Tommy sticker till Cornwall

Historieboken. Om Moderna Muséet 1958 – 2008,
Moderna Museet/Steidl 2008

Om historie og om å bli gammel, om forskjellen mellom Motorsagmassakren 1 og 2, og om drømmen om å komme seg unna kunstverdenen.

När klockorna klämta, de dova, då går du bort med din rikedom och lägger dig ned att sova
– Nils Ferlin

Tiden går så fort. Plötsligt är du gammal och kan inte dricka efter midnatt. Skägget är grått och ingen vill ligga med dig eftersom underbyxorna luktar skaldjurspaté och ingenting kan tvätta bort skammen i din blick. Och allt styrs plötsligt av märkliga infall och oförutsägbara impulser. I mitt fall är det en arbetsskada; det råder inga tvivel om att den här verksamheten får mig att åldras tio gånger fortare än alla andra, samtidigt som det på ett förunderligt vis håller min hud slät och len som röven på en orörd fjortis. Men det var ett sånt där irriterande oförutsägbart infall som katapulterade mig just hit, till den här boken. Det hade sig att jag satt mellan två möten och hängde på Oslo Kunstforening, när jag plötsligt fick syn på den – i två versioner, en svensk och en engelsk. Och jag kände ett oemotståndligt sug, ett basbehovsliknande begär efter att äga den. gat på Rauschenbergs gamla get prydde omslaget. Och den var tjock som en bibel.
Varför ville jag ha den? Det är lätt att svara på; det handlar om ett permanent tillstånd av otillfredsställelse, och det handlar om något som kliar. Det handlar om en speciell form av stolthet, och det handlar om ett 80-tal som aldrig fanns. Men vänta lite…det måste ha funnits, eftersom jag minns det, men det kan inte ha varit vinter i tio år, på det sättet som jag minns. Ändå ser jag den unge mannen som är mig stå till knäna i snö hela tiden….den oändliga vägen till en fuktskadad barack på Skeppsholmen…genom allt högre snö, tills den når till halsen…och den där jobbiga tjejen som går två steg framför och hela tiden är förbannad för ett eller annat, men som innerst inne är snäll och god eftersom hon sväljer i stället för att spotta ut, men som kanske inte alltid är lika bra att ha med sig i möblerade rum. Det är längesen hon slutade prata med mig nu. Och det har kanske varit bäst så. Eller inte. Eller något helt annat. Det kan vara detsamma, för det är ingenting att göra med det nu i alla fall. Poff – borta är hon! Men mig själv blir jag inte kvitt lika lätt.

kjARTan Slettemarks puddelkostyme fra 1975, inkjøpt av Moderna Museet i 2002.

Moderna Museet är 50 år. Jag är 45. Det är, i alla fall i grova drag, de viktigaste anledningarna till varför jag bara måste ha boken. En slags förälskelse som mognat till ett stabilt förhållande på distans – det är inte ofta jag är där, alltså, det är i alla fall fyra år sedan sist, och då var lokalerna annorlunda, och oändligt stora, tack och lov. Det är gott. Jag kan inte annat än bli varm av att tänka på Moderna Museet. Det har något med John Cage att göra, men också Ulf Linde, Andy Warhol och yvind Fahlström. Och avgjort kjARTan Slettemark, som jag just satt här och skrev nekrolog över. Den finaste pudeln som någonsin kommit över tröskeln till den stora institutionen. Kanske den enda, när jag tänker efter – för det är väl inte lov att ta med hunden på museet vanligtvis.

Så sitter jag här med boken, omgiven av blinkande julbelysning, och hör allmogen gå fullständigt av skaftet ute på gatan. Julebord är en speciell tradition. I Bergen är det en väldigt speciell tradition. Och när jag öppnar den – boken alltså – börjar det lite smådåligt med ett perspektiv som ligger 50 år fram i tid, alltså en slags semi-science fiction-plot, eller en pro-retrospektiv text i förbindelse med 100-årsfirandet, som vi ju de facto bara är halvvägs till. Och det är…jag vet inte, jag gillar det inte; det känns onödigt och studentikost på fel sätt. Så jag lägger den till sidan en stund och ser ut på gatan, som är full av damer – som klätt sig som vore det juli snarare än jul – och män, som i vanliga fall är för gamla för att härja på det här viset. Men vem är jag att vara kritisk? Det är trots allt inte så många dagar sedan jag ådrog mig en hjärnskakning när jag på vägen hem snubblade i trappen och dunkade pannan onödigt hårt i ett fritt fall mot kanten, med ett ljud ej olikt det som uppstår när man bryter itu torra kvistar invirade i våta handdukar. Typisk decemberolycka, geografiskt sett. Men det var när jag stapplade mig in genom dörren och gick i duschen som jag verkligen förstod att jag i själva verket lever under en förbannelse, eftersom jag ögonblickligen halkade och slog skallen i kranen på vägen ned. Den här gången träffade det lite lägre, men på samma sida, rätt över ögonbrynet. Och sedan dess försöker jag ta det försiktigt och göra allt riktigt, men det kommer ett migränliknande illamående över mig med jämna mellanrum som sätter hela organismen ur funktion. Inte bra. Men så har det varit en nådlös höst i ett besvärligt år, och sett härifrån är lite huvudvärk inte så mycket att tjafsa om – jag är uppriktigt glad att jag fortfarande lever, men knock on wood; året är inte slut än.

Året är inte slut än. Men jag lovar, det känns som om det är det. Det var så hårt. Ett riktigt hårt år var det, och det känns på sätt och vis som om det är slut, eftersom jag inte har tillräckligt med krafter för att fortsätta vara rasande. Alla år som slutar med en 8 är på det här viset, och det blir bara värre. 2018 kommer att bli helt fucking fruktansvärt. Och när Moderna Museet verkligen firar 100 år i 2058 kommer jag att vara 95, och så mycket värre än det vet jag inte om jag klarar. Ah, men det är lätt att hänfalla till magiska tankegångar när man förhåller sig till matematik. Och 8 är inte vilken liten skitsiffra som helst, alltså, för om man tippar den på sidan står den för oändlighet, och i astrologi står det åttonde huset för Döden.

Oppslag fra boken. Paul Thek og Edward Kienholz.

Döden. Yeah, Döden, baby – det är mörkt! Och jag kluckar lite när jag skrattar mitt dystra ihåliga skratt, utan tillstymmelse till inlevelse. Ett dovt, glädjelöst morrande, stort sett. Det passar inte helt med belysningen, eller något som helst, men det är bara tröttheten som pressar vettet ur mig och får mig att kräla runt här på alla fyra med dreglet rinnande ur mungiporna. Och det blir liksom aldrig tid till att verkligen läsa hela boken, det är det värsta. Man har ingen tid över för sig själv när man är i min ålder, det är bara så. Jag kan bara försöka dra mig tillbaka med en bok, slå av mobilen och låsa dörren, men det kommer lik förbannat inte att funka längre en en halv sida. Det är med läsning som med skrivning; ska jag få gjort det får jag ta det på flygplatsen eller tåget. Och den här boken är inte direkt någon liten pocketupplaga; fanskapet väger tjugo kilo, om inte mer, och skulle jag till exempel sätta mig på Norwegian 666 från Bergen till Oslo med den skulle de kräva att jag checkade in den först, med en massa extra utgifter som följd, och så skulle jag inte få läst den lik förbannat eftersom den åkte med specialbagage. Och det är i såna stunder man kan lura sig undan med att man är en så kallad subjektiv kritiker som inte nödvändigtvis behöver låtsas som om man har läst bokjäveln överhuvudtaget, men det börjar bli en lite väl överförbrukad strategi. Ett ganska trist grepp egentligen, som man väl strängt taget bara kan använda sig av en gång innan det börjar lukta härsket om det. Kanske det bara är formatet som avgör det här? Jag menar, jag klarade ju faktiskt av att läsa inte en, men två, böcker bara för ett par veckor sedan, men den här gör rent fysiskt motstånd eftersom den är inpressad i en sån där box-set-liknande ficka som man inte utan vidare får ut den av. Men jag kan inte skylla på det heller efter att jag faktiskt fått ut den och läst det första, och inte helt lyckade, partiet om 100-årsjubileet – som alltså inte pågår riktigt ännu.

Oppslag fra boken. Fra et kapittel om scenekunst og performance.

Och jag börjar misstänka att det faktiskt är just det som stoppat mig så länge. Det är något med det som irriterar, inte bara för att det är så vulgärt och osexigt, men kanske mest för att det är så föga orginellt. Jag menar, har jag inte sett det greppet tas oftare än jag själv har lurat mig undan med att jag är, öh, ”subjektiv”? Samtidigt anar jag ju att det är att räkna som mindre viktigt; jag ser ju att boken är bättre än det introduktionen vill få mig att tro. Ja, jag är helt säker på att den är omistlig, och jag vet att jag kommer att läsa den, bara inte nu. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte kan. Jag skulle egentligen inte skriva den här texten heller, utan en helt annan, som måste vara färdig mycket fortare – trots att den här faktiskt är en vecka över tiden.

Ångrar jag då att jag tog på mig att skriva om den? Absolut inte. Det att förhålla sig till Moderna Museet i Stockholm när man befinner sig i Norge innebär att man oundvikligen kan slå in en massa skadeglada punchlines genom att jämföra det ena museet med det andra. En orättvis jämförelse, så klart, men samtidigt oundviklig; för det skulle inte behöva stå så illa till med det vi intill alldeles nyligen tänkte på som Museet for Samtidskunst, som visst ska vara en del av något som heter Nasjonalmuseet, men som ingen riktigt klarar att hålla på plats. Det kunde vara illa, ja, sannolikt kommer det inte att kunna mäta sig mot Moderna Museets knäskålar förrän vi snackar om 1000-årsjubileet i 2958, om någonsin, under några som helst omständigheter, men det skulle inte behöva vara så fucked som det bevisligen är. Det kunde ju till exempel skifta utställning då och då. Det behöver ju inte ens vara en bra utställning, bara det är något annat. Liksom. Men det är ju inte bara för mig som 2008 har varit hårt. Och när jag då i förbifarten ännu en gång nämner mig själv måste jag nästan ställa mig en intern motfråga; har inte jag varit minst lika hård mot 2008 som 2008 har varit mot mig? Och svaret måste bli Nej, för hur fan kan man vara hård mot ett år? Men samtidigt kan jag inte se bort från det faktum att jag periodvis har hjälpt till att vara helt överjävligt hård mot mig själv för att underlätta att förbannelsen fick fäste. Men nu är det snart över. Kanske. Jag vet inte vad som gick fel, faktiskt, men det gick fel ganska tidigt. Det började gå fel runt…slutet av mars, ungefär; en slags domino-effekt där det ena ledde till det andra i en aldrig sinande ström av små och stora sammanbrott. Och nu sitter jag alltså här, halvt galen av utmattning, och vet inte hur stor poäng det har att jag nämner det, men jag har den senaste tiden tänkt väldigt mycket på detta med att dra till Cornwall, låsa in mig i ett fyrtorn, och börja skriva något annat. Det är en tanke jag luftat flera gånger, och jag säger vanligtvis att jag ska bli fantasyförfattare, bara för att det är så off, men i alla fall något annat; varför ska det vara nödvändigt att skriva konstkritik? Jag kunde ju bli lyriker och tjäna grovt med spänn, menar jag. Eller, vid allt heligt, dramatiker! Men det är det samma resonemanget jag alltid har, tidigare var det att jag skulle försvinna spårlöst för att i nästa sekund vara en framgångsrik dubreggaeproducent på Jamaica, och före det hade jag vissa planer på att öppna en svartklubb i Cape Town där jag skulle servera Trøndersk himkok under disk. Watch me.

Robert Rauschenbergs Monogram fra 1956-1959, et av hovedverkene i Moderna museets samlinger.

Rauschenbergs get ser på mig från bokomslaget. Jag ser tillbaka. Monogram, som är vad den faktiskt heter, är närmast synonym med Moderna Museet. Mer än något arbete jag känner till har den liksom gått i symbios med institutionen och blivit dess ansikte utåt, och jag menar det är för futtigt att snacka om den som en symbol – den betyder mycket mer än så; den representerar museets själ, och den är också en del av den själen. Kunde den inte lika gärna ha hetat Monogam, kanske? Den ger liksom inte intryck av att ha så väldigt stor frekvens av fasta partners heller. Och monogami är en fin sak, alltså, jag aspirerar till monogami; jag har varit monogam upp till flera gånger i det här livet. Ja, flera gånger om dagen vid ett par tillfällen. Fan, så jag surrar…tror jag verkligen att jag kommer undan så här lätt?

Ok, jag ska ta mig samman. Jag ska ta upp boken, och hoppa över förordet. Bara för att få det gjort, så jag kan gå vidare med något mycker mer plågsamt och ändå mindre inspirerande. Och just då blev jag avbruten av att filmen jag visar för min sjuåring har allt för lite punch. Han behöver något starkare. Jag fattar. Jag vet hur det är. Men i min ålder är ju det över alltså, det finns inget lagligt med någon som helst form av punch för mig. Allt måste vara på riktigt om jag ska bry mig, och inte ens på film, utan här, det måste hända mig personligen och helst lämna märken på kroppen – vilket det förvisso gör av och till, men inte på långt när så ofta som jag skulle föredra. Men det kan vara det samma nu.

The Texas Chainsaw Massacre, Tobe Hooper, 1974.

Och även om han är för liten för The Texas Chainsaw Massacre, kanske jag kan komma undan med att sätta honom framför The Texas Chainsaw Massacre 2? Det är en avgrund av avgörande olikheter mellan dessa filmer, trots att den andra nästan rippar alla centrala scener från den första och recirkulerar de i ett annat rum. Den första är ett mästerverk och den andra fattar jag inte helt varför man gjorde, bortsett från att Dennis Hopper är ganska kul när han för en ojämn kamp mot det futtigaste och mest krystat osannolika manus som någonsin plitats ned på en servett på fem minuter av någon som egentligen inte har dom fem minuterna över. Att se tvåan efter ettan är som att utsätta sig själv för ett impotent försök att genomföra ett samlag tio minuter efter att man sprutat. Vad tänkte dom på? The Texas Chainsaw Massacre spelades in 1974, och redan årtalet har något olycksbådande över sig. Ungefär som 2008, fast utan 8 på slutet. Det är samma år Nixon går av efter Watergateskandalen. Den instrumentella informationsläckan från insidan gick under kodnamnet ”Deep throat”, han dog för ett par dagar sedan, vilket – naturligtvis – också kjARTan Slettemark gjorde, som använde sig av Nixon på mer än ett sätt. Tillfälligheter? I dont think so. Uppföljaren spelades in 1986, alltså 12 jävla år senare. Generellt funkar inte filmer som har en titel som slutar på ”2” – dom är oftast lika illa som år som slutar på ”8”. Det enda undantaget från regeln jag kommer på så här i all hast är naturligtvis Evil Dead 2, som är minst lika ondskefull som sin föregångare. Och 1978, året när en EP betitlad An Ideal for Living av det då okända bandet Joy Division från Manchester släpps på den egna etiketten Enigma. Men, fuck this, ungen får se A Nightmare before Christmas – det är inte någon vits med att traumatisera de små mer än nödvändigt heller. Och jag har ju en bok att förhålla mig till, och eftersom det här blir den sista texten på kunstkritikk.no jag skriver som medlem av den sittande redaktionen tänkte jag att jag faktiskt skulle göra…och där ringde telefonen och gav det hela en ironisk twist utan like…och det är konfidentiellt, så jag kan inte skriva så mycket om det heller. Men låt oss säga så mycket som att jag just fick en hänvändelse från ett svenskt multinationellt företag som av och till delar ut priser till ambitiösa konstnärer. Och att jag kanske inte hade räknat med det för, låt oss säga fyra år sedan, men som sagt; tiden går. We´re all prostitutes. Det är, allt taget i betraktning, komiskt på rätt sätt. Jag får antagligen inte lov att skriva mer om saken. Jag får säkert inte lov att skriva ens så mycket som jag har gjort, men jag skriver väl för helvete vad jag vill, eller snarare; jag vill för helvete skriva om den här boken jag aldrig får tid att läsa. Men så här i sista veckan av det förbannade året sluts mer än en cirkel, på mer än ett plan.

Cotehele Tower i Cornwall.

Det finns redan böcker om Moderna Museet, och det kommer att skrivas fler böcker. Och jag behöver inte läsa hela för att konstatera att den här existerar i kraft av att vara ett komplement. Det säger sig självt att 50 år innebär ett oöverskådligt landskap av små och stora sammanhang; som med allt annat finns det inte en historia här, men tusentals. Den officiella versionen är, som allt officiellt, en linjär progression, men det jag gillar här – trots, eller kanske rent ut av tack vare, den lama inledningen från ett år som ligger fem årstal som slutar på 8 framför oss – är att man inte ens försöker dölja det faktum att ingenting här nödvändigtvis förhåller sig till ett perspektiv som innebär att tiden går framåt, (jag har alltid menat att det är lite som talar för att den gör det, alltså), men snarare i vida cirklar och plötsliga avstickare till vänster och höger, några gånger i zickzack, men oftare i spiralformationer, eller – brrrr – 8! Och det jag har läst efter inledningen är god läsning. Men jag ska återkomma till det senare, sannolikt mycket senare, från fyrtornet i Cornwall. Ja, är inte alla dessa avbrott en klar indikation på att Cornwall är det bästa? Allt som sker runt mig, inklusive den kollektiva redaktionella avgången, pekar så allt för tydligt mot Cornwall, med en benig, tunn hand – ett knotigt, långt pekfinger. Det måste ju förr eller senare sjunka in i oss att apokalypsen redan har ägt rum. Och att vilken historiebok som helst bara kan omfamna så mycket. Men lika mycket som Cornwall skiner där framme, lika mycket har jag tagit mig själv i att sitta och drömma mig tillbaka till ett Stockholm som inte finns. Och en tid när ingenting av det här, absolut ingenting av det här, ansågs som speciellt troligt. Så jag tar mig ett stort glas kallt vatten, och ser runt lite. Nej, ingenting av det här verkar speciellt troligt. Inte ens nu, stående mitt i det. För mig var kärlek ett berättartekniskt grepp, något man drog till med för att föra handlingen framåt. Jag har kört det här livet som vanligt folk kör sin bil. Det säger sig själv att man slår sig väldigt hårt i huvudet förr eller senare. Och det kommer en tid i en mans liv när Cornwall är oundvikligt. Men det är en annan historia.

Bergen, julaften, 2008