«Det slutliga avantgardet» har den lettrism som tog form i Frankrike under 1940-talets mitt kallats. Och det var kanske den sista avantgarderörelsen under förra seklet – eller näst sista, om man räknar in den lettristiske avfällingen Guy Debords situationistiska international – att ta sig an en revolutionär omvandling av samhället i dess totalitet. Den mångförgrenade aktivitet som den rumänskfödde poeten, med mera, Isidore Isou (1925–2007) drog i gång och drev med stark hand (inte för inte hette en av hans tidskrifter La dictature lettriste) befann sig i detta avseende på visst avstånd från de mikropolitiska och institutionskritiska interventioner som karakteriserade efterkrigstidens neo-avantgarde (konkret poesi, konceptkonst, popkonst, och så vidare) – samtidigt som de tekniker och aktiviteter som Isou och hans kollegor Gabriel Pomerand, Maurice Lemaître, Gil J. Wolman, och andra, utprövade på många sätt föregrep 1960-talets expansion av medier, metoder och material.
Inget område verkade främmande för den unge man som redan som 16-åring startade sin första tidskrift (da), och som några år senare, just anländ till Paris, övertygade Gallimard om att ge ut ett manus på flera hundra sidor med titeln Introduction à une nouvelle poésie et à une nouvelle musique (1947). Ekonomisk och politisk teori, teologi, poetik, musik, film, måleri, kulturstudier, pornografi var några av de fält han gav sig i kast med.
Det estetiska arbete som Isou initierade utgick, som namnet på rörelsen understryker, från en nedmontering av ord till bokstäver. Konsten och litteraturen skulle baseras på en uppsättning av fonetiska och lexikala, ideografiska och piktografiska tecken och former; redan existerande såväl som påhittade. Dels fanns en udd riktad mot landsmannen Tristan Tzara och dadaismens upplösning av syntaxen, som inte gick tillräckligt långt i sin omvandling av språket hos en stelnad borgerlig kultur och konst. Dels öppnades härmed en outtömlig potential för nya kombinationer av teckensystem och medier presenterade i varierande miljöer och format.
En sådan miljö var den roman metagraphique, eller hypergraphique, som den senare skulle betecknas, som blev lettrismens bidrag till en förnyelse av den modernistiska romankonsten post-Joyce. 1950 publicerade Isou genrens första verk, det femtio planscher långa Les journaux des dieux, vilket behandlade skapelseberättelsen i skrift och bild. Lite senare samma år utkom Pomerand med Saint Ghetto des Prêts, som förenade texter med påhittad, svårgenomtränglig skrift på uppslagets högersidor; strax därefter följde Lemaîtres Canailles, helt baserad på ett för ändamålet uppfunnet skriftsystem.
Att dessa romaner, liksom efterföljarna, varit svårtillgängliga är något av en underdrift – överhuvudtaget återstår en mer fullständig inventering av det lettristiska arkivet, liksom en historisk och kritisk analys av rörelsens arbete, att genomföra. Samtidigt har berättandet och romanskrivandet idag, såväl pappersbaserat som digitalt, kommit att utveckla strategier som på flera sätt erinrar om lettristernas. Det finns på det sättet en viss läglighet över den utställning som nyligen öppnade på Rumänska institutet i Stockholm, ägnad åt Isous hypergrafiska romaner från perioden 1950 till 1984.
Men sådana externa motiveringar överskuggas när man ställs inför de boksidor som curatorn Frédéric Acquaviva täckt väggarna i tre av institutets rum med. Dessa myllrande skriftblock och teckenflöden behöver inte legitimeras av vare sig aktualitet eller arkivaliska hänsyn. De rymmer i sig, alltjämt, en potential att ställa intressanta frågor om läsande och seende, om kontakt och kontraster mellan olika medier, om översättning och performativitet. Själva grundförutsättningen för utställningen – en demontering av tryckta böcker, vars sidor skurits ut och placerats i små plasthörn för fotoalbum, fastklistrade på pappskivor, eftersom originalen till verken inte längre är tillgängliga – framkallar oroande sinnliga effekter och reflektioner kring bokens gränser och dess förhållande till betraktaren/läsaren, gallerirummet och de objekt och bilder som vanligtvis tar plats där.
De tre verk som visas på utställningen på Rumänska institutet är, utöver den redan nämnda Les journaux des dieux, Isous andra hypergrafiska roman, Initiation à la haute volupté (1960) – samt en grupp serigrafier baserade på verket, men producerade under sent 1980-tal – och hans arbeten kring Jona från 1970- och 1980-tal. De senare samlades i mappen Jonas ou le début d’un roman (1977) samt i den omfattande hypergrafiska roman som skulle bli Isous sista: Jonas ou l’âme à la recherche de son corps (1984).
Gudarnas dagböcker bearbetar alltså en välbekant historia på femtio sidor, där den franska texten interfolierats med klotterlika piktogram. Plansch ett är betitlad «Création du monde», nummer två «Formation de l’homme et de la femme», och så fortsätter det i en lång räcka (på utställningen organiserad som en bård, närmast) som man följer längs väggarna i rummet. Om de första associationerna går till rebusens och bildgåtans välbekanta former och koder, så kompliceras spelet mellan skrift och bild ju längre berättelsen lider. Ytterligare en färg (rött) läggs så småningom till och relationen mellan de olika tecknen blir alltmer sammansatt. På de sista bladen överlagras piktogram, alfabetisk skrift och braille i en relation som utmanar de översättningsoperationer mellan medier som tidigare drivit läsningsmaskinen. De två receptionsmodusen – att läsa och att se – blir svårare att försona med varandra samtidigt som attraktionskraften mellan skrift och bild fortsätter att verka: piktogrammen materialiserar språket medan det senare lockar fram ett begär att läsa, att dechiffrera bilderna.
Samma rörelse framkallas i mötet med de andra verken på utställningen, samtidigt som nya element och effekter tillkommer. «Initiation till den högsta njutningen» är en erotisk detektivhistoria, där Isou också erbjuder ett slags kärleksteori baserad på en matematisering av samlagets former. Här har den hypergrafiska tekniken från debutromanen byggts ut med mer regelrätta teckningar av figurativ karaktär – serier av repetitioner och permutationer av pornografins kvinnokroppar i olika positioner, i synnerhet. Dessa inslag kanske inte låter sig reduceras till illustrationer, även om en sådan funktion sätts i spel. Isous sista hypergrafiska roman, om Jona i valfiskens/sinnessjukhusets buk, skildrar en enda dag på den psykiatriska klinik, Sainte-Anne i Paris, där Isou själv var inlagd under tidigt 1970-tal. Här har registret av visuella komponenter vidgats och differentierats ytterligare: fotografier, fragment av kartor, vykort och skyltar – man kommer att tänka på decenniets boom för mail art – notskrift, piktogram och icke-alfabetiska skriftsystem har sidoordnats med ömsom maskinskriven ömsom handskriven text på franska, vilka bär det tyngsta ansvaret för narrativet.
På utställningen täcker romanens nästan femhundra sidor två väggar och ger en brutalt fysisk bild av vad en roman egentligen består av. Eftersom berättelsen knappast låter sig läsas i sin helhet i detta skick, utan snarare punktuellt, hoppande, ryckvis, så tydliggörs återigen det hypergrafiska verkets starka kopplingar till den visuella och konkreta poesins svävningar mellan olika teckensystem, medier och kognitions- och perceptionsformer. Och det är kanske inte minst på denna punkt som Isous romaner tycks få en estetisk och politisk relevans idag. Vad sker i passagen mellan olika medier, skriftformer och språk? Vad äger rum i det alltid partiella och aldrig avslutade översättningsarbetet? Utan tvekan utgör just översättningen i vidare mening – den nödvändiga och omöjliga översättningen – en tyngdpunkt i den lettristiska poetiken.
På öppnandet av utställningen av hypergrafierna häromveckan – där också readymadefilm av Isou och recitation av hans ljudpoetiska arbeten erbjöds – utlovades fler utställningar på Rumänska institutet under året, som ägnades åt förhållandet mellan skrift och bild. Det finns emellertid många skäl att uppsöka redan den första. Om inte annat så för att chanserna att se Isous verk, och lettristiska arbeten i stort, i en nordisk kontext, hittills varit försvinnande små.
