Svenskan har ingen naturlig fallenhet för ordvitsar. Insikten infinner sig då jag är mitt uppe i Sarah Lucas Naked Eye på Kiasma, en utställning som förlitar sig på att den brittiska konstnärens krassa humor automatiskt förmedlas av tillräckligt många mastiga bröst och stenhårda kukar.
Men läs valfri engelskspråkig text om Lucas från de senaste trettio åren och sannolikt dyker ordet «pun» (vits) upp i något skede. Det råder mer eller mindre konsensus om att det är hennes medvetet osofistikerade användning av plumpa sexuella anspelningar som är nyckeln till Lucas framgång. Hennes kännetecken är samspelet mellan de komiskt vulgära konstverken och deras korthuggna, vitsiga titlar. Ett bord, en t-skjorta, två meloner och en vakuumförpackad rökt fisk blir till Bitch (1995), en textilskulptur föreställande en huvudlös kvinnokropp med två par bröst döps till Honey Bunny (2025). Det är som sagt vare sig kultiverat eller avancerat, men det väcker associationer och är onekligen slagkraftigt.
Som statligt museum har Kiasma en plikt att kommunicera på både finska och på svenska. Men vad händer om man fråntar Lucas de laddade orden, om man åsidosätter det faktum att hon bygger på Storbritanniens stolta tradition av raffinerade puns och av buskishumor? Den omedelbara effekten då jag närmar mig Lucas verk via deras svenskspråkiga titlar – «Kärring» istället för Bitch, «Honungskanin» istället för Honey Bunny – är att de slaknar, som om livslusten gått ur dem.
Det främsta exemplet är två kattliknande svarta bronsskulpturer. På avstånd tilltalar de mig eftersom de bryter monotonin i utställningen, som i alltför stor utsträckning fokuserar på Lucas groteska avbildningar av korviga kroppar med hängpattar. På närmare håll ser jag att «katterna» har kroppar lika skrumpnade som en girigt tömd bag-in-box-påse och att deras trinda ben glänser som om de var klädda i fetischkläder av latex. De är som något direkt ur en särdeles vidrig mardröm, men Lucas sätter stopp för affektiva analyser genom att döpa paret till Tit Tom 1 respektive 2 (2023). Syftningen på kärlekskranka hankatter (tomcats) omvandlar figurerna till något löjeväckande, till och med patetiskt. De känns på något sätt stympade, som Samson utan sitt hårsvall.
På svenska blir Tit Tom-katterna till Tuttgubbe 1 och 2, utanatt vare sig kattreferensen eller allusionen till voyeuristarketypen Peeping Tom överförs. Men vad som kvarstår då jag tittar på Tuttgubbe 1 istället för Tit Tom 1 är inte så mycket ett verk om kåthet som en släkting till Jeff Koons Balloon Dog-serie. I princip är det en obetydlig skillnad mellan Tuttgubbe och Tit Tom, men Lucas konst är så pass avskalad att varje detalj visar sig vara av yttersta betydelse.
Det mest extrema exemplet på Lucas som minimalist är Stick och brinn, dumbommar (Sod You Gits, 1991), som helt enkelt består av en förstorad sida ur ett helt vanligt nummer av den sexgalna skandalblaskan Sunday Sport. Faksimilet redogör på ett ytterst effektivt sätt för de brittiska tabloidernas skabrösa användning av det engelska språket. Men av någon anledning räds Kiasma att lyfta fram Lucas brittiska identitet till den mån att begreppet Young British Artists inte ens förekommer i väggtexterna. Kanske tänker man att YBA-tillhörigheten inte är nödvändig för att förstå Lucas här och nu. Förståeligt, men att till exempel inte ta fasta på den snåriga, laddade och hyperbrittiska arbetarklasstematik som Stick och brinn, dumbommar öppnar upp för är ett misstag. Personligen upplever jag att en stor del av Lucas verk bara fungerar mot den bakgrund att de tillkommit i ett post-thatcheristiskt Storbritannien.
Istället väljer man att presentera Lucas som en könsrollshumorist. Hennes puerila användning av meloner, stekta ägg, uppstoppade tantstrumpbyxor, gurkor och lysrör som representationer av bröst och penisar känns snöpliga då de visas som något slags sexpositiv armé i en stereotyp institutionssal. Cigaretter är ett av Lucas visuella kännetecken – hon har bland annat täckt en lyxbil och en motorcykelhjälm med dem – men här återfinns bara några ynka stycken, i gipsavgjutningar av nakna kvinnliga nedre kroppar (Margot, Michele, båda 2015). Kalla mig pryd, men jag ser inget roligt i en cigarett nerkörd i någons anus eller vagina. I en intervju med tidningen Helsingin Sanomat (15.10) säger Lucas att gipsverken har ett visst chockvärde. Det stämmer i teorin, men inte i praktiken. Mest av allt känns de parodiska, som något producerat för en fiktiv konstutställning i en tv-serie. Men vulvamålningarna i första säsongen av Sex and the City eller penisrelieferna i Fleabag presenteras som ytligt strunt.
Det som gör Kiasmas utställning till en besvikelse är att den speglar just den monotonitet som utgör nidbilden av modern konst. Omgiven av skulpturer föreställande ihopsäckade figurer med sladdriga bröst och porriga skor känner jag inget speciellt kring kvinnlighet, vare sig min egen eller andras. Jag antar att jag ska känna mig träffad, dra på munnen åt det groteska, kanske till och med reflektera över heterosexuella normer. Försöken att bli upprörd över de våldsamma inslagen i Lucas bildspråk misslyckas också. Helheten är underligt steril, det finns ingen känsla av att något skulle stå på spel. Det mest obekväma som sker är att ett «skämt» från lågstadietiden plötsligt dyker upp i min hjärna: hellre en hängmatta i parken än hängpattar till marken.
Inget av detta är ofrånkomligt. När jag tittar på dokumentationsbilder av Lucas utställning i den brittiska paviljongen vid Venedigbiennalen 2015 och av hennes separatutställning i Tate Modern 2023–24 ser jag färg och gamman. I Venedig valde hon att måla den värdiga paviljongsbyggnadens rum i en skrikig gul färg, på Tate visades hennes skulpturer på udda podium med en distinkt DIY-estetik. Fotografierna vittnar om jättestora smörgåsar, rosa pölar, sönderbrända fåtöljer, tvättmaskiner och toaletter. Det är saker som säger mig mycket mer om könsroller än klackskor och ståfräs. Jag kan inte annat än förundras över hur effektivt Lucas berövas på allt vad edgy heter då Kiasma tar sig an hennes konstnärskap. I försöket att kristallisera hennes oeuvre har man filat bort alldeles för mycket.
