22 december Frans Josef Petersson

Tre utställningar som gjorde starkt intryck på Kunstkritikks svenske redaktör under 2022.

Egon Møller-Nielsens Tufsen (1949) räknas som den första moderna lekskulpturen. The Playground Project visades på bland annat Kunsthalle Zürich i Schweiz innan den kom till Lunds konsthall.

The Playground Project, Lund konsthall. Curator: Gabriela Burkhalter

Nyligen besökte jag Köpenhamn och Statens Museum for Kunsts vackra Matisse-utställning, som producerats i samarbete med MoMA i New York. Jag såg även svenska Nationalmuseums presentation av renässansteckningar, gjord i samarbete med Louvren i Paris. Men mitt pris för årets bästa konsthistoriska utställning går till Lunds konsthall, som i våras lyfte fram ett rätt outforskat fält mellan konst, lek och stadsbyggnad. Ibland beskrivs ju collaget som den moderna konstens viktigaste uppfinning, men i Lund framträdde lekskulpturen är det främsta estetiska uttrycket för en ideologisk revolution: från 1800-talets borgerliga ideal om en konst för de härskande klasserna, till välfärdssamhällets demokratiska ideal om en konst för alla, även de små. Tänk på alla barn som fått ta plats i de offentliga rummen på sina egna, lekfulla villkor genom åren! Oskattbart.

Björn Lövin, L’Image, 1981. Detalj av omfattande installation. Foto: Åsa Lundén.

Björn Lövin. Den omgivande verkligheten, Moderna Museet, Stockholm. Curator: Matilda Olof-Ors

Vilken var årets separatutställning? Anselm Kiefers storslagna utställning på Artipelag i Stockholm eller den väl avvägda Lee Lozano-presentationen på Gl Strand i Köpenhamn? Eller Camille Henrots måleri på MUNCH? Årets mest förbryllande utställning måste i alla fall ha varit Moderna Museets Björn Lövin-retrospektiv. Den var dessutom en av de mest ambitiösa: tre av hans storskaliga miljöer från 1970- och 80-talen hade rekonstruerats in i minsta detalj. Höjdpunkten var L’image (1981) som han skapade för Centre Pompidou i Paris, med fragmentariska utsnitt av en bostad i skala 1:1 samt övervakningsfilmer och intervjuer med en fransk familj i sex containrar. Det går inte riktigt att utvinna någon tröst eller lärdom ur Lövins arbeten, som snarare vrider, vänder och bryter upp vad vi känner igen eller tror oss veta.

P Staff, Eat Clean Ass Only, Mp4-video projicerad på 3D-hologramfläktar, 2021. Installationsvy. Foto: Johan Österholm.

Third Eye Butterfly, Mint ABF, Stockholm. Curator: Cathrin Mayer

Den tematiska grupputställningen står inte högt i kurs nuförtiden, därför var det glädjande att den lilla konsthallen Mint hade bjudit in den tyska curatorn Cathrin Mayer att sätta ihop denna fjärilslika presentation i ABF-husets källare. Verk av Nat Marcus och P Staff hade fladdrat upp i taket eller satt sig högt på väggen i en korridor som ledde fram till en psykedelisk film av Storm de Hirsch. Någon sinnesutvidgning märkte jag inte, snarare leddes tankarna till hur begränsade vi blir av att ständigt tvingas reagera på stressande sinnesintryck. Kanske blir våra liv kortare, som en insekts?

Frans Josef Petersson är kritiker och redaktör för Kunstkritikk i Sverige.

Se de övriga bidragen i julkalendern här.