Ofta anklagas begrepp som «strukturell rasism» och «maktordning» för att vara abstrakta och svårhandgripliga. Om det inte går att se strukturer eller ordningar hur går det då att veta att de finns? Och riskerar de inte att bli luftslott som stänger in snarare än frigör individen? Men om en istället hävdar att människans erfarenheter till stor del sker genom kroppen, så kan samma förtryck upplevas som väldigt konkret och materiellt. Då går det både att se, känna och höra något sådant som strukturell rasism.
På ett liknande sätt vill Konsthall C med sin grupputställning Horses on Rollerblades visa hur den performativa kroppen – dess rörelser, röst, känslor och färg – utgör själva platsen för rasism samt möjligheten till frigörelse från densamma. Utställningen, som visar svenska och internationella konstnärer, är den första som den nya konstnärliga ledaren Corina Oprea står bakom, och ingår i projektet Den dekoloniala vändningen som Oprea kommer att arbeta med under de närmaste två åren.
Projektet i sin helhet vill använda «avkolonialisering som ett sätt att stå upp mot politiska strömningar som kännetecknas av strukturella övergrepp.» Målet med Horses on Rollerblades är att titta specifikt på feministiska strategier som vill utmana det koloniala arvet. Utställningen består till stor del av film- och video, men de verk som tydligast visar hur kroppen kan materialisera och synliggöra förtryck var de två performance som visades under öppningskvällen.
I sin enkelhet var konstnären Rabbya Naseers fem timmar långa performance i vilket hon aktiverade sitt verk How to be an American (lesson 1) (2009) mest utmanade. Sittandes på en stol och med ryggen mot betraktaren upprepade Naseer en och samma amerikanska fras via det headset hon hade på huvudet. Framför sig hade hon en mobilkamera som zoomade in hennes läppar och visade dessa på en större skärm på väggen bredvid. Med sin pakistanska brytning upprepade hon gång på gång de amerikanska uttalen. Förstoringen av läpparnas och tungans muskulära rörelser, samt upprepningen av hela meningar och ord, gjorde att engelskans universella och självklara flyt som den låter på teve och radio, blev till något upphackat, fysiskt och uttröttande.
Anna Kochs och Dinis Machados dansperformance Anna Kochs och Dinis Machados dans inspirerad av Courtney Alston inspirerad av Katherine Dunham (2017) visade också hur kroppen på ett konkret sätt bär på lager av erfarenheter som den också kan bryta med. Koch och Machado ville utmana de västerländska danstekniker som de tränat sina kroppar i genom att studera Katherine Dunhams dansteknik. Dunham var en av de första svarta koreograferna, samtida med Martha Graham, och räknas bland pionjärerna inom modern dans. I kontrast till de raka linjer och expressiva rörelser som kännetecknar den amerikanska moderna dansen skapade Dunham en teknik där västerländsk dansteknik blandades med rörelser från afro-amerikanska danser som hon hade studerat i sitt arbete som antropolog.
I olika delar av konsthallen och med publiken runt sig utförde Koch och Machado systematiskt de olika rörelserna i Dunhamtekniken. Genom bredbenta rörelser med isolering av bäckenet, skakande axlar och förföriska blickar förkroppsligade de Dunhamtekniken på ett sätt som ibland såg autentiskt ut, som om det var denna teknik de blivit tränade i. Andra gånger såg höftrörelserna och skakningarna i överkroppen ut som påklistrade dräkter. Verkets undersökande karaktär skapade en tankeväckande ambivalens som förstärktes av hur Koch och Machado, klädda i jeans, t-shirt och sneakers, ibland gav intrycket att göra ett performance på en Martin Margiela-visning, med snygga och lätta rörelser. Andra gånger såg de ut att verkligen kämpa med de ovana rörelserna.
Den performativa kroppen är också närvarande i flera av de andra verken i utställningen. På en monitor visas Kajsa Dahlbergs verk The Kitchen (2002) som är en videoinspelning av hennes performance Kitchen på Hannover Kunstverien år 2000. I videon ses Dahlberg läsa upp måtten för ett svenskt standardkök representerade av plankor med samma mått. Juxtapositionen mellan Dahlbergs kropp, uppläsningen av måtten och stickorna som ringar in henne skapar en klaustrofobisk känsla där det är omöjligt att inte börja mäta konstnärens kropp efter samma mått. Mitt emot Dahlberg visas en video med Tracey Roses föreläsning The Cunt Show (2007), där konstnären ses i en talarstol med en rosa och en blå socka på varsin hand, humoristiskt diskuterandes vilka svarta kvinnor som uteslutits i den feministiska historieskrivningen.
I sitt öppningstal betonade Corina Oprea hur den performativa kroppen kan synliggöra och materialisera förtryck. Medan detta är tydligt i flera av verken så är det svårare att se den feministiska aspekt som Horses on Rollberblades har som idé att undersöka. Även om både Rose och Dahlbergs verk problematiserar representationen av den kvinnliga samt den färgade kvinnokroppen, så är verken för små och för svagt representerade i utställningen för att göra något större intryck.
Kapwani Kiwangas film The Sun Ra Repatriation Project (2009) har däremot fått en egen svart box mitt i konsthallen. Men här är det svårt att se hur verket överhuvudtaget reflekterar utställningens problematik. I den entimmes långa dokumentärliknande filmen om den amerikanska jazzmusikern och kompositören Sun Ra, känd för sin afrofuturistiska filosofi, försöker konstnären återskapa en digital version av Sun Ra och sända honom till Saturnus som han hävdade var platsen han kom ifrån. Sun Ra har utan tvekan haft stor betydelse för konstnärliga praktiker som ifrågasätter västerländska tekniker och förhållningssätt inom konsten. Hans vändning mot det kosmologiska var radikal som politisk strategi. Men tyvärr lyckas inte Kiwangas film vare sig belysa detta, eller reflektera över den feministiska kritik som hans filosofi och musik skulle behöva.
Eller ta ett verk som Tracey Roses The Kiss (2001): ett foto av en svart naken man på en piedestal med en vit naken kvinna i famnen. Även om bilden kan ses som en kritik av hur kvinnor och svarta har representerats i den västerländska konsthistorien, så framstår den kritiken idag som daterad. Finns det verkligen inget mer att säga om svart eller postkolonial feminism inom konsten idag? Har inte debatten flyttats från att endast handla om kroppens representation till att också inkludera en arbetskritik där bland annat så kallat kvinnligt arbete (som ofta också utförs av icke-vita kroppar) utgör en central roll i strukturellt förtryck?
Ett annat problem är hur utställningen kontextualiseras. Trots att flera av verken materialiserar och konkretiserar hur rasism känns, låter och rent kroppsligt ter sig, så presenteras konsten i termer som känns hämtade från en hemsnickrad akademisk text. Utställningen beskrivs som del av ett forskningsprojekt, men det är oklart på vilket sätt den skulle vara forskning. Ännu mer oklart är varför ett potentiellt radikalt projekt om samtidens påtagliga oförmänskligande av olika slags kroppar eftersträvar att vara forskning överhuvudtaget. Corina Oprea ställer viktiga frågor i en tid som mer än någonsin behöver dem. Men det behövs ingen kvasiteoretisk inramning för att övertyga betraktaren om att detta är viktigt. Det finns en mängd svenska och internationella konstnärer som problematiserar förtryck och övergrepp av olika slag i sina praktiker. Varför inte koncentrera sig på att lyfta fram dem istället?
