Himlakroppar, vatten, solnedgångar, datorer, nakna kroppar, tryckpressar, växter, pappersark, teleskop, iPhones. Detta är objekt som har förmedlats fotografiskt och ställts samman i en okonventionellt installerad utställning på Hasselblad Center i Göteborg, i anslutning till att Wolfgang Tillmans tilldelades 2015-års Hasselbladpris. Några av bilderna är glansiga och mättade, andra brusiga och korniga.
På en av väggarna ser vi porträtt och bilder från 90-talet tryckta i A4-format: porträtt av konstnären själv, oinramade sidor ur Homme+ och utdrag ur andra tidskrifter i vilka Tillmans har medverkat. I samma rum hänger ett större glansigt, mättat inkjet-tryck föreställande tomma läkemedelsflaskor. I utställningen finns vidare bland annat en inramad C-print som återger ett manligt könsorgan; en inramad, svartvit fotokopia av lågupplöst kvalitet som visar ett svårigenkännligt landskap; ett inkjet-tryck av en analog TVskärm som visar myrornas krig; poetiska fotografiska abstraktioner; en grupp bord som förevisar sidor ur tidskriften Natur und Wissenshaft; en bild av en flygplansvinge; och många fler bilder, somliga funna bildobjekt och andra tagna av konstnären. Verken blandas med den fängslande rytmen från videoverket Printing Press Heidelberg Speedmaster XL – Real Time Total Eclipse Nightfall and Exit (2011/2015), vars repetitiva ljudspår genljuder i hela utställningen.
Den som ser närmare på Tillmans motiv upptäcker en bildvärld som förenar teknologi med biologiska livsformer i en mediaekologi – eller kanske till och med en kosmologi – där både mänskliga och omänskliga aktörer har förmågan att påverka och förändra. I boken Neue Welt från 2010 – som samlar Tillmans första högupplösta digitalfotografier tillsammans med den abstrakta Silver-serien med bilder producerade utan kamera – skriver han:
«I see the earth and, most importantly, all living things as merely the formation of a particular astronomical condition, which specifically exists on this planet. The human assumption that we all heed, that life on earth is in and of itself separate: ’We live on the earth’, ’We populate the earth’, and ’Save the planet!’ just isn’t so, because we are the planet; all of us are the formation of these conditions and, for that reason, only the expression of an astrogeological concoction. The same is inherent in the juxtaposition of people, plants, constructions, and technologies: Everything is matter continually renewing itself and transforming from one aggregate state into another.»
Idén om en «astrogeologiska blandning» av materia och energi är avgörande för att inte säga fundamental i Tillmans arbete. Denna fotografiska hållning handlar inte i första hand om representation per se, utan om en idé om fotografiet som en process: ett flöde av materia och energier, där världen framställs som något som ständigt omvandlar sin egen existens – som en ansamling av krafter, en plats där människor, växter och teknologier blir livskraftiga objekt på sina egna kosmologiska premisser. Här flödar vattnets och solljusets naturkrafter genom och omkring jorden på samma sätt som elektricitet, information och kommunikation. Denna bildvärld utvidgar vår förståelse av ekologi, media och natur.
Det mäktiga vatten som förmedlas av det storskaliga digitaltrycket La Palma (2014), solljusets energi i untitled (Island red sky & ocean) (2015), ogräset som långsamt växer ur jordmånen i Weed (2014) kan alla, utifrån Manuel De Landa, ses som självorganiserande former av liv. Något likande kan sägas om de teknologiska processerna bakom Tillmans bilder – processer som handlar om programmering, skanning, temperering, bevaring, ljus, transformering och tryck. De stora mättade fotografierna manifesterar sig själva och sina motiv framför våra ögon, på ett sätt som ibland gör det osynliga synligt, det digitala påtagligt, det passiva aktivt, och så vidare. Bilderna är utan tvekan fotografier, men de är också processer eller motorer, som med en formulering från Maurizio Lazzarato, «ackumulerar och producerar varaktighet och tid och därmed även affektiv energi.»
Vid ungefär samma tid som Tillmans skapade sina första verk med Canons första digitala laserkopiator, publicerade filosofen Fèlix Guattari sin essä The Three Ecologies (1989). Guattari uppmärksammade accelerationen av data och teknologiska processer, och antog att mänskligheten skulle bevittna «utbredningen av djuriska, vegetabiliska, kosmiska och maskiniska blivanden som redan finns inskrivna i den datorunderstödda subjektivitetens häpnadsväckande expansion.» Kan sociala, mentala och miljömässiga ekologier existera oberoende av varandra? Är det möjligt att i den samtida världen tänka det växande gräset, solljuset och televisionens analoga oljud som åtskilda? Utifrån Tillmans arbete är svaret förmodligen nej.
2012 återvände Tillmans till video. Trots att han redan under 80-talet började arbeta med video både inom konst och musik (exempelvis en fabulös musikvideo för Pet Shop Boys), så är Tillmans videokonst okänd för många. På Hasselblad center är utställningens enda videoverk starkt närvarande. I Printing Press Heidelberg Speedmaster XL – Real Time Total Eclipse Nightfall and Exit ser vi rörelserna hos Heidelbergerpressen enorma system. Tryckpressens maskinljud har synkroniserats med ett repetitivt elektroniskt musikspår som för tankarna till 90-talets klubbscen. Vi följer pappersinmatningen och fördelningen av tjocka färger med våra kroppar, genom rytmen av våra hjärtslag. Samtidigt printas utställningens alla verk metaforiskt. Plötsligt försvinner ljudet och en ny bild uppträder på skärmen: ett vackert havslandskap med en solförmörkelse. Hastigheten hos himlakropparnas «realtid» framträder i kontrast till maskinens snabba takt, som två skilda temporaliteter i samma värld. Men lika mycket som verket handlar om tryckpressens, solljusets och videoteknologins olika tidsligheter, så interagerar det med utställningens queera subkulturella motiv från 90-talet, med dess föreställningar om frihet, gemenskap och solidaritet. Detta tillför ytterligare en politisk dimension till verket, utställningen och Tillmans praktik i vidare mening.
På andra sidan väggen hänger det stora digitaltrycket Sendeschluss/End of Broadcast IV (2014): en bild av det slumpmässiga, svart/vita mönster som den analoga TV-skärmen visar när den inte tar emot någon signal. Trycket är så förstorat att bildmotivet blir svårt att identifiera. Likväl får dessa elektroniska TV-signaler en speciell betydelse i vår tid när analog television har ersatts med digital kod och förlorat sin ursprungliga agens. Det är just dessa «osynliga» elektroniska signaler och den information de överför – via ett slumpartat maskiniskt brus – som verket synliggör. Bilden är dessutom själv en digitalisering av det analoga bruset, som har skannats och tryckts med inkjet på papper.
Redistribution är tveklöst ett av utställningens väsentliga koncept. Tillmans artist’s book What is Wrong with Redistribution? (2015) kan läsas både som en förlängning av utställningen, och en retrospektiv av verket Truth Study Centre (2005–). Boken innehåller en mängd dokument och fotografier: tidningsartiklar, funna fotografier, bilder som konstnären har tagit själv av människor, skulpturer, olika maskiner och teknologier, skärmar osv. I Truth Study Centre har dessa bilder installerats som fotografiska collage på bord täckta med glas – som arkeologiska objekt från en annan tid. På Hasselblad Center visas nya bord, i vissa fall med bildtexter som: «Now 1980 is as long ago, as World War II was in 1980». Med spår av dadaistisk kollageteknik blir det rika materialet som presenteras på borden ett arkiv som utmanar historieskrivningen och vetenskaperna: evolution, politik, krig, konsthistoria, astronomi osv. De redistribuerade bilderna och dokumenten (och själva boken) frågar retoriskt hur sanning och kunskap uttrycks, och kanske även produceras via informations- och kommunikationsteknologier.
Abstrakt fotografi är ständigt närvarande i Tillmans arbete. Ett mindre urval av de ljusmålade bilderna i Freischwimmer hänger som inramade C-prints i det främre rummet. Dessa välbekanta bilder är kanske mest kända för att hänga på en av de största väggarna på Panorama Bar på Berlinklubben Berghain. Bilderna, som har skapats på ljuskänsligt papper utan bruk av kameralins, framstår som imitationer av den mänskliga kroppens insida: dessa förstoringar av vad som ser ut som bar hud, armhålshår, mänskliga blodådror och kroppsvätskor gör oss på något vis medvetna om vårt eget nervsystem.
Enligt Tillmans själv går det inte att åtskilja hans abstrakta och föreställande bilder. Om vi överger idén om fotografiet som en föreställande konst, så blir detta resonemang meningsfullt. De föreställande bilderna – 17 Years of Supply (2014), Jochen Taking a Bath (1997) och de flesta av bilderna i Truth Study Centre – är ytor som imiterar naturen, objekt, människor, ting. Deras indexikalitet är svår att förneka. Men bilderna består också av digital kod och flöden av information och energi som är «osynliga» för de mänskliga sinnena. Möjligen är det just denna mediering (i våra hjärnor såväl som på skärmar, papper och andra medier) som utforskas i en abstrakt bildserie som Freishwimmer. Genom att kasta om fotografiets utveckling betonas en poetisk ontologi baserad på flöden av ljus och elektricitet. På så sätt påminner Tillmans bilder, och utställningen som helhet, om att medieteknologier inte är förlängningar av den mänskliga kroppen, som Marshall McLuhan en gång hävdade. De är en del av oss, våra sinnen och vår verklighet, som noder i ett omfattande nätverk där även växter, inkjet-vätskor, solen, ogräs, könsorgan, datorer, skrivare och vatten alla är maskiner som producerar liv, energier och affekter.
Översättning från engelskan: Patrik Haggren.
