Hur gör man motstånd mot ett postfordistiskt samhälle som producerar sociala relationer på löpande band? Ett samhälle där en människas värde mäts i hur många vänner den har på facebook, en utställnings succé utifrån sina besökssiffror och ett konstverks utifrån sitt tillfälliga marknadsvärde? Genom att göra en icke-relationell utställning som trotsar både kunskaps- och habegäret. Vad gäller det första så var det länge sen jag fick brottas med en utställnings struktur och mening, och vad gäller det relationella så höll jag på att bryta tanden när jag bet i ett icketuggbart tuggummi som låg förrädiskt inbjudande i en kartong. Det är en snygg gliring mot all publikfriande kom-och-ta-konst.
I Everything under heaven is total chaos på Göteborgs Konsthall gjord av International Festival som består av Mårten Spångberg och Tor Lindstrand, råder det vid en första anblick mycket riktigt total kaos. Väggarna är fyllda med mystiska kolteckningar på medeltida monster, scener från dystopiska kultfilmer, matematiska uträkningar och lite mer igenkännbara symboler såsom köpvagnar och flygplan. Det övriga rummet är rytmiserat av en ansamling badbollar, några tatueringsmaskiner, ett par plaststolar, en hög med elgittarrer, ett tiotal bröllopsklänningar, samt lite andra objekt grupperade i små högar. Objekten är lite för många för att det skall se ut som konst och för få för att det skall se ut som i ett varuhus.
Det atmosfäriska rummet badar i ett gulaktigt ljus. Med jämna mellanrum pyser det rökmoln ur ett hörn. En dörr leder in i ett mörkt rum där man får höra en hypnotiskt vältalig röst läsa upp en narratologiskt uppluckrad historia. Det är som att ha kommit i ett köpcentrum som slagits ihop med en kyrka och ett mentalsjukhus. Jag kommer genast att tänka på Ballards Thy Kingdom Come där psykiatrikern Dr Maxted säger: «the future is going to be a struggle between vast systems of competing psychopathologies, all of them willed and deliberate, part of a desperate attempt to escape from a rational world and the boredom of consumerism.» Utställningen tycks balansera mellan just dessa poler – självvald galenskap och konsumistisk mättnad. Var finns absolutionen? I flykten? Eller den totala kapituleringen? Vem är protagonisten i det här dramat och vad är det som står på spel egentligen?
Jag greppar tag i en karta som avslöjar att det stora rummet är uppdelat i fem akter. Jag inser snart att man kan göra kopplingar mellan väggtexterna och tingen i rummet. Att det är upp till en själv att lägga pussel med dessa postmoderna skärvor och fragment. I den första akten ser man tecknade oljeraffinaderier, inte minst symboler för «jordanden» och telluriska jordmätningar samspela med rummets omedelbara objekt som består av ett par kartonger innehållandes plastpåsar.
Jordens utarmning och överkonsumtionen, leder så småningom till Akt II som tycks handla om kreativitetens och revolutionens omöjlighet. 16 högtalare ligger snyggt och prydligt intill fyra fashionabla Kartel stolar, 6 tatueringset intill en låda med tuggummin. Rökmaskinen fräser ut sin rök utan eld, på en scen utan mening. På kartan översätts väggteckningarna allra högst upp med: «Order», «Revolution», «Heineken», «Shoppning», «Betrayal», «Necromancer», «Pest» och «Participation». Jag tolkar det som att den nya ordningen är en revolution som blivit bedragen med Heineken och shopping. Vi försöker återuppliva den nu med pestliknande participatoriska experiment. Men till vilken nytta?
I Akt III är väggen fylld av teckningar på bland annat Freuds hus, Cargo-kultens förgudning av ett flygplan, en urban räv som står för den individualistiska «sköt dig själv-kulturen» som neo-liberala krafter propagera för – (en bättre symbol för konstnären får man leta efter), samt Cedric Prices futuristiska Fun Palace som låg till grund för Centre Pompidou-byggnaden i Paris. I rummet står ett sjuttiotal Ming-vaser. På kartan har de översta teckningarna i rummet översatts till neoliberala paroller som «Holiday», «Emancipation» och «Hype».
Akt IV tycks vara ägnad ritualernas rum. Bröllopsklänningarna ute i rummet interagerar med bläckfiskar och ett diagram som bland annat kontrasterar två diametralt skiljda former av deltagande – «Active participation» som är «educational» och «Passive particpation» som är «entertaining». Akt V tycks handla om lek och fritid. Här möts man av en hög med badbollar, både uppblåsta och platt liggande. På kartan kan man läsa begrepp som «Consumtion of subjectivity», «Experience economy» som utmynnar i begreppen «Deux Ex Machina» (guden utanför maskinen som brukar slängas in slutet på en historia för att rädda en till synes hopplös situation) och «Haecceity» (Dun Scotus begrepp som försöker ringa in tingens partikulära essens). Här verkar utställningen slutligen bita sig själv i svansen och säga – «Det enda som kan rädda oss från tingen är tingen». Med andra ord – det finns ingen räddning. What you see is what you get. Det är här, i denna postulerade hopplöshet som den ideologiska apokalypsen – idén om att kapitalismen är det enda alternativet och att vi inte kommer hinna göra någonting åt det innan jorden kommer gå under – slutligen slår knut på sig själv och kräver ett alternativt slut.
Jag vänder mig till det enigmatiska teaterstycket som man kan ta del av i det svarta rummet och i den parallella boken (som innehåller flera briljanta texter av bland annat Quentin Meillassoux, Reza Negarestani, Slavoj Zizek och Lars Bang Larsen). Det är skrivet av Mårten Spångberg & Krõõt Juurak och har den dramatiska titeln:«Burn your boats». Är det ett nihilistiskt eller framtidsoptimistiskt statement? Jag lutar åt det senare.
Ibland kan det vara bättre att påskynda förloppet för att nå det önskade resultatet. Dystopin blir ett sätt att bereda mark för nya tider, apokalypsen ett sätt att bryta med ett händelseförlopp som hamnat i en självbekräftande loop. Lösningen är inte amnesin, utan fantasin – förmågan att tänka ut en värld som är både bortom individualismen, kapitalismen och den neoliberala utvecklingsoptimismen. Utställningen tillhandahåller inga sådana imaginära verktyg, men väl längtan efter dem.
Om jag saknar något i denna undergångsprofetiska, narratologiskt fulländade kaosmos av tecken och historier som sakta men säkert omvandlar betraktaren till den ultimata protagonisten, så är det en uppgörelse med postmodernismens dystopiska nihilism. Finns det något hopp eller är läget redan kört? Jag väntar spänt på International Festivals nästa utställning, eftersom varje slut bär på löftet om en ny början.
