Lisa Tans utställning Dodge and/or Burn utgår från ett diagram av den brittiske neurologen och författaren Oliver Sacks där han schematiskt presenterar ett sjukdomspanorama över migrän och angränsande tillstånd, vilket faktiskt är roligare än det låter. Sacks diagram är från 1970 och saknar idag klinisk relevans. Men som utgångspunkt för en utställning med ambitionen att befinna sig inuti «skärningspunkter mellan nervsystemet och människans inre liv» är den produktiv. Ja, det påminner en planritning – vilket Tan utnyttjat för att strukturera rummen och placera ut verken – men kan lika gärna förstås som konkret poesi eller spekulativ neurovetenskap.
Att ta sig an Tans utställning som insidan av ett psyke gör den expansiv och fångar upp viljan att undersöka subjektsskapande processer. Tröskeln mellan att läsa och att uppleva utställningen sensoriskt-fysisk är inbjudande låg. Eftersom en uppförstorad version av Sacks diagram är det första och sista man ser blir den även en bild av hur fragmentiserad och impulsstyrd en konstupplevelse kan te sig. Tvivlet är en form av intelligens i Tans universum.
I Accelerators två stora salar har Tan byggt ett intrikat system av halvfärdiga väggar utifrån Sacks ritning, vilket utgör installationen Promise or Threat (2023). På sina ställen har väggen färdigställts, men till stora delar är det endast reglarna som monterats vilket gör att man hela tiden går genom ofärdiga väggar för att förflytta sig i rummet. Installationen leker med det strama och kontrollerande tonfallet, som på ett motsägelsefullt sätt samtidigt exponerar en individ som är fullkomligt neurotisk, splittrad, oorganiserad och framför allt relationell. Systemet med halvfärdiga väggar blir därför inte enbart utställningens rumsliga arkitektur, utan framför allt den yttre struktur som förhindrar dess huvudroll från att falla sönder.
Utställningens resterande verk upprättar en subjektsposition som Tan undersöker och bråkar med. I det tvådelade videoverket Dodge and Burn (2021–23) har hon placerat sitt eget jag i centrum när hon förgäves försöker filma Fourth of July-fyrverkerierna över Los Angeles från ett nedstigande flygplan. Vid försöket 2018 glömmer hon att trycka på inspelningsknappen. Vännen Adrian som också filmar har använt fel lins till kameran. Ingen av dem lyckas fånga fyrverkerierna över det pannkaksplatta Los Angeles. 2019 börjar hon samtala med en cuddle-therapist på flighten, men hon glömmer inte att filma, nej, i stället landar planet 45 minuter för tidigt och det är alldeles för ljust för att se fyrverkerierna. 2020 tar flygplanet för första gången en helt annan rutt och flyger in över staden från ett håll som gör det omöjligt att fånga fyrverkerierna på film. Ja, det är dråpligt.
Verkets orealiserade videosekvens – ett sublimt, kemikalieinducerat himlaspel – gör förstås att Tan får syn på någonting helt annat: «… through this evasion / another image of violence revealed itself». Det våld Tan benämner här är i högsta grad konkret – ökad vapenförsäljning i USA under covid, högerextremt våld riktat mot Black Lives Matter-protester, polisbrutalitet på sextiotalet – men i verket pågår det snarare i bakgrunden. För Dodge and Burn handlar primärt om utmattningssyndromets effekter, inte dess orsaker: «My intellect can’t keep up with what touches me.»
Letters From Dr. Bamberger (2001–2012) är analog med Dodge and Burn i sin självreflexiva rörelse. Verket består av nio inramade brev som konstnärens allmänläkare författat under det dryga decennium som hon besökte honom på hans mottagning i Beverly Hills. De återger Tans generella hälsotillstånd genom läkarens sakligt torra språk. Vi förstår att Tans blodvärden varit helt normala varje år. Hon har återkommande problem med temporomandibulär dysfunktion. Stress, andningsbesvär och huvudvärk år efter år. Dessa nio självporträtt, till formatet stort som ett ansikte, sträcker sig ut i tiden och gör Tans kropp plastisk. De har hängts tätt på rad längst in i ett av rummen. Beroende på hur man väljer att läsa kronologin samlar kroppen antingen på sig mer och mer begränsningar och åldras, eller så reparerar den sig själv och eliminerar alla symtom, sjukdomar och dysfunktionella celler. Fysiologiskt sönderfall eller regeneration?
Att stå ut med den kontrollförlust det innebär att ha en kropp som inte gör som man vill, eller ett psyke som inte kan tänka klart, bearbetas på ett mer lakoniskt och avslappnat vis i Waiting Room series (2019, 2023). Tan har fotograferat reproduktioner av konstverk – typ affischer från museishoppar – som hon stött på i läkarmottagningars väntrum. De återges i sin originalstorlek med studioväggen väl synlig runt omkring. I utställningen presenteras de i kluster, hängda tillsammans likt en traditionell gallerihängning. Den som är intresserad av institutionell kritik kan se hur Tan här kommenterar konstvärldens värdeskapande processer. Genom att skapa en reproduktion av reproduktionen uppvärderar hon den lägre stående affischen till ett originalverk signerat samtidskonstnären Lisa Tan. Värdeförändringen uppgår troligen till några tusen procent.
Detta är möjligen intressant. Men i någon mån är det ett ganska banalt verk vars content bearbetas bättre på annat håll. Dess funktion som avslappningsyta och plats för reflektion i själva utställningsrummet är mycket mer intressant. Att betrakta dessa fotografier på plats är som att se Steins urlakade trop en ros är en ros är en ros få nytt liv som stämningsstabiliserare. Verket skapar en brygga mellan människan som ser på samtidskonst men inte har en jävla aning om vad som pågår och den nervösa patienten i ett väntrum som väntar på svar. Vad innebär mina symtom? Kan jag lagas? Det där gör ont? Jag vet inte längre vem jag är?
Utställningen Dodge and/or Burn graviterar runt ett centrum som skulle kunna vara Lisa Tan – en medelålders konstnär; amerikansk expat; professor vid Konstfack; kvinna; invandrare – som försöker begripliggöra störningar i sina exekutiva funktioner. Det pågår definitivt någon form av kris. Men subjektet är instabilt och undflyende, det kan inte hålla samman och låter besökaren hela tiden ta dess plats. Tans förvandling blir min egen.
I skulpturen Pa (2023) har Tan låtit konstruera en kopia av en enorm produktlogotyp från ett välkänt elektronikföretag vars bokstäver hon sedan spridit ut i olika delar av rummen. De avger ett kliniskt, havsliknande ljus och iscensätter hur ogripbart språket kan te sig för en människa vars tänkande satts ur spel på grund av tillstånd – sjukdom, trauma, sorg – bortom ens kontroll. Verket placerar förvisso subjektets språkupplevelse i centrum. Men Tan lyckas också fånga en godtycklighet som präglar all mänsklig kommunikation: förstår vi varandra?
Tan är en konstnär som kan balansera ambitiösa intellektuella anspråk med en avväpnande humor, vilket gör Dodge and/or Burn till en väldigt underhållande upplevelse. Den melankoli hon återkommer till bär på en hysterisk undervegetation i form av en «Oh My God, Are You 4 Real!»-känsla som infogats så sömlöst att den bara kikar fram i enstaka ögonblick. Det är den känslan som gör att man står ut med sig själv, sitt jag, sitt subjekt – och som får utställningen att nå under huden. Tan visar att den osäkerhet – det tvivel – som konst och sjukdom bär på är ett tillstånd som går att förlika sig med.
