I textbladet till utställningen refereras till den japanska berättelsen om Yamabiko. Känner icke till den. Det skulle vara ungefär detsamma som ekot, men är där ett andeväsen som bor bland bergen, i dag utrotningshotat.
Det kan bero på att tystnaden brer ut sig i den förstörda naturen, men, tänker jag, kanske lika mycket på en bullrig omgivning som inte ger utrymme för något eko.
Vad är eko annat än en del av en inre monolog som vi för i avsikt att ständigt identifiera oss själva. Det är alltså ren existentialism om än i annan form. Som en koan kanske.
Det förnäma med en inre monolog som tar form av eko är förstås att naturen och föremålen omkring oss deltar. Vi kan inte definiera oss utifrån något snävt själv. Uppfatta gärna detta påstående politiskt!
Den läsningen eller förståelsen görs även möjlig genom de många titlarna på de små teckningar Andreas Mangione fyllt galleriets väggar med. Här refereras till tvångsarbete, socialismens nödvändighet, lösdriveri och naturligtvis en massa natur.
Teckningarna är det som snabbast slår an, då jag kommer in i galleriet. Enkelt fästa på väggen hänger de i täta rader. Också utförandet är enkelt, i vaxkrita eller tusch. Snarast som anteckningar eller tecken. Ungefär som att hålla kvar ett minne, en taktil kvalitet eller en form; mer än att studera objekt, dagrar, volymer.
Teckningarna är uppräkningar, ofta lagras saker oväntat på varandra. Bilderna står som diffusa föremål som uppfattats av ett ekolod.
I varje teckning fattas något.
Jag kom att tänka på ljudkonstnären Rolf Julius, som berättade för mig om sin utställning i Japan på 70-talet, då han bestämt sig för att lämna skulpturen. Galleriet lär ha varit i det närmaste tomt. Högtidligt ställde han sig mitt i, i varje hand höll han en sten, armarna lyftes långsamt och högtidligt slog han stenarna mot varandra.
Det ljudet var essensen av utställningen.
Då tänker jag följande: besökarna gick därifrån, kanske någon var missnöjd, men alla hade minnet av en svepande rörelse vars vinddrag nästan kunde vara hörbart, och den torra knallen då stenarna träffade varandra, efterklangen i rummet och till sist tystnaden.
Men då det gäller ljud och musik är ingenting torra fakta. Vilket bevisas av den intensitet varmed klangen bosätter sig i minnet. Tänk på ett musikstycke: aldrig låter det så intensivt som i minnet, också om vi förmår förkorta en symfoni till fem sekunder. Den är där i all sin mäktighet. Ingenstans är ett ljud så starkt och påträngande som i minnet, då det spräcker tystnadens vita yta. Eller snarare överröstar de ljud vi vant oss vid och kan förbise för att därmed utnämna till tystnad.
Så bor ljudet, musiken, klangen i föremålen. Detta är en omskrivning, förstås, för ekot, som normalt borde studsa förvrängt och skissa en tidslinje.
Jag tar sats igen och går runt i Andreas Mangiones utställning. Läser igenom teckningarna, spårar tecken på tecken i något slags läggspel, som påminner kanske om Klee. I alla fall finns här denna konstlöshet, som jag uppfattar som ett sökande efter en essens. Ett något som just visat sig eller skall visa sig. Som sken, ljud, eko.
Nu är det föremålen som kastar ut sina antydda klanger och det är jag som besökare som spelar rollen av eko. Jag ska svara dem och väcka deras klangkroppar i mitt minne.
Då är jag beredd att stilla betrakta alla små grejer. Funna objekt, visst, men inget med till exempel surrealismens påminnelser om något annat. De är i sig själva.
En bränd träbit. En bit av en läkt surrad med tjock gul plastkabel. Ett gäng lattor med rader av hål, ungefär avsedda för staffli. Det finns flera delikata teckningar av dem, där de balanserar lika äventyrligt som i rummet.
Ett vackert podium visar upp en massa grejer: kokosnötskal, ett öra från porslinskopp, betongbitar, sten.
Rätt meningslösa som objekt, som form alltså. Och det är ju inte detta det rör sig om. Alla saker har på något sätt förstörts, skadats, brutits loss. Hur lät det då kokosnöten med ilande ljud klövs, då betongbiten kraschades till sin nuvarande form?
Textur, tyngd, material beskriver ljud. Dessa objekt bildar tillsammans ett slags fyndens ofrivilliga partitur.
Och den ensamma träpinnen med sin gula kabel runt, dämpad, beredd att sättas i vibration och det dova darret skulle höras lågfrekvent och kännas under sulorna.
För att inte tala om några av mina favoriter, för snart blir jag god vän med tingen i mitt stilla samtal med dem. I mitt inre svarar de, eller om det är jag som återger dem trovärdighet med ljuderinringar.
Alltså, en betongklump med ett armeringsjärn som sticker ut litet löjligt och stukat. För mig hörs det som en dämpad klang ur en bas. Sordinerat ljud suveränt bundet i betong. Och podierna av pappkartonger, ekande, tomma, doftande ljudbärare.
Nu är jag rätt yster av den symfoni av ljud som stiger ur de stumnade verken just nu – men då och sedan är medräknade.
Och som en sammanfattning hänger litet avsides en grå målning med vita brottstycken, som liknar tömda pratbubblor, men lika gärna kan vara ljudbärare av något ovanligt material, membran, ekoskärmar, figurer uppfattade med minnets lodning.
De formerna påminner på ett avlägset vis om medelhavsstämningar av marmor, ruiner och litet dämpat ljus. Vilket ju blir en parallell till det avlägsna ljudet. Bilden syns för mig som ett ljud hört långt ifrån; minneskammare, kanske, dimmor om hösten som omsluter föremålen och låter talet klumpa sig som regnmoln.
Utifrån den målningen backar jag åter runt i utställningen. Det slår mig att så här ser en konkret ljudkomposition ut. Alla dessa föremål som avskrubbats sina klanger och vilka samlats ihop till ett verk, ett eko av föremålens materiella karaktär.
En omarbetning av minnet uppfattat av föremålen.
Ett ovanligt tyst verk för att vara så bullrigt och klangrikt. Ljud uppfattat på mycket långt håll tillsammans så att ljudkällorna smälter ihop.
Jag hade ett givande samtal med mig själv via alla dessa blyga klangbärare.
