Morgonljuset silas in genom två blyinfattade fönster högt upp på väggen i Christine Ödlunds utställning Aether & Einstein på Magasin III i Stockholm. Blyinfattningarna bildar geometriska mönster, symboler för kemiska grundämnen som används inom den teosofiska rörelsen. Den sakrala effekten är direkt och obehindrad när de starkt färgade ljusstrålarna lägger rummet under sig.
Den största salen i en av stadens till ytan största konsthallar är fylld med till övervägande delen nya verk. I rummets ena kortända, under de blyinfattade fönstren, tornar en stor installation upp sig, som ett altare. På en byggnation av trä finns stora glasburkar med ormbunkar. Verket har titeln Xylem Floem (2016) och är ett experiment som undersöker växternas förmåga att reagera på ljud. Under den stora installationen finns som en tunnel där besökaren kan gå in, och även här pågår experimentet: en del av växternas rötter är samlade i en stor burk där det spelas ljud för dem. Andra rötter går till burkar där ljud kan tas upp. Experimentets tänkta höjdpunkt är ett klickande ljud som växterna enligt nya naturvetenskapliga rön kan avge.
Enligt pressmaterialet kan utställningen ses som ett allkonstverk, och en vilja att allt ska hänga ihop är också tydlig. Men frågan är om utställningen inte snarare spänner över flera skilda teman, som kopplas samman intuitivt.
Växternas hemliga liv, deras förmåga att ta emot och reagera på sinnesintryck är det huvudsakliga temat. I utställningsrummet omgärdas de av olika typer av bilder. Här finns blyertsteckningar som den till synes abstrakta fyrdelade Cloud Chamber, där de geometriska strecken kan översättas till ljud. Acid Rock är en bild från ett spektogram, en teknik som gör bilder av ljud. Ljudet bakom dessa oroliga minivariationer är tydligen Led Zeppelins Dazed and Confused.
Också de stora träskulpturerna är visualiseringar av ljud, den som växterna står på är tänkt att till sin form påminna om en ljudkurva. Ett annat av Ödlunds uttalade teman för utställningen är synestesi, ett vetenskapligt svårdefinierat (och omstritt) neurologiskt tillstånd där intryck från olika sinnen korsas. Det kan innebära att man hör ljud när man utsätts för vissa visuella intryck.
Ödlunds utställning befinner sig ganska långt från detta överrumplande, ofrivilliga tillstånd. Synestesin stannar på ett teoretiskt och schematiskt stadium, och når inte mina sinnen. Kanske är det snarare mängden verk som bildar en designad atmosfär, som i för sig är suggestiv.
I vissa fall ställer sig det dekorativa i vägen för en stark upplevelse. Tuschteckningarna med teosofiska symboler för kemiska grundämnen (Ockulta legeringar, 2016), fastnar vid sitt eget utförande istället för att ta tillvara på den intressanta paradoxen esoterisk design. Inom många gamla bildkulturer har abstrakta bildelement en invecklad uppgift att visa det som inte på andra sätt kan förmedlas. En bild som inte är en representation ansågs kunna påminna om att se bortom det synliga. Men när de stora anspråken, religiösa eller andra, inte finns är det istället tecknens yta som kommer fram. Hos Ödlund bildas stämningar som kan vara både starka och meditativa, men som ändå präglas av en distans.
Mest fängslande och svåravlästa är målningarna med växtfärg, Aspects of Plant and Man. De för vagt tankarna till förstoringar av växtdelar eller celler, eller kanske till någon form av bortglömd mekanik. De är tecken som rör sig långt från språkliga domäner, och har en förmåga att på egen hand resa genom botaniken ut till andra rymder.
Utställningen lämnar en subtil stämning efter sig. Naturen har gett sig till känna som en lätt rörelse. Mystiken är ibland för grovt översatt till det bekanta och prydliga: växterna kommunicerar via elektroder, dansar, är lite stressade. Jag saknar en ingång som visar naturen som smutsig, våldsam, oöverskådlig. Kaos. Hos Ödlund bildar vetenskapen, sinnena och metafysiken istället en försonande, atmosfärisk symbios.
