Begreppet Eurocore («Kärneuropa») lanserades av den nederländske arkitekten Rem Koolhaas. Det tättbefolkade området omfattar Nederländerna, Belgien och Luxemburg men också delar av Rhenlandet och norra Frankrike. Till skillnad från Skandinavien har denna remsa av Västeuropa aldrig kunnat trösta sig med att vara en periferi. Kulturen och historien utgör här bakgrund för en endast fläckvis förekommande natur, inte tvärtom. Dessutom har aldrig en enda sorts kristendom fått monopol på att hålla befolkningen under uppsikt. Redan detta har skapat samhällen som är märkbart annorlunda än det lutherska Norden.
Vänner och kolleger i detta Eurocore som hörde talas om den senaste av de många politiska skandalerna kring Lunds konsthall, försökte genast dra paralleller till de stormar som blåst upp runt De Appel, en konsthall och kuratorskola i Amsterdam, och Extra City, en konsthall i Antwerpen. Cheferna för dessa institutioner blev nyligen avskedade av sina styrelser. Dessa har anklagats för att vara «skjutglada» men hävdar själva att de välkända curatorer man just gjort sig av med brustit i ledaregenskaper och institutionellt tänkande.*
Så är knappast fallet i Lund. Konsthallschefen Åsa Nacking är snarare en «institutionsräv». Under ett antal år har hon lyckats driva igenom ett kritikerrosat utställningsprogram i det skoningslöst anti-intellektuella politiska klimat som råder i lärdomsstaden. Nej, konflikten i Lund är politisk, kanske rentav typisk för konstpolitiken i 2010-talets Sverige. För att förenkla bara litet grand har den länge handlat om sårade känslor hos ortens konstälskande bildningselit, varifrån också en del av dess förtroendevalda politiker hämtas. För tillfället ställer konflikten också två olika synsätt och yrkesidentiteter mot varandra: å ena sidan konstlivet, alltid redo att slåss för sin autonomi som själva villkoret för det samhällstillvända, å andra sidan det fransmännen kallar animation culturelle, dvs. kulturaktiviteter ämnade att «sänka trösklarna» för «alla». Det senare lägret representeras i Lund av Kulturchefen, som med olika metoder försöker komplettera stadens underdimensionerade infrastruktur med ett kulturhus.
Lunds konsthall är heller inte den enda svenska konstinstitutionen i svårigheter just nu. Dagens Nyheters Birgitta Rubin skrev för ett par veckor sedan sedan en krönika där hon räknade upp ett halvdussin pågående konflikter och deras möjliga orsaker: politiker som brister i respekt för konsten, underfinansiering, det hårda debattklimatet i sociala medier, identitetspolitikens genomslag, otydlig organisation och ogenomtänkta uppdrag, kulturkrockar när utländska chefer anställs, konstnärer som numera också blir undersökande journalister och politiska aktivister.
Rubins analys är klarsynt, även om bara de två första orsakerna till konflikt har något med Lunds konsthall att göra. Till all lycka, får jag tillägga. Den senaste utvecklingen är att Kultur- och fritidsnämnden förnekar att man någonsin velat stänga konsthallen och istället talar om att anlita en fristående konsult för att undersöka hur den «kan bli mer tillgänglig på ett sätt som värnar om konstens självständighet». Snarlika utredningar, bara några år gamla, föreligger givetvis redan. Detta är ju en ändlös och självalstrande konflikt. Tid efter annan, titeln för den i Amsterdam bosatta konstnären Fiona Tans utställning i Lund 2007, sammanfattar den ganska väl. Det avgörande blir vem som får genomföra och styra den nya utredningen. Alla som följer utvecklingen runt Lunds konsthall gör klokt i att även i fortsättningen hålla ögonen på Kulturchefen. Fast visst är politikernas nya uttalande misstänkt likt en «halv pudel».
Säger oss dessa förvecklingar någonting specifikt om Sverige i motsats till, exempelvis, Eurocore eller kanske de nordiska grannländerna? Ett inslag i debatten om De Appel och Extra City var missnöjet med den management-kultur som håller på att invadera konstlivet. En viss misstro mot hur privata konstsamlare agerar som styrelseledamöter för offentliga konstinstitutioner kom också i dagen. Båda dessa orosmoment speglar den högre grad av autonomi som bildkonsten åtnjuter «nere på kontinenten».
Men det finns de som tolkar detta svagare inslag av social och politisk instrumentalisering i konsten som mindre progressiv än situationen i Sverige, som fortfarande till stor del formas av målet att «begränsa kommersialismens skadliga verkningar», fastställt 1974. Tänk om bråket kring Lunds konsthall inte bara är ett symptom på de åkommor Birgitta Rubin namnger, utan också ett utslag av något intressant, rentav något positivt? Att konsthallen är så omstridd och omdebatterad på papperstidningarnas kultursidor, i SR och SVT, betyder det inte att de «traditionella» offentliga rummen fortfarande har ett värde? Är det i så fall inte just därför att de är offentliga och traditionella? Och tyder inte det på att Sverige, med dess överpolitiserade kulturliv där autonomi och förfining ofta nedvärderas, har lyckats bevara en hel del av den respekt för det allmänna, det gemensamma, som det progressiva konstlivet ute i Europa nu försöker återskapa?
*Den som vill ta del av den debatt som dessa två konflikter har givit upphov till kan göra det (på Holländska) på http://metropolism.com/opinion/.
Tack för ett utökat perspektiv!