Våren 2022 ser pandemin ut att påverka det svenska konstlivet på flera sätt. För det första genom sin nyvunna intensitet: efter att ha tillåtit ett öppet samhälle under hösten så beslutade regeringen förra veckan om att tillåta max en person per 10 kvadratmeter att vistas i en lokal. För att få bukt med den ökade smittspridningen så krävs dessutom vaccinbevis för arrangemang med fler än 50 personer. Utställningar kan vara öppna – om det är glest i lokalerna. Samtidigt förväntas smittspridningen öka de närmaste veckorna och det är svårt att sia om vad som kommer att ske. Men vernissager eller stora publika arrangemang kan det knappast bli tal om den närmaste tiden.
För det andra påverkar den genom sin långvarighet. När pandemins går in på sitt tredje år så har förutsättningarna för att planera och genomföra arrangemang varit svårartade. Men där 2021 utmärktes av att museer och konsthallar varit tvungna att skjuta upp, förlänga eller på andra sätt stuva om i sina program, så ser den kommande säsongen trots allt rätt normal ut. Pandemin tycks inte ens har lämnat några särskilda spår i form av tematiska utställningar om smittspridning, kritiska seminarier om undantagstillståndet som politiskt maktmedel osv. Kanske är folk helt enkelt trötta på eländet och önskar att livet bara ska bli som det var förut.
Däremot kan man ju se att det blir färre internationella utställningar och andra stora arrangemang som kräver mycket resor för att genomföra. Lika väntad är tendensen att se institutionerna som produktionsplatser snarare än rum där man visar konst som kräver omfattande och krångliga transporter. En soloutställning med en svensk konstnär producerad på plats – så ser den typiska utställningen ut våren 2022.
Vad detta får för långtgående konsekvenser återstår att se, men ska vi tro Gitte Örskou så står i alla fall Moderna museet inför en innehållsmässig nyorientering med inriktning mot hållbarhet och att arbeta med det som redan finns för handen. De blockbusters med de största internationella stjärnorna som utmärkte Moderna museet på 2010-talet ser med andra ord ut att vara ett minne blott. Istället för Olafur Eliasson får vi Jeppe Hein, som visas på museet den 21 maj, istället för Marina Abramovic får vi Every Ocean Hughes, som visas från den 1 maj. Mer medelstor konsthall än internationellt museum, för att uttrycka sig krasst. Men också en inriktning mot experimentella visningsformat som sammanfaller med marknadens och politikernas delade intresse av social kontroll och att styra publiken.
En annan konsekvens av restriktionerna är möjligheten att utveckla en mer nyfiken blick på sitt eget närområde. Det tycker jag också färgar valet av flera konstnärer som lyfts fram under våren, och som arbetar med fantasi, lek och humor på ett sätt som länge varit tabu i det akademiserade svenska konstlivet. Jag tänker på en konstnär som Åke Pallarp (1933–2013) – som samarbetade med Enno Hallek och Marie-Louise Ekman – men vars färgstarka och uttrycksfulla naivism lyfts fram i egen rätt i en retrospektiv på Färgfabriken i Stockholm, den 30 april. Men också på figurativa målare som konstnärsduon Tilpo, vars utställning på Moderna Museet i Malmö öppnar samma dag, den 30 april, och Nina Bondeson, vars utställning på Göteborgs konsthall invigs den 20 maj. Det är konstnärer som arbetar med ett överflöd av detaljer, narrativ och meningsskikt på ett sätt som går emot prestationssamhällets trötta kontroll- och utvärderingsparadigm.
Bondeson medverkar dessutom i Moderna museets tvådelade utställning Svenska förvärv, som presenterar förra årets corona-inköp. Deltagarlistan har ännu inte offentliggjorts men ett sextiotal av de totalt 168 förvärvade konstnärerna ingår i en utställning vars första del, Inblickar, öppnar den 5 februari. Moderna tycks ha ansträngt sig för att få till en stor spridning vad gäller uttryck, ålder och geografi, och fler än 2/3 av de förvärvade konstnärerna är nya i samlingen. Att presentera ett urval av dessa så de kommer till sin rätt i en utställning blir en grannlaga uppgift.
Bonniers konsthall vill gärna vara en plats där unga, lovande konstnärer gör sin första karriäravgörande utställning, samtidigt som de ofta satsar på rätt säkra kort. Följaktligen känns det inte oväntat att Lap-See Lams första stora presentation på en svensk institution visas där den 9 februari. Lam gjorde succédebut på Nordenhake redan som Mejanstudent, och att hennes Virtual Reality-baserade «kritiska kineserier» (med en formulering från det senaste numret av Mousse) kommer att bli en kritikerfavorit ligger så att säga i korten. Parallellt visar Bonniers konsthall även en utställning med den finsk-samiska konstnären Outi Pieski.
Storstadsinstitutionerna satsar annars på vad man med lite god vilja kan kalla svenska efterkrigsklassiker. Moderna Museet öppnar den 2 april en retrospektiv med Björn Lövin (1937–2009) baserad på rekonstruktioner av hans stora 1970-talsinstallationer, medan Malmö konsthall den 19 mars öppnar en utställning med den experimentelle poeten Åke Hodell (1919–2000), som tidigare visats på Tensta konsthall. Det är två angelägna konstnärskap som nu får möjlighet att möta en större publik, men också ett tillfälle att fundera på var motsvarande samhällskritik formuleras idag.
Jag ser också mycket fram emot Göteborgs konstmuseums stora utställning med Barbro Östlihn, som co-curateras av konsthistorikern och Östlihn-kännaren Annika Öhrner. Även om inte heller detta blir den slutliga kanoniseringen av Östlihn på samma nivå som maken Öyvind Fahlström, så är tiden kanske inne för henne på ett sätt som den inte riktigt var för tjugo år sedan då hon senast visades i stort format, på Norrköpings konstmuseum. Det handlar inte bara om törsten efter kvinnliga förebilder, utan om en sensibilitet som verkar stämma med de estetiska uttryck som lockar unga konstnärer idag. Eller finns det tvärtom en mättnad på 1960-talets Pop-estetik som talar emot Östhlin? Jag kommer i alla fall vara på plats när utställningen öppnar den 12 mars, då jag tror att konstmuseets utställningssalar kommer att lämpa sig väl för hennes storskaliga måleri.
Bland vårens internationella utställningar vill nämna två guldkorn: den katalanska konceptkonstnären Fina Moralles, som visas på Index och Marabouparken från den 19 februari, samt den tongivande turkiska konstnären Gülsün Karamustafa, som visas på Lunds konsthall senare i vår. Båda har varit aktiva sedan 1970-talet, men har mig veterligen aldrig visats i Sverige tidigare. Moralles-utställningen är curaterad av Teresa Grandas och kommer från MACBA i Barcelona, medan Karamustafa-retrospektiven är curaterad av Charles Esche på Van Abbemuseum i Eindhoven och även innehåller nya verk som producerats för Lund.
Lunds konsthall visar dessutom en internationell vandringsutställning om lekskulpturer baserad på ett internationellt material med en del inhemska tillägg. The Playground Project öppnar den 5 februari och sticker ut bland vårens solopresentationer genom att ta sig an den offentliga konsten ur ett annat perspektiv än de senaste årens debatter om monument och politisk representation. I det läget ser 1900-talskonstens radikala arv kring barn, lek och offentlighet ut att gå i en laddad clinch med dagens tendens att misstänkliggöra varje anspråk om universell jämlikhet och gemenskap.
Till sist vill jag nämna en av vårens grupputställningar framför, vid, under på Varberg konsthall den 12 februari, som visar den halvt bortglömda svenska surrealisten Thea Ekströms (1920–1988) tillsammans med konstnärer som Gordon Matta-Clark, Cecilia Edefalk och Flaka Haliti. Utställningen curateras av Emily Fahlén, från curatorsduon Mint, och slår ett slag för konstens förmåga att producera egna undantagstillstånd vid sidan av de politiska.
