Många av de bilder som omger oss genom reklam i lokaltrafiken (en Lara Croft-liknande kvinna marknadsför bh-inlägg av silikon), i livsstilstidningar (på ett tidskriftsomslag syns en retuscherad bebis stirra mot läsaren med onaturligt blå ögon) och i långfilmer (där döda skådespelare klipps in i efterhand) sker genom avancerad datateknik, så kallad CGI. I dessa bilder suddas gränserna mellan det verkliga och det virtuella ut, ofta på ett sätt som förstärker stereotyper och med avsikt att få oss att konsumera mera.
Som många konstnärer har visat så är det förstås lika möjligt att använda den nya tekniken för att utmana samma förtryckande bilder. I Sidsel Meineche Hansens CGI-animation No Right Way 2 Cum (2015) syns den annars passiva porrmodellen EVA v3.0 onanera och komma mot kamerarutan. Och i Hito Steyerls How Not to Be Seen: A Fucking Didactic Education .MOV File (2013), som just nu kan ses på Moderna Museet, visar Steyerl hur den nya tekniken kan dölja det materiella och många gånger kroppsliga arbetet bakom filmproduktion.
Även den svenska konstnären David Åberg använder sig av CGI för att göra vad han själv beskriver som «skulpturer». I sin första soloutställning på Galleri Christian Larsen visar han sex bläck-utskrivna bilder, en animation och en tredimensionell skulptur. Den meterstora bilden ENTITY.01 (2014) föreställer en vit- och rosafärgad blomma balanserandes på sina stjälkar. Ovanför svävandes i luften sitter en nymfliknande figur från vars fötter det droppar rosa droppar ned på blomman. ENTITY.02 (2014) är en närbild av figurens ljust rosafärgade kvinnoansikte vars ögon är helt vita. Genom hennes kinder och alien-liknande huvud växer vitt hår.
Gemensamt för alla Åbergs bilder är att de föreställer uttjatade och stereotypa föreställningar om kvinnan som något mystiskt och vars speciella krafter binder henne till naturen och det icke-mänskliga. I ZOMBIERNA.02 (2013) är detta kombinerat med en romantisk idé om ballerinan som en tyngdlös varelse (tänk Giselle) tillsammans med en punkifierad porr-estetik.
Åbergs datorgenererade skulpturer är fotade på ett sätt som gör att minutiösa detaljer framhävs. Bilderna – liksom animationen CHRYSALIS (2016), också den föreställandes en välkänd kliché, en modelliknande kvinna med pushup-korsett och med en katt hängandes på huvudet – skapar rent tekniskt en känsla av extrem realism (jag får känslan av att jag kan ta på skulpturerna). Samtidigt har Åberg, som den medföljande texten av Björn Norberg uttrycker det, ambitionen att skapa «ett fruset ögonblick i en värld som vi aldrig sett tidigare.» Och i presstexten tillskrivs hans konst förmågan att producera «det icke-existerande» genom att röra sig mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, det faktiska och det virtuella.
Problemet är att jag har sett och kroppsligt erfarit varenda bild som visas i Åbergs utställning. Som flicka och kvinna är jag uppvuxen med sjukliga och overkliga idéer om kvinnan som vacker, oåtkomlig, begärslös, mystisk och obegriplig. Tänk på Disneys Lilla Sjöjungfrun (sexualiserad asexuell, halvt människa och halvt fisk), på bilderna av hysterikor i den franska neurologen Jean-Martin Charcots klinik eller på Marlene Dumas målningar av Ulrike Meinhofs hjärna som i frenologins namn ansågs vara upphovet till våld snarare än politisk vilja och rationellt tänkande.
Även om jag skulle kunna förföras av Åbergs skicklighet, så förblir det för mig helt obegripligt varför han använder ny teknik för att skapa bilder (eller «skulpturer») som redan har upprepats i århundranden. Som Theodor Adorno framhöll på 1960-talet så måste konsten, om den vill säga något nytt, ta sig an den nya tekniken. Men tekniken kan inte bara användas rakt av, som den är tänkt. Endast genom att konstnärerna omformar och använder den på oväntade sätt kan verkligt nya bilder och sätt att se på bilder produceras. Åberg levererar istället exakt det som mjukvaruföretagen vill ha: snygga, förföriska bilder föreställande kvinnor som sexobjekt oförmögna att begära själva.
