I Peer Gynt förklarar bergakungen skillnaden mellan människa och troll. Den första är sig själv, den andra sig själv nog. Hanna Ljungh har på senare år utforskat hur vi, mer troll än människor, står oss själva närmast i vår relation till berget. Hennes utställning på Anna Bohman Gallery (tidigare Annaelle Gallery) tar fasta på hur de mineraler som bryts i de norrländska gruvorna också återfinns som byggstenar i den mänskliga kroppen.
Det första rummet domineras av ett slags dekonstruerade socklar täckta med spegelglas. På dessa har Ljungh placerat den exakta mängden koppar, zink respektive järn som befolkningarna i de tre gruvsamhällena Gällivare, Boliden och Kiruna har inom sig. I tre vitriner av mer traditionellt slag fortsätter samma tema med andra metaller: kobolt, litium och kisel. Två av vitrinerna återfinns i det inre rummet tillsammans med fem bilder av urgröpta berg, screentryckta med magnetit. Den aprikosa bakgrunden som de svartvita bilderna är monterade på korresponderar med den väna, nästan antroposofiska pastellskalan i de skulpturala verken. I tre av trycken avbildas explosioner som ekar in i märgen.
Det mätbara jaget står i centrum, och inte alls. Ljungh har vägt oss, eller vårt innehåll. Trots att skulpturerna involverar speglar, är de utformade så att det är svårt att se sin egen spegelbild i dem. Och vad ska vi göra med denna undflyende metonymiska börda av berget inom oss? Sveriges industriella historia och exploateringen av Norrland är återkommande ämnen hos många konstnärer idag, men till skillnad från till exempel Kalle Brolin, Erik Mikael Gudrunssson eller Anders Sunna så är den politiska dimensionen hos Ljungh bara ett dovt eko. Hon gör något annat. Oklarheten om vad är närmast befriande. Kontinuiteten mellan kropp och berg är inte endast ett ankare. Likväl skulle jag kunna dansa med fjället inom mig.
Installationsmässigt konfronteras två idéer med varandra. Det första rummet har byggts upp teatralt, med en fram- och en baksida. Det är ett svårhängt utrymme, och detta är ett modigt försök att göra något oväntat. De dekonstruerade socklarna ger känslan att komma in efter en explosion. Det inre rummet är mindre yvigt. Här finns mer luft och utrymme för eftertanke. Det första rummets intensitet lägger förvisso grunden för detta, men larmar kanske lite för högt. I den lugnare sinnesstämningen infinner sig en givande nykterhet.
Ljungh låter oss aldrig glömma gruvnäringens roll i förstörelsen av kroppar och landskap, men leder oss samtidigt till nya sätt att förstå våra prometeiska begär efter gudarnas förmåga att förvandla världen. Vi kan inte längre se rovdriften som något externt och främmande. Verken lämnar inte heller plats för att romantisera den natur som vi är del av. Komplexiteten i relationen människa-natur lämnas öppen, gigantiska förhållanden görs omedelbara och intima.
