Hajpen håller även på vår sida av Atlanten: när Leino nu debuterar i hemlandet Finland sker det i storslagen stil på Galerie Forsblom. Och i maj bär det av till Stockholm, där Larsen Warner står för så väl en galleriutställning som för medverkan i årets Market Art Fair.
Så hurdana är de då, dessa målningar som i så många herrans decennier bidat sin tid? Trots att Leino arbetade i relativ isolering i sin loftateljé och kategoriskt lär ha snoppat av försiktigt intresserade bekanta är hennes konstnärliga uttryck tidstypiskt. Majoriteten av de 17 monumentala och färggranna akrylmålningar som visas på Forsblom tillkom under 1960-talets senare halva, strax efter att Leino lämnat Europa. Det syns: de är starkt influerade av den abstrakta expressionism som så fundamentalt förknippas med New York. Men så hade Leino också helhjärtat marinerat sig i den lokala konsten under sina första år i USA, och gått i lära hos målaren Larry Poons. Hans inflytande syns glimtvis i Leinos produktion, till exempel i rinniga The Finnish Spring (1976).
Att även Harper’s fokuserade på Leinos tidiga verk är knappast ett sammanträffande. Hon lanseras med en noga utarbetad strategi, och det sena 1960-talets målningar verkar utgöra den lättaste och nättaste delen av hennes konstnärskap. En lämplig inkörsport, kunde man säga. För att uttrycka det mer krasst: detta är målningar som säljer. Huvudsakligen verkar Leino ha arbetat med ett nästan (men aldrig helt) kvadratiskt format, ungefär två meter på höjden. Storleken är imponerande utan att vara överväldigande eller svulstig, och henne röda och orangea färger är onekligen tilldragande. Till denna harmoni bidrar de abstrakta motivens mjuka, nästan vänliga, former samt de flortunna färgskikt som kännetecknar Leinos tidiga New York-verk. När jag betraktar dem känner jag mig omhuldad snarare än förminskad. En sympatisk känsla.
Trots att Leino arbetat med akryl är hennes målningar allt annat än plastiga. Flera av dem är utförda genom att spreja tunna lager så att dukens naturvita och lite skrovliga yta utgör en del av verket. På Forsblom representeras denna teknik bäst av No Beginning No End (Half Moon 2) och No Beginning No End (Sunrise) (bägge 1969). Som titlarna antyder har Leino utgått från cirkelformen, som ju tenderar att genast åberopa associationer till himlakroppar. I båda målningarna har hon tack vare det tekniska utförandet åstadkommit ett lyster med sug i sig.
Det behövs ingen intellektuell ansträngning för att ta till sig sextiotalsverken. Däremot har de en emotionell laddning som är svävande och ogripbar men inte obetydlig. Nångång kring 1968–69 började Leino intressera sig för buddhism och därefter för en småflummig yogainriktning. Ändå har det känsliga i hennes målningar i alla fall till en början ingen distinkt new age:ig prägel, utan det handlar snarare om en sårbarhet som förmedlas på ett ganska elegant sätt. I Balloons No. 2(1969) doppar Leino tårna i det figurativa och låter sina cirklar omvandlas till ballonger. Resultatet är melankoliskt snarare än humoristiskt.
Det vagt sorgmodiga dyker också upp i Elephant Series, tillkommen strax efter att Leino 1968 fått en skallfraktur då en glasflaska kastats från ett tak och träffat henne i huvudet. Elefanten agerar som en tröstande guide, men avbildas abstraherad och förenklad intill oigenkännlighet. Snyggt, men här får jag känslan av att utställningen i första hand är till för att sälja inredning till människor som utan problem kan investera 55,000 euro i narrativet Iria Leino. Ett kommersiellt galleris främsta uppgift är givetvis att förmedla konst, men urvalet på Forsblom understryker detta vulgära faktum. TV-serien Successions såriga men tillika vidriga miljardärsson Kendall Roy skulle gott kunna ha någon av elefantmålningarna i sin enorma ungkarlslya.
Måhända sätter Kati Laakso, direktör för Finlands kulturinstitut i New York, fingret på problemet då hon förra hösten intervjuades av Vogue Scandinavia: «Hennes stil väcker mycket känslor, speciellt om man haft turen att få se konsten i hennes loft i SoHo». Då Laakso uttalade sig om Leino i The New York Times och i finska Yles radioprogram Kulttuuriykkönen nämnde hon förtjust alla vackra kläder och de otaliga klackskor som återfanns i ateljén. Jag förstår att stämningen i Leinos tidskapsel till hem måste ha varit förtrollande och glamourös på det ruffiga sätt som kännetecknar myternas New York. Men vad sker om man skalar bort all kontext och struntar i konstnärens coola loft? Målningarna är fortfarande attraktiva, men knappast speciellt unika.
På basen av utställningen går det egentligen inte att dra några slutsatser om Leinos konst. Den stenhårda fokusen på att skapa ett klatschigt narrativ resulterar motsägelsefullt nog i en ganska snäv och tvådimensionell bild av konstnärskapet. Hon är svår att greppa, så avlägsen att jag inte riktigt kan uppfatta hennes röst ens då jag står framför hennes målningar.
Fallet Leino är förstås ett intressant exempel på vikten av en riktigt bra story (och mediastrategi) och den till synes outsinliga törsten efter återupptäckta kvinnliga konstnärer. Allt tyder på att Iria Leino själv var införstådd i detta. På ålderns höst verkar hon ha insett att bristen på arvingar innebar en stor risk för att hela hennes livsverk efter hennes död skulle hamna på gatan. Alltså sökte hon upp en jurist för att sätta upp en stiftelse i hennes namn. I sin ungdom hade Leino köpt en liten etta i Paris för pengarna hon tjänat som modell, och genom att sälja den fick The Iria Leino Trust ett startkapital på 650,000 euro. För den summan har stiftelsen bland annat kunnat anställa den amerikanska curatorn och konsulten Peter Hastings Falk, som sannerligen må sägas ha gjort ett gediget jobb med att sammanställa och paketera Leinos konstarv.
Jag erkänner att det ligger nära till hands att se det hela som en saga. Men mest för att de bästa berättelserna har mångtydiga slut. Så är fallet även här. Då jag undersöker vad stiftelsens inbringade vinst slutligen gynnar så tappar jag hakan. Pengarna tillfaller i sin helhet Integral Yoga International och dess huvudkontor Yogaville i Virginia. Organisationen grundades av Swami Satchidananda Saraswati, känd som Woodstockgurun efter att 1969 ha anlänt till den legendariska festivalen med helikopter och lett en recitation av hindumantrat Hari Om. Han är också berömd för upprepade anklagelser om sexuell antastning av sina följare. Men uppenbarligen skänkte hans läror en stor tröst till Leino. Lyckliga slut kan se ut på många olika sätt.
