Gitte Ørskou ny chef för Moderna museet

– Att ställa ut konst är en handling som skriver konsthistoria, menar danska Gitte Ørskou, som blir Moderna museets första kvinnliga chef sedan 1970-talet.

Gitte Ørskou, Moderna Museets nya överintendent från den 1 september 2019. Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet

Det var inför verk av kvinnliga pionjärer som Hilma af Klint och Siri Derkert som kulturminister Amanda Lind (Mp) tidigare idag offentliggjorde att den danska konsthistorikern Gitte Ørskou efterträder Daniel Birnbaum som överintendent för Moderna museet. Ørskou är ordförande för Statens Kunstfond i Danmark och har sedan 2009 varit chef för Kunsten – Museum of Modern Art i danska Aalborg. Den 1 september tillträder hon som Moderna museets första kvinnliga chef sedan Karin Lindegren, 1976–1978.

I synnerhet Moderna museets gedigna samling intresserade Ørskou då hon sökte tjänsten. Nu vill hon arbeta för att samlingen inte bara ska locka internationella turister, utan även knyta an till den svenska befolkningen och Stockholmsborna. Hur det ska gå till i detalj kan hon inte säga, men som exempel nämner hon hur hon i samband med renoveringen av museet i Aalborg 2014–2016 visade delar av samlingen i privata hem.

– När en Picassomålning hängs i ett kök där en familj sitter och äter middag, uppstår ett helt annat möte med konstverket, beskriver Ørskou, och tillägger att Moderna museet historiskt har varit en plats där nya typer av möten med konsten har uppstått, bland annat genom experimentella utställningsformat. Det är något som hon både vill se tillbaka till och ta avstamp från.

– Konsten står inte utanför samhället, utan är del av det. Därför måste en institution som Moderna museet utgöra en brygga mellan konsten och dess publik, så att människor med olika förutsättningar kan möta museets utställningar, säger Ørskou, som 2003 curaterade Olafur Eliassons utställning i den danska paviljongen vid Venedigbiennalen och nyligen öppnade en utställning med Carsten Höller i Aalborg.

– Att ställa ut konst är en handling som skriver konsthistoria, därför är det viktigt att vi ständigt reflekterar över hur vi gör det, samt varför, säger Ørskou till Kunstkritikk och nämner Moderna museets inverkan på konsthistorien, då Hilma af Klint – en gång nekad i museets samling – introducerades som modernistisk pionjär under tidigt tvåtusental. Hon tillägger att hon sätter tillit till den svenska principen om armlängds avstånd, och menar att självreflektion är nödvändigt i tider då konsten och samhället utgör en politisk spelplan i blåsväder. 

Integritet är en egenskap som kulturminister understryker då hon motiverar kulturdepartementets val.  

– Vi anser att Ørskou har en inkluderande personalpolitik och samtidigt kan samtidigt upprätthålla den integritet som en statlig myndighet måste ha gentemot sin uppdragsgivare, regeringen, säger Lind till Kunstkritikk.

Även Ørskou själv lyfter det kollektiva arbetet som något centralt i sitt tal under presskonferensen.

– Jag känner ännu inte museets personal, men ser fram emot att träffa dem imorgon. Tillsammans med intendenter och curatorer hoppas jag att vi tillsammans kan tänka fram helt nya former att visa konst på.

Som exempel på sådana former menar Ørskou att ett konstmuseum måste se historien genom samtiden, och vise versa. En utställning som hon själv menar gör detta på ett nyskapande sätt är Préhistorie, une Enigme Moderne, som just nu visas vid Centre Pompidou i Paris och som kopplar samman förhistorisk, modern och samtida konst.

– Den flätar samman konst- och kulturhistoria och visar hur historieberättande är en gemensam och föränderlig angelägenhet för vår samtid, säger hon till Kunstkritikk och förklarar att hon även ser fram emot Moderna museets sommarutställning med den amerikanska Guldlejonvinnaren på årets Venedigbiennal, Artur Jafa.

– Jafa är en konstnär som talar omedelbart till samtiden och visar på hur identitetspolitik kan utövas genom konst.

Den kritik som Jafa lyfter i en samtida kulturhistoria går även att rikta mot Moderna museet, och när Kunstkritikk frågar hur museet ska hantera samlingens brister – till exempel vad gäller frånvaron av samiska konstnärer – menar Ørskou att det måste bearbetas gemensamt, tillsammans med museets övriga personal som i dagsläget kan samlingen bättre än henne.

– Om vi alla reflekterar så kommer vi någon helt annan stans, säger hon till Kunstkritikk och tillägger att hon i dagsläget inte känner till personalens sammansättning, men att hon hoppas att även den kan representera en större del av samhället – precis som konsten.

– Givetvis ska vi vara del av de internationella samtal som sker idag, i relation till konsthistoriens brister. Bland annat ansar jag att vi ska fråga oss vad en utställning är, och kan vara. En samtida utställning kan tala om historien på samma vis som en historisk utställning kan säga något om samtiden. Det tror jag att vi har potentialen till att utveckla, avslutar Ørskou.

Diskussion