Det är snart tio år sedan jag stegade runt i en tät dimma bland drönare och vape-rökande klubbkids under Anne Imhofs legendariska performanceopera Angst II på Hamburger Bahnhof i Berlin. Det var hösten 2016, mellan Brexit och Trumps första valvinst. På valdagen hade The New York Times menat att det var 85 procents chans att Clinton skulle ta hem valet. På samma sätt trodde mätningarna med 80 procents sannolikhet att det brittiska folket skulle rösta för att stanna. Båda valresultaten blev en chock som raserade den liberala västerländska självbilden.
Jag minns hur mitt 20-åriga jag tyckte att Imhof på pricken satte fingret på känslan att vara kroniskt online, ensam i ett hav av andra och totalt avtrubbad inför flöden där man matades med varumärken och värderingar. Imhofs verk speglade den hyperindividualiserade och digitaliserade samtidens subjekt, och hennes dekonstruerade opera, där man som besökare fick vandra runt mellan poserande teens fast i ett slags nonsenshandlingar, gestaltade den fragmenterade verklighet – post-sanning och vid historiens slut – som vi nu ser resultatet av.
Ett decennium senare befinner jag mig i Park Avenue Armorys träiga foajé omgiven av New Yorks it-människor. Trump sitter vid makten för andra gången, och skämtar, eller gör han verkligen det, om en tredje mandatperiod. Det svårt att veta vad som är allvar och vad som är fars när techmiljonären Elon Musk leder det nyinrättade Department of Government Efficiency (DOGE). Brexit känns som en blip på den senaste 10-årens högeralternativa himmel. Vi väntar på att släppas in till Imhofs senaste performance, DOOM – House of Hope, en totalkonstverk som både fortsätter och omprövar det tillstånd som Angst II en gång gestaltade. Precis som titeln föreslår så blir det en föreställning som pendlar mellan kyla och känsla, som i meta-modern anda försöker återfinna ett förlorat narrativ i en strukturlös värld.
Wade Thompson Drill Hall har gjorts om till en gigantisk gothgympasal och från taket i den dunkla lokalen hänger en enorm jumbotron som tickar ner de tre timmar som föreställningen varar. På golvet står ett 20-tal blanksvarta Cadillac-SUV:ar, några är övertäckta av vita bilkåpor och omvandlade till stora motorspöken, andra är inramade av metallställningar som exoskelett för dessa statusmaskiner, vars hyperblanka ytor speglar rummets strålkastare och kastar reflexer över golvets svarta planlinjer. I bakgrunden skymtar några ensamma draperade bordgrupper, och en scen med trumset, gitarr och bas dekorerad med silvriga heliumballonger och ett glitterdraperi, som om den var uppklädd i en ironiskt fashionstiliserad skolbalsestetik.
När föreställningen börjar delas salen av ett konsertstaket som utgör en tydlig gräns mellan publik och performance. Vi betraktare får se men inte röra – men genom den första av många brechtska, lite övertydliga men effektfulla, förfrämligandegester bryts den fjärde väggen när några av de skådespelare, dansare och modeller som rört sig som en zoombiemob till molande musik klättrar över barrikaderna. Andra tar sig upp på bilarnas tak och skanderar i kör: «We’re doomed», «We hope», «We’re fucked, we’re dead, I think I made you up inside my head». Musiken distar och dånar från högtalarsystemet. Det är rätt obehagligt, en känsla som skruvas upp ytterligare när staketen öppnar sig och man som besökare blir del av en dum massa som rinner rakt in i performancet och blint följer strålkastarnas ljus eller svansar efter en grupp avtrubbade domedagsdemostranter och postapokalyptiska fashion-flagellanter.
Till slut organiserar vi oss alla kring rummets mitt, där några tar rollen som betraktare genom att sätta sig i publiken, medan andra ställer sig inne i cirkeln för att dansa. En fragmentarisk baklängesadaption av Shakespeares Romeo och Julia, som börjar i det kärleksdrivna dubbelsjälvmordet och slutar i det första romantiska mötet, blandas med dansnummer, sångframträdanden, monologer, samt ett matande monotont poserande – vapande, scrollande, stirrande, hånglande – från föreställningens över 40 deltagare.
Om Angst II saknade gravitationspunkt och var en slags mosaik av rörliga stilleben utan början och slut, så är DOOM ett antal löst sammanfogade scener staplade på varandra. Den tickande jumbotronen skapar en känsla av riktning och oundviklighet, och föreställningen har oftast ett tydligt centrum. Samtidigt verkar berättelsen gång på gång vilja lösas upp och falla isär i olika mikrohändelser som gör det omöjligt för betraktaren att ta in verket i sin helhet. Efter mer än halva föreställningen öppnas en dörr till tonårskaraktärernas privata sfär i form av en korridor av små rum med omklädningsskåp, madrasser och en speldator. Vill man följa med vad som händer där inne missar man oundvikligen det som händer ute i stora salen.
Utrymmet för individuellt improviserande och doomscrollande bredvidlek som utmärkt Imhofs tidigare Gesamtkunstverk har i Doom fått ge plats åt synkronisering. Bakom helt perfekt koreograferade balettnummer, regisserade dialoger och unisona körer gömmer sig en symbolik som pekar bortom individen och mot kollektivet. Samtidigt uttrycker performancet en skepsis mot den disciplin som organisering kräver genom att inte helt överge bilderna på de dekadenta och uttråkade ungdomar som också är en del av samtiden. På så vis blir performancet hela tiden ett slags dragkamp – mellan individen och kollektivet, det narrativa och fragmentariska. Det är en välkommen utveckling från konstnärens tidigare nihilistiskt kyliga världsbygge, som idag känns allt för distanserat från samtidens verklighet och behov.
Det är svårt att tala om Imhof utan att tala om estetik och yta. Hennes signaturlook – Balenciaga-mannerad, genomtänkt cool – genomsyrar även DOOM. Performancedeltagarna ser ut att höra hemma på en undergroundklubb, och många av dem gör det också: it-girlen Talia Ryder spelar Julia, den Berlinbaserade ny-grungeartisten Lia Lia gestaltar Tybalt och Imhofs mångåriga samarbetspartner, Balenciaga-modellen Eliza Douglas, är självklart också närvarande. Castingen har skett genom den högprofilerade agenturen Midland Agency, och den Berlinbaserade arkitektbyrån sub har skapat rummet. Allt är utformat för att fotas, filmas och postas på sociala medier. I det obefintliga avståndet mellan verkligheten och fiktionens cool, samt i verkets vädjan att dela allt under #PAADOOM, blottas en ängslighet som frammanar en känsla av abjektion.
Visst stör man sig på Imhofs reproduktion av vår tids ytlighet, och den hårda ironi som kommer av att aktörerna är hypermedvetna om betraktarens blick och bland tittar rakt in i kameran, även om det är ett grepp för att vrida estetiken så att den avslöjar sin egen konstruktion. Det känns daterat att vara så cynisk och blasé att man kritiserar samtiden genom att vältra sig i kulturens mörkaste hörn – som när dansarna gång på gång ser uttråkade ut och sätter fingrarna till huvudet som om de ville skjuta sig själva. Men även om Colaburkar, rosor mot svart lack och Imhofs evigt vapande gestalter finns kvar som lämningar från tidigare verk, så uttrycker DOOM också en längtan efter ett universellt narrativ där kärlek och skönhet överskrider tidens gränser – även om vägen dit är krokig och kantad nihilistiska gothare. När ultracoola stilleben – som en person som tatueras över hela ryggen live under performancets gång – blandas med högstämt romantisk Shakespere så känns det både verkligt och vackert.
I en scen i föreställningens intima bakre utrymmen sjunger Romeo, spelad av Levi Strasser, en ballad ackompanjerad av ett elpiano, medan Julia ligger på en madrass. Det är sårbart, pubertalt och genuint, som något som skulle kunna utspela sig i ett tonårsrum. I en annan scen blir det elektriskt när ett tjejband rockar loss, och hela ensemblen gör en moshpit framför scenen, så att jag helt glömmer bort att jag befinner mig i ett performance och inte på en konsert. I flera sådana scener finns en ansats, antingen genom hur kroppar vrider sig eller genom sköra röster, där ironin inte får plats.
På så sätt har Imhof gjort en genuin försök att utveckla sitt konstnärskap och skapat ett verk som på ett meningsfullt sätt fångar samtiden i all dess komplexitet: det sköra, det stiliserade, det emotionella, det cyniska. Vi är doomed, men vi hoppas ändå. Kanske är det just i denna ambivalens som Imhofs verk träffar så rätt. Performancet landar i en känsla av ömsinthet, en paradoxal värme i en värld av kyla och avstånd, som ibland är så tråkig att jag måste sätta mig i ett hörn och scrolla i mobilen. Vi må leva i en genom-estetiserad, digitaliserad och post-sann värld, men Anne Imhof fångar hur många av oss ändå drivs av en vilja att finna något äkta.
