Imorgon, den 9 september, invigs Göteborgsbiennalens satellitprogram GIBCA Extended. Projektet inrättades under förra biennalen med syftet att «samla det lokala och regionala konstlivet», och de medverkande knyter i år an till årets temat kring historiografi och det öppna verket. Satellitprogrammet har ett femtiotal medverkande, varav många välkomnar biennalens ambitioner att fungera som en samordnande kraft för konstlivet i Göteborg med omnejd. Andra ser mer kritiskt på biennalens lokala förankring och engagemang.
– Biennaler och festivaler som bjuder in utländska konstnärer och curatorer för att rikta in sig på «det lokala» måste bemöda sig om att möta platsen på dess egna villkor, betonar koreografen och konstnären Marika Hedemyr, som medverkar i GIBCA Extended med ett projekt om Dansbarens historia, ett offentligt och konstnärsdrivet forum för samtal om koreografi.
Hedemyrs projekt kommer att framföras i House of Words, en tillfällig paviljong vid Röda Sten av arkitekten Santiago Cirugeda, men de som medverkar i GIBCA Extended framträder också på andra platser i staden.
– Det finns alltid en risk att konstnärer seglar in till «ett tomt land» för att utveckla «okända aspekter och tillgångar» eller synliggöra «glömda historier», menar Hedemyr, och framhåller att för de som bor och verkar på platsen är det varken tomt, okänt eller glömt, utan en del av deras samtid, minnen, liv och praktik.
BIENNALENS EFFEKTER I STADEN
Enligt Hedemyr var 2013-års biennal ett intressant försök att lyfta fram den viktiga rörelse som Göteborgskarnevalen utgjorde mellan åren 1982 och 1993, någonting som curatorn Claire Tancons återupplivade med arkivmaterial och ett karnevalståg genom staden.
– Men sättet det gjordes på kändes som om det var Columbus på upptäcktsfärd, med en vision om att skriva en ny historia, säger hon.
Även Johan Öberg, som är kritiker och forskningssekreterare vid Konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet, ser problem med biennalens lokala förankring.
– Förra upplagan var på många sätt en problematisk biennal som försökte koppla sig till stans traditioner och historia, säger Öberg, och menar att den då inte lyckades nå djup eller originalitet i sitt sätt att interagera med staden. Detta hade krävt större resurser och mer långsiktiga förberedelser – eller att biennalen hade förankrats mer i institutioner som Göteborgs Konstmuseum, Göteborgs Konsthall och andra regionala konstcentra.
– Göteborgsbiennalen har framförallt haft två viktiga effekter på det lokala konstlivet, menar Öberg. Den har bidragit till att etablera Röda Sten som en internationell konstscen, och den har sedan förra gången kopplat ihop sig med konstutbildningarna i staden.
– Genom att studenterna på Valand deltar i Extended-programmet drar utbildningen nytta av det internationella sammanhanget, samtidigt som överlappningen mellan lokalt och internationellt gör att stadens konstliv blir mindre lokalt, på gott och ont, menar Öberg.
FORMATETS STRUKTURELLA PROBLEM
GIBCAs ledning håller med att det finns en strukturell problematik i biennalformatet, med en extern curator som jobbar inom en snäv tidsram och med begränsade resurser, men framhåller att biennaler, inklusive GIBCA, ändå kan erbjuda en plattform för nya curatoriska ideér och konstnärliga projekt, samt möten mellan aktörer.
– Vi arbetar på många olika sätt med att introducera och förankra den aktuella curatorn i Göteborg och Västra Götalandsregionen, förklarar ledningen för GIBCA, vilket sker bland annat med ateljébesök och möten med lokala aktörer, organisationer eller personer som berör curatorns intresseområden.
Aktörerna i GIBCA Extended bjuds dessutom in att träffa curatorn löpande under det curatoriska arbetet.
– Med GIBCA Extended erbjuds lokala röster från Västsverige en större synlighet och möjlighet att samverka med biennalen, säger de, vilket sker oberoende av curatorns val av medverkande konstnärer i utställningen.
– Göteborg har en stark tradition av konstnärsdrivna projekt, betonar konstnären Tomas Ferm, som deltar i GIBCA Extended med projektet SpotCity, där han visar ett verk gjort tillsammans med Ann-Charlotte Rugfelt. I projektet ingår även en installation av Éva Mag utanför Röda Sten Konsthall och två verk på Stadsbibliotektet, samt ett videoverk av Maria Friberg hos herrfrisören Johnnys sax.
– Men för att lyckas på riktigt hade biennalen 2013 krävt större insatser än vad de var beredda att göra, säger Ferm, och tillägger att GIBCA Extended kanske borde visa ett fördjupat intresse för det lokala också mellan biennalerna. Därmed kunde evenemangsformen med en händelse vartannat år brytas upp.
DE STORA EVENEMANGENS RETORIK
Konstnären och curatorn Maja Hammarén medverkade i sektionen Art Crime. Legally on the Edge. A Forensic Exhibition under 2013-års biennal. Även hon vill problematisera effekterna av en kulturpolitisk retorik kring det lokala utan möjligheter till långsiktigt engagemang.
– Frågan är som alltid med biennaler hur det stora, mer spekulativa formatet kan fånga upp de komplexa processer, relationer, kunskaper och samtal som alltid pågår på en plats, säger Hammarén till Kunstkritikk.
Runt om i världen kämpar människor ofta med samma ok av våldsam, exkluderande retorik, menar Hammarén, en retorik som strävar efter att förenkla ekonomiska, historiska och mänskliga relationer till tydliga varumärken och konkurrensfördelar i den globala upplevelseturismen.
– Att se på det internationella genom det lokala är nödvändigt för att politisera idén om det lokala i det globala, säger Hammarén, som väntar på en biennal i Göteborg som låter temat växa fram under tid, från platsens reella villkor och politiska situation.
– Då skulle vi kanske se en biennal som jobbar med det segregerade Göteborg, och problematiserar en stadsutvecklingsplan som föredrar stora centralorganiserade evenemang som bokmässan, filmfestivalen, kulturkalaset eller biennalen, menar hon.
Hammarén hoppas att det politiska suget efter tillfälliga storslagna evenemang kan kompletteras med andra stöd- och organisationsformer, någonting som skulle möjliggöra ett verkligt lokalt arbete i anslutning till gränsöverskridande ambitioner.
PROBLEMEN MED EXPANSION
Att biennalen, bokmässan eller filmfestivalen skulle vara «centralorganiserade» håller ledningen för GIBCA inte med om. Röda Sten Konsthall är i likhet med filmfestivalen en ideell förening, medan Bokmässan är en fristående organisation.
– Dessa evenemang drivs av lokala organisationer som har vuxit, men som också kontinuerligt arbetar med alla de utmaningar man har som en fristående organisation, menar ledningen för GIBCA, som dock håller med om att det behövs nya former av kulturstöd inom bildkonsten.
– En av utmaningarna är den ekonomiska ojämnheten mellan utförandeår och mellanår, säger de, och förklarar att en organisation som utvecklas ganska snart slår i ett «glastak» eftersom den totala fördelningspotten inom bildkonsten är för liten. Detta försvårar för mindre aktörer att ta sig in överhuvudtaget, menar de.
Även om biennalen sätter tillfälligt ljus på Göteborg och lockar dit journalister utanför staden, så återger bevakningen och biennalens innehåll endast en liten del av stadens aktiviteter.
– Det pågår ständigt konstnärligt och aktivistiskt arbete i Göteborg, och att inte fånga upp det som pågår utanför sökljuset är en förlust av kunskap, menar Hammarén.
– Det ger upphov till missförstånd som att det skulle vara det lokala kulturlivet som behöver biennaler, och inte tvärtom, säger hon.
