Centralt placerad i Viktor Fordells utställning på det lilla galleriet Mega i Stockholm står en moraklocka vars visare rör sig väldigt fort. En timme på 6 sekunder får jag det till. Accelerationism? Jag tror inte det, snarare en tid som inte artikuleras, som inte går från ett klockslag till ett annat, utan bara runt. En snabb blick på de fem collageartade verken på väggarna ger oss i och för sig skäl att utgå från en tanke om rum och bild. För verken är skiktade, delar av bilderna lappar över varandra, och på flera av dem är den centrala delen avgränsad och sluten från den omgivande helheten. Barn finns i nästan alla, även de en symbol för tid, enligt pressreleasen.
Ett markant inslag i flera av bilderna är ett vitt fält. Det är samma vita som i moraklockans urtavla, där inga timmar finns markerade. Tiden är rörelse utan tidsordning. I Fordells bilder blir det vita en yta där ingenting har skrivits in eller bevarats. En bild av tiden, även det, som ett skikt av rummet. Jag vet inte om det är ljudet från klockan eller tanken på tiden som gör att jag försätts i ett tillstånd någonstans mellan illa till mods och illamående. Jag förstår att klockan väcker obehag även hos andra.
Den starkaste insikten får jag av collaget Rebecca (2019). Den övre delen är en mörk och röd rumslighet, som andas både källare och 40-talsmåleri. Den undre delen är täckt av den vita färgen, och på det: ett foto av en flicka med utklippta bilder av adventsstjärnor klistrade ovanpå. Jag får reda på att det är en tjej som försvann i Berlin för ett tag sedan. – Hon jag ser är borta, slår det mig. Insikten är så banal att den inte riktigt kan förmedlas. Om klockan redan hade fått mig att känna mig påverkad, så slog det här verket mig med en nästan paranoid sensibilitet: tänk om hela min feed i sociala medier visar bilder på människor som är försvunna. Och det är ju faktiskt vad den gör: de är försvunna, om än inte i rummet så i tiden. De är förvunna för att de inte är här och nu, utan minimalt kvarhållna från ett tidigare ögonblick, och inte heller ingår i en kronologi som ligger fast.
Den här väldigt kortvariga kopplingen mellan bild och identitet försvårade tydligen sökandet efter Rebecca, eftersom man av hennes selfies inte fick någon klar uppfattning av hur hon såg ut vid tiden för sitt försvinnande. Inte bara relationen mellan bild och avbildad, utan också mellan de olika avbildningarna över tid är upplöst. Selfierna är som masker som skulle kunna ses i vilken ordning som helst. Ingenting bestående finns där. Det är ju också ett sådant format som de sociala medierna alltmer har gått över till. Det postade försvinner strax, utan att bilda ett arkiv och en kronologi. Det enda nuet är betraktarens, inte det betraktades. Tiden tillhör seendet, inte det sedda. Därför tittar en pojke med dödskalleprydda vingar, ett vanitasmotiv, ut genom fönstret där man kan se moraklockans pendel.
Är det vår upplevelse av tid nu, att den inte bevarar någonting, inte ens sin egen ordning? Tid utan kronologi? Den tysk-koreanske filosofen Byung-Chul Han är inne på något liknande i sin bok The Scent of Time (2017), där han uppfattar detta som en förlust som vi försöker skydda oss mot. Men lika mycket är det ju en räddning från att bli fastnaglad i en identitet, som ju nu dessutom är extremt övervakad. Det ensamma barnet, säger pressreleasen, är var och en oss, vilket också det är en form av anonymitet. Jag tycker att det finns någonting ganska hoppfullt i den tidsuppfattningen.
