Flera olika platser strålar samman i Tringa Gashi och Mercedes Pimientos utställning på det nystartade Malmögalleriet Fuxia 2. Först i titeln – BITTER PEACH NO STOP – som förflyttar mig från en gammal industrilokal i Malmö till en semesterort vid medelhavet med en somrig drink i handen. I praktiken kombinerar den Gashis diagram över parfymer (Bitter Peach är en doft av Tom Ford) med det italienska arkitektkontoret Archizooms utopisk-absurda idé «No-Stop City» där «skillnaden mellan fabriken, platserna för rekreation och konsumtion, liksom hemmet suddas ut» som har inspirerat Pimiento.
En tydligare platsbestämmelse finns i Gashis film Common Desire (2024), en tio minuter-lång odyssé bland butiker och köpcentrum i staden Prizren i Kosovo gjord i samarbete med Andita Shanabaj för avgångsutställningen från Konstakademin i Köpenhamn i våras. Kameran snurrar, ofta i hög fart, runt klockor, parfymflaskor, pälsjackor och blänkande skyltfönster. En tom biosalong påminner om att även film är en vara. Det frenetiska tempot gör att betraktaren rycks med i glittret och dofterna som skildras. Vacker musik komponerad av Aase Nielsen blandas med shoppingsorl.
Filmen bekräftar den globala marknadsekonomins likriktande kraft, hur konsumtionens rum och attribut liknar varandra, samtidigt som den tydligt skildrar en specifik plats. Parfymerna är kopior och de överensstämmande originalen listas i Femra (2024), som hänger i närheten. Min blick skannar den albanska texten efter bekanta bokstavsföljder, som Prada, Tom Ford, Gucci. Varumärkena blir något att känna sig hemma i.
På andra sidan väggen som skär genom rummet finns en nyproducerad installation av Pimiento, Utan titel (2024). Grunda metallbehållare fyllda med bivax är sammankopplade med svarta elkablar som löper i ett virrvarr över golvet. Rummet doftar av vax när trågen värms upp i olika omgångar och smälter till spegelblanka svarta ytor, och stelnar i mjuka, vågaktiga mönster. Den långsamma materiella förändringen balanserar fint kamerans snabba rörelser i Gashis film. Verket inbegriper också en anmodan om att stanna kvar för att bevittna transformationen, ett välkomnande stråk.
I fönstrena ovanför Pimientos installation finns Gashis platsspecifika verk Arcade (2024) som består av vinyfilm med pixliga reklambilder och texten «Eyeliner tattoo» över alla rutorna. Det ser ut som det alltid har suttit där, ett vackert verk som framhäver rummets postindustriella karaktär.
Utställningen är curaterad av Fuxia2 i samarbete med Blanca del Río, utställningskoordinator på MACBA i Barcelona och även för kommande projekt är tanken att ta in externa curatorer. Att föra ihop Gashi och Pimiento understryker kopplingen mellan konst, kapitalism och yta . I alla konstupplevelser finns stunder som handlar om de rena förnimmelserna, innan ens samlade tankegods rasar ned framför ögonen. Här upplever jag det ögonblicket som utdraget på ett skönt sätt, som när jag står och tittar på vaxen som smälter, och att konsten får komma fram i all sin sensoriska kraft, som något att se, höra och dofta.
