Groteskt är det nya svarta. Eller är groteskt kanske den nya realismen? Ser man sig omkring i samtiden verkar det inte bättre. Så för dig som längtar efter en köttslig motsvarighet till storpolitik har Lilith Performance Studio ett frestande erbjudande. I samarbete med den danske curatorn Jacob Fabricius bjuder de på nakenperformance av den brasilianska konstnären Laura Lima, lerigt kladd av den danske konstnären Rolf Nowotny och videoverk för en vuxenpublik med extra allt. Kom så mycket du vill, kom i sällskap av nya bekantskaper, hela månaden!
Iwillmedievalfutureyou2 är en samling pågående verk av ett trettiotal konstnärer som byts ut efter hand, men tematiken sammanhållen och kretsar kring avtryck av kroppar, förlängningar av kroppsdelar, modeller för kroppsdelar som samsas tillsammans med äkta, levande varma kroppar i källaren. I mitten av rummet hänger ett par hörlurar från taket och du, ja just du, får ställa dig på en liten scen och lyssna på den danska författaren Ida Marie Hedes pjäs Protect the salmon (2024), en rätt läbbig dialog mellan två städare på ett kroppskonserveringsföretag.
Det verkar vara ett obehagligt jobb, javisst, men inte sämre betalt än många andra. Protect the Salmon visar sig sist och slutligen vara en lek, där barn har gömt en frusen lax någonstans i huset som måste hittas av en vuxen innan den glöms bort och börjar lukta. Resultatet är ett makabert skådespel som för tankarna till den spanska dramatikerpionjären Ramón del Valle-Inclán (1866–1936) som lät människolik spela viktiga roller i sina pjäser från i början av 1900-talet. Precis som hos Valle-Inclán så finns det här en absurd avsaknad av moral eller empati inför andras död.
Också i Anna-Karin Rasmussons performance pågår ett blodigt uppstädningsarbete, där flödet inte verkar kunna ta slut. En aktör svabbar och svabbar en röd vätska från golvet men den fortsätter ändå flyta ut. Intill är ett utdrag ur Éva Mags Verksamhetsanalysen (2023) där arbetet med att skapa avtryck efter frånvarande, kanske rent av undanstädade, kroppar står centrum.
Men här finns också levande kroppar: i Laura Limas The Landscape Puller (1998–2025) turas två nakna aktörer om att dra i tjocka svarta band som om de har hela världen bakom sig. Ändå verkar människorna, förvandlade till dragdjur, inte plågade, snarast lugna och målmedvetna. Till skillnad från många verk i performancehistorien finns här en slags ömhet för aktören som människa, som levande varelse, som inte måste utsättas för onödiga fysiska påfrestningar. För pain art eller dygnslånga påfrestningar. Det räcker att hen symboliskt får bära världen på sina axlar.
Just nu visas sydkoreanska Mire Lee i turbinhallen på Tate Modern, därför vill åtminstone jag hitta hennes verk bland alla kroppsliga avgjutningar i Liliths källare. En rad överdimensionerade och isärskurna skallar står på ett podium, och de är mjuka inuti kan jag berätta. Sammanlänkade kranier, tömda på innehåll, ett verk från 2021 som aldrig har visats tidigare. Lite längre in i rummet hänger en skulptur av metalltråd lågt mot golvet, som ett hårt moln som flugit in. En vacker dag kanske det är ett sånt som sveper in dig och utgör din gräns mot omvärlden.
Lees verk utgör dessutom en direkt koppling till flera av videoinstallationerna som driver med den teknologi som tutas ut som framtidens lösningar. Blir det några användbara AI-dockor till slut, eller blir det bara sammansättningar av udda proteser som skriker efter pizza? Det undrar Li Yi-Fan i What is your favourite primitive (2023). Och hur många ägg ska vi behöva knäcka för att få liv i den konstgjorda framtiden, verkar Molly Lowe undra i Formed (2025).
Det som är väl sammansvetsat och utportionerat på Lilith Performance Studio står i kontrast till Fabricius spretigare utställning Anslagets konst på Malmö konstmuseum, som var startpunkten för samarbetet: iwillmedievalfutureyou är ett av fem utställningskoncept som presenteras på konstmuseet – och på Lilith visas nummer två i den «serie av tio icke-kronologiska utställningar» som utgör projektet iwillmedievalfutureyou.
Fabricius, bekant för Malmöpubliken efter sin tid som chef för Malmö konsthall 2008–2012, har samlat verk av ett trettiotal konstnärer från olika platser, tider och sammanhang. Det hela börjar med att besökaren får gå igenom en snitslad bana av avspärrningsband. Sedan följer videoverk och installationer i rask takt. Tyvärr är utställningen otydligt uppmärkt och konstnärerna har olika bevekelsegrunder, olika livsprinciper. Betalsex (Andrea Fraser) finns i ena änden och kratrar efter USA:s bombningar i Kambodja (Vandy Rattana) i den andra. Däremellan knölar Fabricius in Christian Boltanskis Museum Södra förstadsgatan (1994), en rad omklädningsskåp av metall som kommer från Försvarsmakten men där malmöbor fått lämna en personlig ägodel, en liten skärva av ett liv.
En rosa jättespindel trotsar labyrintens gångar och sträcker sig in mot museets mittskepp, som en ikonisk helgonstaty placerad i en kyrka. Och precis som i ett medeltida manuskript bjuder utställningen på både nya och oroande livsformer, som Ovartacis långsmala dockor. Men kanske är det hur Fabricius gapar efter att både få fatt i det förflutna och samtidigt sträcka sina armar långt in i framtiden som tunnar ut utställningen. Var är det tänkt att jag ska sätta ner fötterna i allt det ickelinjära? Jag förstår att tanken är att jag ska urskilja olika organisatoriska principer, men för den som är mer intresserad av konst än organisationsteori är utställningen en besvikelse.
Viktigare är att Fabricius låter besökaren vandra igenom konstnärernas olika rum och atmosfärer. De skiljer sig åt och i det finns ett viktigt sanningsanspråk: världen är mångfaldig, världen ter sig olika för oss alla. Den monotoni, den våldsdoktrin, som världsledare står för är osann. Och vi behöver alla röster vi kan få för att motbevisa den. Vissa röster kommer vara särlingars, andra kommer vara överlevares, åter andra kommer vara omsorgsgivares. Vi rör oss igenom varandras röster, varandras atmosfärer. Precis som Laura Limas aktörer i Liliths källare kan vi turas om att dra i de svarta banden. Vi kanske inte kommer så långt. Men vi kan i alla fall visa att vi står här och drar.
