Vad är essensen i det mänskliga, var går gränsen för vad som kan reproduceras på konstgjord väg? Dessa frågor är inte enbart filosofiska utan högst vardagliga i en tid av ständig teknisk acceleration. Men i Maria Meinilds första separatutställning i Sverige handlar det egentligen inte om glidningar och gråzoner mot det virtuella. Det mänskliga lokaliseras inte i skärningspunkter, utan i vardagliga rörelser och i jakten på mening.
Utställningen på konstnärsdrivna Galleri CC i Malmö är curaterad av Toves, ett danskt kollektiv som även driver ett utställningsrum i Köpenhamn. Meinild visar två videoinstallationer som väver in en kroppslig dimension genom att betona människan som ett levande system, med bukmuskler och hjärtslag.
I rummet längst in visas good bye old rug (2015), en fem minuters loop som dokumenterar en workshop i skratt-terapi. Deltagarna rör sig runt i bekväma kläder, andas med magen och skrockar. Filmen visas i negativ, vilket betonar att det handlar om att studera ett förlopp, inte identifiera sig med det. En digitaliserad voiceover upprepar repliker som «Imagine yourself as a physical object, what would you be?», vilket understryker det absurda i att försöka nå en autentisk lyckokänsla genom att aktivera skrattets rent fysiska mekanismer.
Tendensen att låta videoverk «spilla ut» som objekt i rummet uppfattar jag ibland som ett överflödigt grepp för att understryka en tematik eller ge ett formmässigt eko. Men Meinild balanserar den digitala manipulationen av sitt dokumentära material med objekt som fungerar som uppriktiga påminnelser om åskådarens egen kropp, här genom tre genomskinliga pilatesbollar att sitta på framför tv-skärmen. Bollarna är bekväma, men innebär också en aktiv form av sittande som skapar en medvetenhet om den egna hållningen.
Samma kvasidokumentära metod återkommer i det nya verket welcome to my humble cell (2017), som visas i rummet mot gatan. Här har Meinild filmat en marionett-workshop, där deltagarna går omkring i en sal med varsin trädocka likt ett litet barn eller husdjur. De leder dem fram och tillbaka, balanserar dem på sina axlar. Digitalt renderade karaktärer blandar sig med människorna som går över golvet. I bakgrunden hörs hjärtslag. En röst frågar «What kind of room is this?». Här visas också en installation av långa trästavar med stenhänder, som likt livlösa raka armar ligger strödda på golvet kring skärmen.
Det enkla greppet med pulsljud och en betoning av det köttsliga är exempel på hur Meinild använder filmens metoder, men inlemmar dem i en helhet där ingen aspekt av verken (bild, ljud, installation) överskuggar en annan.
Den dokumentära handlingen kretsar i båda verken kring människor som samlas för olika former av personlig utveckling. Skrattet som ytlig katalysator, trädockor som imiterar enkla rörelser och besökarens egen kropp likställs som levande processer. Det är en fin betoning av det mänskliga som framstår som relevant för vår tid. Men titeln förblir ett mysterium. Om Tongue-Tie refererar till en förlorad talförmåga är titeln snarare en antonym till utställningen, där Meinilds sofistikerade verk framträder som allt annat än stumma.
