För en smutsigare konst

De flesta av Lawrence Abu Hamdans verk på Bonniers konsthall hade gjort sig bättre som utskrifter.

Lawrence Abu Hamdan, Walled Unwalled, stillbild, 2018.

Lawrence Abu Hamdan bedriver utanför konsten, om man kan säga så, ljudstudier och har vid ett flertal tillfällen kallats in som expert för att i juridiska sammanhang uttala sig om ljudvittnesmål. Det finns delar av vittnesmålsundersökningarna som inte riktigt håller som juridisk evidens, och kanske inte heller som journalistiskt material, men som Hamdan ändå menar kan ge en mer fullständig sanning om händelsen i fråga. Dessutom är det en sanning som bara konsten kan ge plats åt. Detta är bakgrunden till hans utställning Dirty Evidence på Bonniers konsthall i Stockholm. 

Presentationen kan sägas vara uppdelad i två olika ämnen. Det ena rör ljudvittnesmål från olika brottsmål och fängelser byggda för att manipulera ljuden som fångarna hör. Det är faktiskt ändlöst intressant! Man vill bara höra mer om de sakerna. Det andra ämnet rör Bassel Abi Chahine och dennes Walid Raad-liknande undersökningar om kriget i Libanon. Abi Chahine dog som 20-åring i kriget, och försöker nu ta reda på vem han var och vad som hände. Om jag förstått rätt föddes han 1967 men är idag bara 34 år gammal, eftersom han återföddes när han dog. Klart skumt.

Det är en i längden ganska oroande utställning. Vittnet är så utsatt och skyddslös; hen är, enligt poeten Paul Celan, den för vilken ingen annan vittnar. Hamdan försöker på något vis göra just det. Temat väcker också tanken att kritikern kanske borde se sig som vittne till en utställning, och våga stå där som sanningens sista, eventuellt oförsvarbara, utpost och säga vad hen sett, inte vad hen vet. 

I Hamdans textbaserade videoverk After SFX (2018) framkommer det att ljudvittnesmål har en typisk form. Vittnet vet att hen har hört ett skott, men är noga med att påpeka att det inte lät som ett skott, utan som – och här följer sedan en liknelse eller ett tillvägagångssätt för att återskapa ljudet. Poängen är inte bara att vittnets sanningsenlighet kräver att hen redogör för att erfarenheten inte lät om en kunde ha trott, utan Hamdan verkar även mena att dessa ljudfenomenen kan bära på en sanning om situationen som saknar juridisk och journalistisk relevans, men som ändå för oss närmare det som skedde. Ibland säger de något om arkitekturen och dess ideologi, ibland något om hur exempelvis hunger påverkar hörseln.

Den formen passar faktiskt perfekt om jag skulle vittna om vad jag var med om i utställningen: det kändes inte som om det handlade om vittnesmål, utan om en annan konst som fanns där, fast inte direkt närvarande utan på håll. Eller möjligtvis: det kändes inte riktigt som konst, utan mer som… en internutbildning?

Lawrence Abu Hamdan & Bassel Abi Chahine, Shot Twice (By the Same Bullet), åtta ljuslådor, digitaltryck på akryl, HD-video, stereoljud, 125 x 73 x 8,5 cm, 2021. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

I en intervju som citeras i pressmaterialet säger Hamdan att människor blir stötta av hans konst: «de är villiga att acceptera nya former utöver de som konventionellt sprider information, men de säger att det inte borde vara konst». Det ligger nära min uppfattning. Men jag menar inte att man inte borde göra sådan konst, utan att Hamdan inte borde göra det. Han borde skriva essäer. Jag har läst utskriften av hans film Walled Unwalled (2018) med mycket större behållning än jag fick av att se den. Beskrivningarna ger bilder som är betydligt intressantare än de som Hamdan gör, och de har ofta något dråpligt över sig, något humoristiskt, som helt försvinner i filmen. Dessutom är detaljer som rör väggtjocklekar och densitetstal enklare att hålla ordning på i skrift för den som vill fördjupa sig i innehållet. Hans verk är riktigt träiga, men det är inte texterna. Essän som genre är dessutom en del av konsten, snarare än av journalistiken, så hans sanningar borde kunna presenteras där.

Jag menar inte att information nödvändigtvis bör förmedlas i skrift, utan bara att Hamdan inte är så bra på visuell gestaltning. I Walled Unwalled är konstnären själv nästan hela tiden i bild, högläsande ur sitt manuskript. Det är som att bevittna en medelmåttig föreläsare, fast filmad med en snygg men i varenda färg, ljussättning och kamerarörelse banal filmestetik. Varma, softa avsnitt, dominerade av gult och rött och lite rök i luften, kontrasteras mot bilder dominerade av en kall blå färg som förenar metalliskt blänk och ljuset från en datorskärm. De förra avsnitten visar honom, de senare är intervjupartier med före detta fångar i en «fiktiv» stil som ofelbart riktar uppmärksamheten bort från det som sägs till förmån för estetiken. Jag kan inte på allvar se att det skulle fungera som ett sätt att problematisera vittnandets och bevittnandets villkor. Det man tänker är snarare att här inte finns ens en sekunds visuell gestaltning som inte känns väldigt paketlösningsmässig.

Detta paras dessutom med ohyggligt banala installationsidéer. Eftersom Walled Unwalled pratar om övervakningsteknologi som gör att man kan «se» genom väggar, vilka då inte längre avgränsar en privat sfär från en offentlig, så låter Hamdan resa en glasvägg i rummet där filmen visas. För att vi ska förstå grejen, titta genom väggar. Det är dumt på så många vis, en förening av konst och didaktik som blir platt och illustrativ.

Lawrence Abu Hamdan, Saydnaya (the missing 19db), kromogent print i ljuslåda, 243 × 30,5 × 10 cm, 2017. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Faktum är att så gott som alla verk har lyten som är svåra att motivera. Shot Twice (By the Sam Bullet) (2021) består av åtta ljuslådor med två foton på varje, och en röst som berättar om dem. Man måste följa rösten från låda till låda. Varför denna extremt dominanta form? Som en fårskock går publiken från den ena bilden till den andra, ungefär som man slussas genom kontrollerna på en flygplats. Dessutom kommer rösten från en röd siluett i lådan, som pekar på en detalj varje gång han säger «där». Det är nästan lite pinsamt som konst, och om inte direkt förnedrande för publiken, så åtminstone förargelseväckande. Den enda punkten där det händer något med sinnligheten i den här utställningen, där ord, begrepp, syn och ljud börjar flyta runt i nya konstellationer, är i verket Earwitness Inventory (2018–2019) som består av en samling objekt från rättegångar där vittnesmål om ljud har behövts. Det är väldigt speciellt att se någonting som representerar ett ljud – men inte sitt eget, utan sin förmåga att låta som någonting annat, som ljudet av ett visst våldsdåd eller brott.

Men nu har jag svikit det jag bevittnade, nämligen en konst som inte var riktigt närvarande. Här har jag ju bara uppehållit mig vid det som närvarar, presentationen. Kanske måste jag ta väggtexten i entrén mer bokstavligt, den som säger att det rör sig om «en tvärvetenskaplig praktik» som använder sig av konstnärliga former. Det är motsatt den akademiska konsten där en konstnär tar sig an former som ligger nära vetenskapen och för fram kunskap genom konsten. Hamdan verkar tvärtom vilja få fram konsten ur det vetenskapliga, och ett sätt att göra det går kanske via konstnären? Kanske är det just detta som skymtar till när han tar in ett verk av Bassel Abi Chahine «i samarbete med Hamdan».

Lawrence Abu Hamdan, Once Removed, videoinstallation, 2019. Foto: Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Abi Chahine porträtteras i videon Once Removed (2019), men det intressanta med honom är inte hans person utan hans perspektiv: perspektivet att han i sina undersökningar av kriget i Libanon är på jakt efter den person han var då, innan han dog. Två perspektiv i tiden, alltså, ett som vittne och ett som vill ge plats åt vittnet och stärka vittnesmålet. Abi Chahine återvänder till platser som han tidigare har fotograferat för att ta bilderna igen, och får flashbacks till en tid innan han själv var född. Det påminner som sagt om Walid Raad, men Hamdans praktik är omvänd. Han arbetar inte med dokumentära och vetenskapliga former som fiktion, utan förefaller tvärtom använda en verklig persons otroligt aparta undersökningar som konst. Om detta gör Abi Chahine till konstnär så är det av ett ovanligt slag: en originell människa som knappt släpps in i konsten längre.

Kanske är detta förklaringen till min upplevelse av att det finns en annan konst i utställningen som inte riktigt är där. Det är en konst på avstånd som förkroppsligas av en karaktär som Abi Chahine och andra förkulturella urkonst-figurer, som för att få vara i fred med sitt onyttiga sysslande, sitt framställande av «dirty evidence», måste framstå som främmande, mystiska och, ja, helst döda. Genom att lyfta in Abi Chahine för Hamdan in en annan konst, som varken är akademisk eller dekorativ, och som inte ens behöver vara bra för att vara minst lika intressant som sitt innehåll.

Lawrence Abu Hamdan, Dirty Evidence, installationsvy, Bonniers konsthall. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Comments